ett annat avslut. (för vad hände egentligen med J?)

De hade kommit över väldigt sent, J och vår kompis. För att jag inte kan sova, och verkligen inte vill vara ensam. Vi har lyssnat på musik och druckit tequila. Eller han har i alla fall gjort det. Du och jag har varit tysta, undvikit varandras blick, kommit med bittra kommentarer och gjort allt för att inte börja bråka. Och så tillslut kommer det. Det oundvikliga Samtalet.

Jag ligger i min säng. Vår gemensamma vän ligger bredvid och har somnat, en halvtimme in i vårat samtal. Du sitter på en stol och lyssnar på allt jag har att säga. Jag gråter, fast jag trodde att jag inte brydde mig längre, att jag var över oss, att jag var lycklig nu. Och då känner jag hur du tar min hand, och stryker den så outhärdligt försiktigt. Så jag säger förlåt, och förlåter, och berättar om allt jag älskat, om allt jag alltid kommer älska. Med dig, med oss. Och jag säger att jag förstår. Tillslut, när klockan är kanske halv 5 på morgonen, så sätter du dig på min andra sida av sängen. Och jag lägger huvudet på din bröstkorg en sista gång, rör vid den där förbannande gropen, kämpar emot varje impuls att följa efter din hud ner, och in under din skjorta. Ligger så stilla jag kan, för att inte kyssa dig, en sista, sista gång.

Det är mer än 3 månader sedan vi var såhär nära sist. Och säkert en månad sedan jag insåg att det var över. Men det är först nu vi pratar ut. Innan du går, när klockan är närmare 6 på morgonen, så pussar du mig på pannan. Och jag frågar sömnigt, mjukt och vemodigt, om vi är klara nu? Och då tittar du på mig sådär som bara du kan, och jag kommer ihåg allt vi någonsin har varit, och jag inser att helvete, vad vi har (alltid har haft) en konstig, destruktiv, underbar, stark dragning till varandra, fast vi inte borde, fast det verkligen inte går.

"Jag kommer nog aldrig vara riktigt klar med dig. Med oss," viskar du innan du går ut i hallen. Vår kompis har redan blivit väckt och gått, han vet att vi behöver den här sista stunden. Jag gömmer mig bland alla tusen kuddar och världens största täcke, och ser dig sätta på dig skorna igen, ser ljuset när du öppnar dörren, och ler så gott jag kan när den stängs. Och jag kommer alltid, alltid att älska dig.

och hur många gånger är en gång för mycket?

Jag har tänkt på dig, hunnit sakna dig på bara den här helgen, jag menade ju inte att jag vill vara utan dig, kan vi snälla glömma vad jag sade, låtsas om som om det där samtalet aldrig ägde rum, fortsätta som förut men inte lika intensivt, med mer distans, jag blev rädd, jag tror jag bara försökte skydda mig själv, men jag har saknat dig, har jag sagt det?

Så säger han, när jag ringer för att be om mina saker. De saker som jag så lyckligt och hoppfullt lämnat hemma hos honom.

Och så säger jag en massa saker. Om hur jag inte riktigt vet. Om att det nog inte kommer kunna bli som förut. Om hur en del av mig tycker att det redan är försent, jag har fått nog, jag orkar nog inte mer nu. Och sedan den där andra delen. Den som av någon jävla anledning, tycker att jag är skyldig honom mer, och att det inte vore rättvist att gå ifrån honom fast jag borde. Inte rättvist mot allt vi haft. Att jag är skyldig oss mer, att vi förtjänar bättre än det där avslutet. Frågan är bara om det finns en fortsättning.

Han frågar vad jag har tänkt under de här dagarna. Jag svarar, att det jag tänkt rent instinktivt är att vi har så mycket kvar. Som vi planerat. Som vi vill göra. Tillsammans. (Vad jag inte säger är att jag hatat att somna utan våra godnattsamtal, att jag har haft ångest inför tanken på att behöva vara utan honom, att jag är så jävla besviken och ledsen.) Och han säger att han tänkt exakt samma sak. Och han säger det igen, att han saknat ljudet av min röst, att han verkligen inte vill att det ska vara över, att det här året betytt för mycket, att vi gått igenom för mycket, att vi kan ju inte avsluta allt såhär.

