Soup a la Chloé.

Blev så himla sugen på linssoppa, så jag gjorde en egen version av den soppan som Chloé gjorde för ett tag sedan. Min är lite mildare då hennes innehåller chili också, men lika matig och härligt söt med lite sting. Hon har dessutom mer gul lök och ingen röd, mer paprika, samt 2 krossade naturella tomater istället och inga vanliga som i det här receptet.

- 1 stor gul lök och 1mindre röd
- 3 ordentliga vitlöksklyftor
- 1 gul och 1 röd paprika
- 3-4 potatisar, beroende på stl.
- 3 stora tomater.
- 2 grönsaksbuljongtärningar
- krossade tomater med chilismak, 1
- tomatpuré
- röda färdigkokta linser
- sambal oelek
- salt och peppar
- lime
- koriander
- lätt créme fraiche

1. Ta fram en generöst tilltagen kastrull. Häll i en fin olivolja och sätt på hög värme. Börja med att hacka löken, kom ihåg att inte hacka för smått. Låt löken bli genomskinlig men inte mjuk, häll på lite flytande margarin, pressa en klyfta vitlök och låt bli varm, ta av från plattan och tillsätt en halv deciliter vatten.

2. Skala potatis och skär i rustika bitar, skär paprika och tomater. Sätt tillbaka kastrullen på plattan, tillsätt tomaterna. Låt bli varmt. Tillsätt sedan de krossade tomaterna med chilismak, en buljontärning och en halv liter vatten. Pressa i ännu en vitlöksklyfta, salta och peppra generöst. Låt koka upp tills buljongtärningen löst upp sig.

- Lägg i potatis och paprika, och sambal efter smak, jag tar ungefär 3-5 teskedar. Lägg sedan i ännu en buljongtärning, utan vatten, och limejuice från en lime, alternativt färdig på flaska.  Koka upp på hög värme under lock tills potatisen är nästan klar. Tillsätt då ännu en vitlöksklyfta, en tredjedels tub tomatpuré, samt salta och peppra igen om nödvändigt.

- När soppan är någon minut ifrån klar lägger jag i linserna, med spad och allt. Sedan läggs det upp med créme fraiche och färsk koriander. Ät med bröd och ost, annars mättar den fint ändå, och räcker flera dagar.

lately nothing i do ever seems to please you/ and maybe turning my back would be that much easier.

Fan.

vocalise/rachmaninov.

Gråter mig själv till sömns och försöker stänga mitt hjärta, men det är svårt när bitar saknas och mina känslor rinner ut, blir till tårar på min kudde. Nu ska jag på terapi men jag har ingenting att säga. Vill bara sova så jag inte behöver känna efter. Jag borde vetat bättre än att känna någonting. Varje gång jag ger någon lite av mitt hjärta, och jag inte får något tillbaka, så blir jag bara den här kroppen, och allt jag är och kan vara, dör. Jag är mer Demimonde än någonsin.

Kameliaflickan goes Kultur&Nöje.

Föreställning? Varit mycket teater, dans, performing art, musikaler och udda konserter genom skolan men min största kärlek är klassisk balett. Har du aldrig varit på Operan och sett Svansjön så har du missat något. Just den har jag sett 6 gånger (på Operan), och jag gråter varje gång för tonerna sliter i hjärtat på mig. De mest välspenderade 3 timmarna (inkl. paus) som finns i Sthlm. Men om du går, glöm inte att applådera riktigt högt för orkesterdiket också! Det gör nämligen jag, jag klappar tills händerna bränner lika mycket som mitt hjärta gör. Tips: Är du ung, fattig, och musikälskare, köp en lyssnarplats för mindre än vad en biobiljett kostar, och gå när du fått nog!



...ang. Black Swan.

Jag har sett Svansjön nästan varje år sedan jag var 11. Jag har sett den på olika ställen (mest på Operan), med olika kompanier, koreografier och kostym. Jag minns andlöst den mest fantastiska prima ballerina jag någonsin sett (en erfaren, och därtill även "äldre" i alla fall i balettsammanhang, ballerina som tillhörde Bolsjoj-baletten), och jag jämför allt från ljussättning till teknik. Det är en konstant kärlekshistoria, i ett ständigt föränderligt liv, ett konstverk att återkomma till, en plats att komma ihåg sig själv på, som binder ihop åren som går. Därför är jag nog ganska partisk. Jag är en Svansjön fantast, bara musiken i sig är en så stor del av mig, är så tätt sammansatt med mitt känsloliv, att jag blir lika överväldigande berörd varje gång. Lägg då till en vacker skådespelerska, självdestruktivitet och ett tragiskt slut, och det är omöjligt för mig att inte älska det.

there's a corner of your heart, just for me.

Blev ganska sent igår med flicksen, bakade chocolate fudge cake någon gång i natt och spelade in matlagningsprogram. Blev både mjöl och kakao i ansiktet innan den filmen var färdig. Drack ganska mycket mer än jag trodde, är ju så himla mysigt att sitta med tända ljus och de man älskar. Maten blev också bra, perfekt sparris och lax. Minnie och Ida blev kvar här med mig, och Anastasia och Chloé gav sig ut i natten. Men innan dess blev det tequila och mjukporr med ljudet avstängt och soundtracket till Så mycket bättre på. Humor på högsta nivå. Minnie sov på min djupa soffa och Ida åkte hem strax efter tre.

