jo, jag antar att det är helg igen.

Gör mig sakta men säkert i ordning darlings. Ska ta en sväng i några affärer och sedan förbi systemet. Ska ha sällskapsspelskväll med flicksen och dricka vin, och efter det tänkte vi köra utgång. Får dock se hur mycket sjuka lilla jag faktiskt orkar idag. Jag har på mig svarta tjocka leggings, vitt linne och en jeansskjorta. Inte så mycket party med andra ord. Men jag känner mig inte party så det får fungera så. Håret är fortfarande fint sedan igår när Ruby fönade det med kärlek (jobbade över in på sin lunchrast för att föna det till perfektion). Antar att det blir pälsen så kallt som det ser ut att vara, vill helst ha klackar men tycker det blir lite väl att ha både och. Så vulgär är inte ens jag.

Jag skulle egentligen gått på min systers födelsedagsdrink också, men det visar sig att vår gemensamma nämnare ska vara där med sin fru, och det går inte. Tänker inte ens gå på den människans begravning. Vilket hon förstår och respekterar, som den fina underbara älsklingssyster hon är. Precis som jag förstår att hon vill ha kvar honom i sitt liv. Det är den enda pappan hon har. För mig finns han inte ens. Inte efter allt han utsatt mig och mamma för. Något som den där andra personen, som brukade vara min andra storasyster, har jävligt svårt att ta. Nåja, det blir middag hos syster J och hennes fantastiska pojkvän T i nästa vecka istället, vilket är bra för det hade blivit så stressigt med allt annat annars.

Ni då? Vimlet? Egentligen har jag ingen lust med någon rödvinsdimma ikväll, tro det eller ej. Blir bara ledsen när jag dricker nu för tiden. Så jag kanske avrundar tidigt och somnar med N i telefon. Känns ganska okej det med faktiskt.

saker som värmer hjärtat.

Jag har inte så mycket att skriva just nu, då jag blivit förskyld. Behövt ställa in en massa roligt, bland annat ett efterlängtat museum-besök med N, och en tur ut på landet med mormor. Har däremot bakat pizza med lillebror samt shoppat och ätit middag med bästis. Är urdålig på att vara hemma och ta det lugnt, så jag har klippt mig hos Ruby (som är den enda frisören som håller mig lugn, blev ganska mycket kortare men det känns bra), sett till så jag, tack vare en annan N, får behålla mitt studentpris på sats (samt fryst kortet ett litet tag), hämtat ett par skor från Nelly (vilka jag var superskeptisk till pga det låga priset, men blev kär i så fort jag öppnade dem), köpt de sista tavelramarna till hallen, löst en grej med försäkringskassan (kommer jobba halvtid till och med maj 2012)  m.m.

I övrigt så är N otroligt fin och kärleksfull mot mig just nu. Kallar mig söt och fin hela tiden. Är kanske löjligt hur mycket jag behöver det för att inte gråta över J, men N är liksom nästintill perfekt. Vi hörs och pratar varje dag nu. Har båda konstaterat att vi får lite lätta abstinensbesvär om vi inte gör det. Våra telefonräkningar är högre än någonsin. Vi planerar en massa saker tillsammans. Och det spelar ingen roll om de inte blir av, jag behöver bara kunna se ljust på framtiden. Så jag pratar om utställningar jag vill se, han berättar om sin favoritpromenad runt Djurgården, vi diskuterar allt bra som går på bio, han undrar om jag inte vill följa med på hans jobbevent, jag lovar att bjuda med honom nästa gång jag och gänget har middag. Känns som att jag vet var jag har N. Vilket är bra när man tappat bort sin J.

hemmafix, och att bygga upp något nytt.

- Jag har tänkt på det här med målningen, så många gånger, sade han.
- Inte lika många gånger som jag har, som måste se skiten och bli ledsen, varje gång jag kommer hem, svarade jag.
- Vill du göra det själv?
- Vill? Vill jag stå där barfota med färg på armarna och bryta ihop för att du inte är där och hjälper mig? Nej, det är väl inte direkt vad jag vill.
- Du tycker säkert jag är dum i huvudet nu, efter allt som hänt, är nog helt idiotiskt att ens föreslå det...
- Vad?
- ...jag tycker vi gör det ändå. Målningen och allt fixande.
- Hur? Jag önskar att det gick, men hur då? Svara på det.
- Jag tror vi klarar det.
- För att?
- För att vi är bra tillsammans, bra för varandra.