Och jag känner tårarna i hjärtgropen, för det sade han ju förra veckan också. Allt det fina och vackra som sagts tidigare liksom svider i bröstkorgen. Allt det lyckliga och hoppfulla. För jag vet inte om jag kan tro på något utav det längre. Hur jag ska tro på det. Eller varför. Så jag skakar lite på huvudet för mig själv, och biter mig i läppen, säger godnatt och lägger på. Sedan gråter jag i brist på allt jag borde säga, och för allt jag inte fortfarande borde känna.

så hur nära är tillräckligt långt bort?

Och så gör vi slut. Eller, han gör slut. För att det är för intensivt. För att han låtit mig komma närmare än någon annan. För att han inte vet. För att han inte tror han klarar av att vara i ett förhållande. För att han är rädd av hur mycket vi ger, och tar, och får, och vill. För att vi pratat nästan varje dag i ett år. För att vi ser så mycket i varandra. Och han vill inte göra mig ledsen, (den mest uttjatade frasen som finns, alla mina män använder den alldeles för frekvent), inte förvärra saker för mig, inte göra mitt liv svårt, men han klarar inte av att låta det vara enkelt. Och han vill ha mig kvar, men inte sådär nära, och samtidigt så kanske det är fel att be mig om det, för kanske kan han inte ge mig det jag vill ha, så jag borde inte vänta på honom. Det är mer rättvist att låta mig gå, och få ett avslut, så att han sedan får ångra sig och tycka att han gjort sitt livs (hittills) största misstag. Att jag är en allt eller inget människa, och om han inte är kapabel att ge mig allt, så finns det kanske inget kvar.

Så säger han till mig en fredagskväll, när jag sitter uppfixad i en kompis trapphus, på väg att fira någons födelsedag. Så jag sitter där med mina paket och mina klackar och känner hur alla ord bara flyter ihop, och jag förstår ändå knappt vad han säger. Vi har varit här förut, eller i alla fall nästan, men den här gången trodde jag att han skulle våga, med mig. Faktiskt. Jag trodde att vi liksom betydde lite för mycket för varandra, för att han skulle kunna göra såhär igen. Trodde att jag var för speciell. För det har han ju också sagt, nyss, 100 gånger minst.

Så jag säger att jaha, då finns det väl inte så mycket mer att säga, tack och hej, ha det bra på fotbollsmatchen. Och han blir lite stressad och undrar om han kanske inte ska ringa senare, så vi kan prata igenom det mer. Och jag säger att nej, vi struntar i det här nu. För du kommer aldrig sluta leta efter anledningar att gå, och jag är trött på att ge dig anledningar att stanna. Och så lägger vi på. Och jag sitter där och känner hur det bränner och svider på samma gång, för med ett litet klick var hela min framtid typ borta. Och så blinkar jag bort tårarna, går in och äter fantastiskt goda tapas, och dricker massor med sangria. Sedan messar jag med mina vänner, och vid ett är jag i stan, träffar killkompisarna, trängs på Berns, shottar Fireball, dansar till musik jag inte tycker om, kramas och kindpussas med folk jag inte riktigt känner, får komplimanger som inte betyder någonting. Drar till Spy bar och gör ungefär exakt samma sak igen. Sedan får jag skjuts hem och somnar i min säng. Sedan vaknar jag och undrar, jaha, vad fan gör man nu då. Vad gör man dagen efter? Samma dag så dränker man sina sorger, men dagen efter så drunknar man själv i allt istället.

Men jag har världens finaste vänner. Det, har jag i alla fall.

att trippa på tå, för att lyckan är så skör.