Men du tog sönder oss ändå.

~*~

Har spackel på min hud efter hans händer. Varför gör du såhär mot mig? Han har kysst mig säkert hundra gånger idag. Varför gör jag så mot mig själv? Jag kan inte, inte vilja vara nära honom. Jag tittar lite på honom då och då, jag tejpar och han grundar väggarna. Vill röra vid honom. Jag är irriterad på honom, fast jag inte vill vara det. Vill vara söt och fin och bra. Men det går inte. Jag vet inte hur jag ska göra det här. Han stannar upp och drar mig till sig. Håller mig i sina armar. Jag lägger huvudet mot hans axel, halvt motstridigt. Nej, inte så, du älskar mig inte längre. Du får inte röra vid mig som om du gör det. Men jag andas in honom ändå, såklart. Kan inte låta bli.

Han tar en paus på soffan, jag är trött och lägger mig i sängen. Fem minuter senare vill han också lägga sig där. Vill ligga nära, nära och titta på mig som om jag är underbar. Och jag låter honom, jag saknar hans doft och hans andetag och hans existens så otroligt mycket, så jag låter honom ta mitt ansikte i sina händer, låter honom trassla in sig i mitt hår, låter honom kyssa mig som om det är det viktigaste i världen. Först försöker jag såklart påminna honom om att han inte borde ligga i min säng längre, eller vilja ha mig i sina armar som om jag hörde hemma där, när han ju sagt att det inte går, att han inte kan, när han har valt någonting annat. Men det har varit så kallt utan honom, och jag tänker att lite, lite, lite värme gör väl ingenting? Samtidigt så kan jag inte slappna av, det är inte tryggt längre, inte på riktigt. Viker med blicken när han vill se in i mig, stirrar stressat ut i hallen. Påminner om att vi borde fortsätta. Mhm, mumlar han och kysser mig igen, ler stort, skrattar lätt. Jag älskar när han skrattar, älskar när han ler, älskar när han älskar. Så jag blinkar bort tårarna, sväljer sorgen och besvarar hans kyssar.

När han går, lämnar han en halvfärdig hall, och en halv Kameliaflicka, som undrar varför han påbörjar sånt han inte kan avsluta, om hon någonsin kommer att känna sig hel, och vad vi ska göra, när vi, hur vi än gör, inte tycks vara klara med varandra? Och vad ska jag göra när han målat klart, när tejpen och täckpappret är borta, när saker är köpta och monterade, vad ska jag gör då? Kommer jag ha gått sönder ännu mer, och hur ska jag sätta ihop alla bitar som är jag, helt själv, utan instruktionsblad?

Förstår du inte att det är du som känns som hemma? Mer än vad kuddfodral, nya doftljus, tavlor, långa bad och alla hundratals koppar grönt té gör. Det är du.

sånt som håller en vaken.

Saknar min Watson. Så mycket.


Idag har jag varit på Ikea i ett försök att få ordning på mig själv och den här ofärdiga lägenheten. Känns dock som om jag inte kan se ljuset i slutet av tunneln på ett tag. Allt är så jävla rörigt och fel här, aldrig blir jag nöjd med någonting. Sedan var jag på en MK kurs. Är helt slut. Nästa vecka ska det förhoppningsvis målas i hallen. Varit på min terapi och skrikit, hittat ett nytt fint korallfärgat läppstift, och monterat ihop 3 golvlampor. Men inte fan blir jag mer hel för det.


Saknar, saknar, saknar J.

att vara eller inte vara.

N: ... tänker du någonsin på oss?

K: Vad menar du?

N: Ja, alltså har du dolda baktankar och så.

K: Hur kan du tro det? Känner du mig inte bättre än så?

N: Nej, men jag tänker på det ibland.

K: Tänker på vad då?

N: Vi pratar hela tiden, i timmar, och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Funderar du aldrig någonsin på varför vi inte gör mer? Varför vi inte ses?