Nej, vi är inte förälskade hela tiden. Och när man befinner sig så högt som vi gör, när man svävar i något sorts känslorus, så faller man ganska långt sedan också. Och slår sig ganska ordentligt. N är rädd. På många sätt nästan mer rädd än mig. Han har ett bagage på 7 år, en bruten förlovning och år av att älska någon som man kanske inte någonsin var kär i, bakom sig. Så han är rädd. Rädd för att vara med någon fullt ut, rädd för att känna, men ännu mer rädd för att inte göra det.

Det är inte lätt att vara kär i N. Även om han är det bästa jag någonsin haft, så kräver det ganska mycket av mig. Han är inte perfekt, även om jag tror att han är det ibland. Jag måste stå ut med att han prioriterar nästan allt framför mig. Vilket jag gör, för jag är så otroligt rädd för att någon ska behöva mig för mycket, och jag är fullständigt skräckslagen inför tanken att låta mig själv behöva honom.

Jag måste bekräfta honom hela tiden, för annars tror han att jag inte tycker om honom. Men jag får inte kräva någonting, någonsin. För då backar N fort som fan. Då blir han defensiv, introvert och markerar att här är mina murar, här får du absolut inte komma in. Han är livrädd för att jag ska försöka ändra på honom, eller ännu värre: tro att jag kan bestämma över honom. Så vad gör man då? Ska man lägga sina känslor på hög tills de ramlar ihop, så som han gör? Ska jag svälja mina ord, och sitta där i hans tryckande tystnad, och låtsas? Allt för att inte komma för nära.

Men han verkar inte förstå. Inte förstå att man inte kan trassla in sig i varandras hår, och andas varandra, och somna med kärleksfulla ord på sina läppar, och doften av oss på våran hud, och min hand i hans, alltid, alltid, alltid i hans - och ändå behålla något slags tryggt, behagligt, enkelt avstånd. Det går inte. Jag kan inte. Vet inte hur.

Och jag, jag har blivit sårad så många gånger att jag hela tiden letar efter en väg ut. Letar efter saker i hans röst, hans blick, hans formuleringar, som säger att nej, han är inte rätt för mig. Anledningar att backa, till något som känns mindre. Till en plats närmare marken, som kanske bara innebär skrubbsår och lättare blåmärken om man ramlar.

Jag vet inte riktigt hur det här ska gå, hör ni. Hur ska två personer som är så rädda för att vara olyckliga, förmå sig att våga vara lyckliga tillsammans? Och hur länge orkar, och kan, man trippa på tå runt nuet, när man helst av allt, innerst inne, bara vill få springa mot framtiden? Med min hand i hans. Alltid, alltid, alltid i hans.

perfekta stunder, och ännu en söndag.

Han ber mig ofta att välja ut mitt favoritögonblick. Men hur gör man det, när varje andetag i hans närhet gör mig lycklig? Och nej, det är inte för alltid, men det är här och nu, och det är det vackraste, renaste och mest okomplicerade jag någonsin har haft med någon.

Är det den där stunden i bilen, när jag (i de få stunder då vi inte håller varandra i handen) mjukt smeker hans nacke och har mina fingrar i hans hår? Eller när han håller om mig bakifrån på den där utställningen? Är det när han kysser mig på kinden, och liksom knuffar lite lätt på mig med näsan för att jag ska flytta lite på mig när vi lagar mat? Är det att stå på en brygga och krama honom hårt, hårt, hårt medans han pekar ut stjärnkonstellationer? Är det när vi sitter sida vid sida, på ett café på Söder, med varsin kopp té och småkakor, han med sporten/näringsliv/huvuddelen och jag med kultursidorna, och jag ibland liksom sneglar lite lyckligt på honom, och "tänker herregud vad du är fin," innan jag fortsätter läsa bokrecensioner, eller är det när han lite förstrött kysser min hand eller pussar mig på huvudet när han tar upp sin kopp, eller byter blad? Jag tror nästan att det är när man vaknar en söndagsmorgon i september, av att han rör försiktigt vid dig och mumlar, halvt sovandes, att du är det finaste som finns, och ser det sista sommarljuset strila in mellan gardinerna, och landa på världens vackraste man, som av någon konstig, otrolig, häpnadsväckande anledning, valt att ligga där med just dig.

Resten av min söndag har varit perfekt. Jag träffade F vid 11 när N började jobba och vi gick till ett café på söder och åt en tidig lunch (ceasarsallad och blåbärspaj). Sedan gick vi hem till henne och jag drack kanske fyra koppar té. Sedan tog vi en långpromenad, köpte vita snittblommor och åt glass. Kom hem till henne igen, och drack säkert fyra koppar till, åt ugnsbröd med brie och paprika och pratade ännu mer om människor, livet, musiken, inspiration, driv, framtiden och män. En himla massa män. Fast jag pratade mest om N. Sammanlagt hängde jag med min otroligt ambitiösa, talangfulla, fina vän och livscoach i 9 timmar, innan jag tillslut begav mig hem. Anlände lagom till att trippa hem i ett helt fantastiskt spöregn. Nu lyssnar jag på Patrik Isaksson (de har jobbat ihop så kom att tänka på honom idag, lyssnade jättemycket på honom när jag var yngre, så duktig låtskrivare), har tänt ljus och satt mina blommor i en vas. Nu ska jag inredningsplanera lite, och sedan ta mig ner till videobutiken och handla lite tror jag.

Livet, mina vänner, livet.

vi är så fina mot varandra.

"...du är vackrast i hela världen - jag vill alltid vara mer med dig - jag älskar att vakna med dig - vill du ha ett vardagsliv med mig - jag är så otroligt glad att jag träffade dig - du är min bästa stund på hela veckan - mitt lugn, min trygghet - jag ser så mycket i dig - varför har du valt just mig - jag vill aldrig vara utan dig - jag saknar dig så fort du går, jag tänker på dig x 10 - du gör mig så lycklig - hur kan någon vara så underbar..."


Den sortens kärlek har vi. På riktigt. Jag kan knappt förstå det själv.

att ha en älskling.

Nu ligger man här igen. Med kärlek bredvid sig. Han är så bra mot mig. Allt är inte perfekt, men åh herregud så nära det är. Har nog aldrig varit så nära lycka, som när hans händer, hans läppar och hans hud finns nära. Jag hör hans andetag, hans älskade andetag. Jag ser hur hans skulderblad höjer sig lite, långsamt, för att sedan sjunka ned fort och plötsligt, som om någon gjort illa honom. Hans mörka hår är lockigt, min fina mr Darcy, och här och där ser jag små, små stråk av vitt. Och jag älskar det, vill se mer av det, jag ler vid tanken på att åldras med honom. Fast det är långt dit. För långt, förmodligen. I natt sades mycket vackra saker. Han kysser mig ofta och länge. Försiktigt, intensivt, krävande, avvaktande, kärleksfullt. När vi går på museum så kommer han alltid fram och kramar mig bakifrån, så jag får luta mig tillbaks i världens tryggaste armar. När vi åker bil så ber han mig alltid att sjunga för honom, han håller min hand när vi äter ute, han ser till att jag alltid har tillräckligt med kuddar (han sover med 2, jag sover med 6 stycken), han köper hem min favoritjuice och nu när han sover, och vaknar till ibland, så ler han så nöjt och pussar mig på axeln, drar mig till sig, säger något sött, tar min hand och kysser den mjukt. Och vet ni? Han kallar mig älskling igen.

en lagom söndag och en helt okej vardag.

Min söndag började med att jag såg ett mycket sött sms från N som jag helt lyckats missa på lördagskvällen. Jag och Minnie avslutade den med att dricka rödvin, insvepta i filtar vid en fontän. Bra avslut på uteserveringssäsongen. (Fick nästintill panikångest av hur mycket folk det var på klubben vi egentligen skulle befunnit oss på. Hann gå före i kön, in gratis, vara jobbig nog att lämna in jackan i vip-båset, och vända. Ungefär. Och vet ni? Man känner sig för jävla pinsam då. Som om man är för bra för allt det där. Vilket såklart inte är fallet.)