K: Snälla, säg inte så. Tänk inte så. Jag vill inte tänka så.

N: Vadå du tänker aldrig så?

K: Helt ärligt?

N: Skulle aldrig frågat någon annan det, det brukar vara den motsatta parten som undrar sånt. Men jag vet att jag kan fråga dig, vad som helst, och att du alltid är ärlig mot mig. Och jag är för en gångs skull inte obekväm med frågan. Så ja, helt ärligt.

K: Du är attraktiv. Jag är attraherad av dig. Men nej, jag tycker inte det är bra att låta sig själv tänka sådär som du gör just nu. Förstör det inte. Tänk inte så.

N: Jag ska inte... men vad tänker du då? Om oss? Du bara tänker inte alls?

K: Jag tänker att jag blir glad när du sms:ar, och glad när du ringer, och glad när jag ser dig. Att vi vet var vi har varandra. Men nej, mer än så tänker jag inte. Vill inte tänka mer än så. Det vi har är så fint.

N: Och att försöka något mer skulle förstöra det enligt dig?

K: Nja, enligt allt jag vet om oss så skulle det göra det. Ta inte det här fel, men dejtande verkar vara så ångestladdat för dig. Jag är hellre den här tjejen, som du slappnar av med, och som gör dig glad, och som du öppnar upp dig för, än någon tjej du träffar, letar fel på och gör dig av med. Jag tycker om att vara den här tjejen.

N: Det är verkligen bra, det här vi har.

K: Ja, det är ju det.

N: Du är speciell du, K.

K: Mjo. De säger det.

closure.

Efter en av de mest intensiva, kärleksfulla, hjärtskärande ledsna nätterna i hela mitt liv så är det verkligen över. Är underligt att man kan känna sig så älskad, samtidigt som man blir lämnad. Egentligen vill jag bara gråta hela tiden, för att slippa den dova smärtan inuti. Men det gör jag inte. Jag saknar honom, så otroligt mycket. Kommer sakna honom varje dag. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här. Jag vet bara att jag måste göra det, på något sätt. Förstår fortfarande inte hur det blev såhär. Vill inte vara utan honom. Men nu vet jag att jag inte kan vara med honom heller. Det är trasigt nu. Inte för att han tagit sönder det, utan för att det aldrig varit helt.

Jag önskar att jag inte passade in så bra i dina armar, att mina läppar inte behövde dina, och att jag inte så fullkomligt älskat att andas dig.

still the only one that feels like home/ hold me tight, i'm losing all the energy to fight.

Dricker vad jag har lovat mig själv ska vara min sista kopp té, sitter i min soffa, med datorn uppställd på en gammal kulturhistorisk bilderbok från 1905, har på mig en t shirt från musikal-workshopen i USA och svarta stilettklackar som jag behöver gå in innan sommaren., lyssnar på Missy Higgins och tänker på allt jag vill ändra. J tycker vi ska prata. Jag är trött. Trött på att bråka, trött på att missförstå, trött på att känna. Får inte ordning på mina känslor just nu. Allt har gått så fort.

För lite mer än två veckor sedan stod vi i en färghandel valde bland Beckers färgkort. Han viftade med färgen Robin som var alldeles för lila och jag stod fundersamt och petade på Alfred som han tyckte var för kall, innan vi enades om Konrad. Konrad, täckpapper, spackel och rollers står nu övergivna ute i min hall och väntar på att användas. Blir bara ledsen av att titta på det. Jag hade sett fram emot en vår med hemmafix, matlagning och promenader. Väggfärg på huden och Ikea-turer. Lampor som tänds och tavlor som hängs upp. Sex som doftar målning och trötta kyssar som skulle smaka som hemma.

Klarar inte av ett till jobbigt samtal, de här rummen har redan hört för mycket. De kan inte ta mer besvikelse. Min säng orkar inte känna mer saknad, mina nycklar orkar inte bli tappade på golvet en gång till. Inga fler stängda dörrar, jag kvävs här inne då, kommer aldrig hitta ut från oss, om du säger mer som gör ont. Förstår du det?

Cendrillon.

Tack vare att svt visade den mycket vackra, mörka och gotiska uppsättningen av Askungen i veckan så har jag återupptäckt Prokofiev's musik (alla dessa älskade ryssar). Känns som att scenografi och kostym betonade känslan i musiken där mer än den gjort på väldigt länge, när jag jämför med andra baletter dvs. Makalöst fint. Musiken är som ni nog förstått ganska otypisk för en saga. Den får mig mer att tänka på en reva i sidenklänningen, blod med spets på, för att någon gjort sig illa på en rosentagg, en trasig speldosa, krossade guldspeglar i ett tomt palats, en vacker konsertflygel som står bortglömd och ostämd. Ja, sånt. Hela mitt hjärta skulle verkligen önskat ett annat slut, ett där Askungen går på sin bal, och får sin prins, för att sedan vakna upp liten och smutsig på golvet i sitt kök, och inse att allt bara var en förvriden dröm. För det är så den låter, så tonerna känns. Som de där mardrömmarna man har, de man drömmer med skräckblandad förtjusning, som man stannar kvar i för att man blir så fascinerad av allt det förbjudna. Maskeradbal och cirkus. Rostiga karuseller och öde pariserhjul. Någon i en teatermask, som leker kurragömma med dig. Vars sinnessjuka skratt ekar mellan tälten. Och du följer trollbundet efter, fast du vet att du inte borde.

Mer välkänd är musiken han också skrev till baletten Romeo och Juliet, som jag tyckte väldigt mycket om när jag var yngre. Hans stil är distinkt och och hemlighetsfull på en och samma gång, som en underbar liten gåta man inte kan låta bli att lyssna till, och fundera på, varje gång man lyssnar på honom. Peter och Vargen, som är skriven för barn, är en helt förtjusande liten historia i sig, en renare och mer lättförstådd sida av hans skapande, som nog krävde väldigt mycket kreativ kontroll och på många sätt och vis kan ha varit svårare att skriva. Ja ni, älskade ryssar.*

*Sergei Prokofiev är dock född i vad som idag är Ukraina.

heartbreak dag 12.

Det är väldigt kallt i den här lägenheten. Jag vet det, för att röken från mitt té har nog aldrig varit så kompakt. Jag känner inte så mycket. I hjärtat är det kallt hela tiden, överallt. Det känns som att allting stannat upp. Allt jag vill och önskar mig. Jag lyssnar på Melissa Horn, för det borde man göra när hjärtat går sönder. Och när jag ska sova pratar jag med N, som är underbar.

I lördags när jag kom hem och ville ta ett bad halv 4 på morgonen så råkade jag välta ned en massa ljuslyktor i badrummet. Det var vitt och ljusrosa glassplitter överallt. Stora skärvor på golvet och i vattnet. Krasch, lät det. Och jag låg bara passivt kvar och ville gråta för att det kändes så skönt. Tittade runt omkring mig, på bitarna, kändes hur de minsta trängde in i huden och tänkte att ja, sådär låter det, sådär ser det ut när något går sönder. Glas i badkaret och glas på golvet. Jag gick upp och lade mig i sängen. Dagen efter konstaterade jag att det var glas där med. Låg och plockade bort tunna sköra skivor glas från min hud. Kände, att ja, de kan man ta bort, men inte det andra.

run with the hunted.

- Skriver du någonting? Frågar hon, från sin sida av rummet.
Jag sitter i en röd fotölj, ihopsjunken men hård som sten, avdomnad. Skakar på huvudet.
- Ingen musik heller?
- Nej, viskar jag och vill gråta.
Hon lägger huvudet på sned, suckar. Ser på mig med medlidande. Hon bryr sig för mycket. De gör dem alltid.
- Förstår du vad jag menar? Säger jag plötsligt. Jag finns inte. Jag är inte här, säger jag och stirrar på de fula lamporna i taket. Jag finns inte.
Hon är tyst nu, på det där sättet som hon alltid är när hon inte riktigt förstår mig.
- Alla andra finns, viskar jag och lutar pannan mot den svala väggen, river med naglarna mot armstödet. Sedan känner jag tårarna komma. 

Jag hatar att inte finnas.