Söndag innebar sol, så jag drog på mig kängorna, jeansjackan, solisar och en halsduk, och promenerade ner till Aspuddens 2 km-loppis. Där hängde, och trängdes, jag, med mina fina vänner, samt resten av sthlms fyndgalna människor. Jag köpte ingenting. Loppisar gör mig bara förvirrad. Men jag satte mig ute och åt lunch, innan jag promenerade hem och unnade mig sängtid med brittiska kostymfilmer och läsandes the Great Gatsby, i bästa söndagsanda. Sedan gick jag hem till föräldrarna, åt det som var kvar från lillebrors väldigt försenade kalas och tittade på Pianisten.

Idag har jag städat lite smått, tränat ordentligt, och nu ligger jag här och lyssnar på regnet utanför. Jag har en konstig känsla i kroppen. En oro som inte ger med sig. Det är mycket bitar som behöver falla på plats just nu, och ändå är jag tacksam för saker mycket oftare nu än förut.

God natt.

och det enda som är bättre än min säng, är din säng.

Blev by the way ingen N den här veckan. Han skulle på något handbollskollo för vuxna män i Örebro typ. Men det är okej. Jag tror det är det i alla fall. Saknar honom dock. Mycket. Speciellt ikväll då det faktiskt var väldigt kallt, trots strumpisar, en extra kofta och en stor halsduk. Jag tycker om kyla. Men då måste jag också få ha en varm manskropp som värmer mig. Även om han är mer än så. Har alltid varit mer än så. Om jag kunde ta mig till Örebro så skulle jag göra det. Även om det skulle innebära att jag måste ligga ihopklämd med honom i en våningssäng, i ett rum med tre andra svettiga, snarkande män. Om det inte är kärlek så vet jag inte riktigt. Har jag sagt hur mycket jag tycker om den mannen förresten?

frierier, och ett liv fyllt av kärlek.

Ja, det är (tyvärr) inte N som tagit sig i kragen och äntligen insett att jag, utan tvekan, är hans livs kärlek. Förra lördagen åt jag alldeles för mycket fantastiskt goda tapas med en väninna, och vid bordet bredvid satt: Evan och Andrew. (De var även i sällskap med en jobbig britt, som var alldeles för på för sitt eget bästa). E och A visade sig vara de mest söta, rara och generösa oljeingenjörer från Sydstaterna som man kan tänka sig. Så när min vän drog till jobbet så drog jag med dom både till thaibåten och Debaser, och ALLA älskade dom! Så när Evan, först lite skämtsamt, men för varje gång lite mer seriöst, sade att han skulle gifta sig med mig, så började jag så smått kontemplera saken. Inte ens när vi började googla amerikanska ambassadens öppettider följande dag så backade jag. På söndagen var jag dock helt förstörd, mycket på grund av de 16 drinkar, 2 shots och 5 glas vin de så glatt bjöd på kvällen innan. Så det blev inget bröllop.

Den här helgen tyckte de att jag kunde ta mig till Dublin, med motivationen att "det finns mycket kyrkor där." Tror dock inte N skulle bli så glad om jag flängde runt i Europa (de jobbar just nu i Nederländerna för Shells räkning, och åker till nya städer varje helg) med två främmande män... Däremot ska jag åka till Houston och lära mig jaga, fiska, segla och köra motorcykel med Andrew! Och då kanske jag kan gifta mig också.

I övrigt är N lite extra kär i mig just nu, mina vänner ringer och smsar med spontana kärleksförklaringar och nu är jag på väg hem till en avskedskväll innan en av tjejerna flyttar till Irland. Jag har varit sjuk den här veckan men jobbat ihjäl mig ändå, för vad spelar förskylningar för roll när man har världens finaste vänner och får avsluta varje kväll med att ens drömkille berättar hur fantastisk, vacker, underbar och intelligent man är?