J kom över och han och jag låg och skrek åt varandra. Sedan hade vi hårt, opersonligt sex innan vi somnade. Han hade verkligen kunnat vara vem som helst i natt. All kärlek var borta. Han känns så långt bort. Jag undrar om det alls kan bli bra igen. Börja tvivla på det mer än jag trodde var möjligt. Han var bara ännu en kropp, en främling i min säng. Han var inte alls min Watson. Jag saknar min Watson. Jag tittar på honom när han sover, håller hans hand och kysser hans axel mjukt. Rör vid den där fördjupningen i bröstkorgen, det där tomrummet där jag vill vara och älska. Tänker att jag inte vet varför jag bryr mig så mycket, men att jag gör det och att jag egentligen inte vill sluta. Men att jag kanske kommer vara tvungen att göra det ändå.

Sedan promenerade han hem, jag och Minnie kröp upp i soffan och tittade på videoklipp, åt frukost (ägg, bacon, baguettebröd och tomater, drack ananas/apelsin juice) och var allmänt söndagssega. Hade egentligen tänkt ta en lång helgpromenad i det fina vädret med Ida, men jag har precis tagit ett bad och försökt tvätta av mig obehaget, känslan av att vara Kameliaflickan, åter igen. Nu tänkte jag läsa senaste numret av Elle interiör i en säng som känns ännu mer tom nu än tidigare och dricka en kopp té.

Så långt borta.

Sammanfattningsvis.

Träffat guddotter och sjungit liten till sömns. Tagit ett graviditetstest. Jobbat. Tittat på Svindlande Höjder. Bråkat med J. Varit hos min psykolog. Haft möte med försäkringskassan. Varit ute på landet med älskade mormor och ätit räkmackor. Bokat tid för nagelförlängning. Bio, närmare bestämt Black Swan imorgon med mami. Hittat en bok om Schubert till min samling om kompositör-biografier. Middag, vin och tequila med flicksen ikväll (räkor till förrätt, lax med potatis, sallad och lime aioli). Hittat en mörkgrå (älskar grått) kappa/kofta för ingenting på Zara (just nu bärs den över min mockajacka, så att enbart min gigantiska pälskrage syns). Målat naglarna mörkt silvriga. Vet dock inte var jag vill gå ikväll. Vill slappna av, dansa, träffa folk. Världen känns jävligt trött just nu. Men vem vet, det kanske blir en okej kväll ändå. Snygg tänker jag iaf vara. Ska i vilket fall som helst bli så skönt att träffa tjejerna. Sistahs before mistahs. Typ.

Det här är en sån där kväll då man i sitt nyktra tillstånd önskar att det fanns en alko-spärr på mobilen. För jag lär säga saker jag inte menar, och fucka till allting ännu mer. Ses i vimlet dolls.

well if that's love it comes at much too high a cost.

E. Först fanns det ett helt liv. Sen kom jag. Jag försvann och så kom hon. Sedan kom jag tillbaks, och så fanns det vi, och ni. Parallellt. Sedan skulle du välja, och du valde inte mig. Men du var ju min först. Och jag trodde aldrig, det fanns inte i min tankevärld, inte en millimeter av min existens, kunde se ett slut som inte innehöll dig och mig. Ibland känns det fortfarande overkligt att du valde bort mig, att du stod med tårar i ögonen och såg mig gå. Att du hörde och kände hur jag gick sönder, och ändå hade du inget mer att säga. Bara tystnad.

Jag saknar dig fortfarande så otroligt mycket ibland, även om jag ser dig mer tydligt nu för tiden. Även om jag vet att vi aldrig fanns på riktigt, och att jag är bättre utan dig. Du finns i så mycket saker. Du hemsöker mig och överallt finns vålnader. Jag älskade dig så mycket. När jag blundar så ser jag allt, minnesbilder av allt vi var, i ultrarapid, och jag blir lika yr i huvudet som då, som när jag var i din närvaro. Jag undrar när jag kan älska någon igen. När jag kommer våga vara älskad. Om jag någonsin älskar mig själv tillräckligt mycket, för att låta någon annan älska mig tillbaks.

Det är inte bara E's fel, inte bara det faktum att mitt hjärta har åldrats i förtid, det är litet, mörkt och trasigt, jag är bitter och sårad. Det är allt det där som aldrig borde hänt också. Som gör det så jävla svårt att tycka om sig själv. Min kropp är inte min egen, mitt värde är tillintetgjort, min självkänsla är obefintlig. Någon tog något ifrån mig, innan jag var gammal nog att veta om att det var mitt att ge. Och nu är allt så fruktansvärt förvridet och svårt. Jag kämpar med varje fin kärleksfull gest, med varje ömhetsbetygelse, varje respektfull smekning. Och jag vet inte hur en puss på min panna, en smekning på min kind, en försiktig kyss, en hand som håller min hårt, kan betyda så mycket. För första gången på väldigt länge så klarar jag av att ligga kvar.

Det är inte bra med J. Och en del av mig stänger av helt, för jag får ångest när jag känner efter. Den andra delen vill säga att jag har känslor för honom, snälla sakna mig tillbaks, stanna hos mig, var min, litegrann, bara ibland, om du kan, för jag är bättre, så mycket bättre där du är. Men istället tänker jag lägga ifrån mig telefonen och somna ensam. Jag kan inte vara mer. Men vet ni? Jag är så ledsen just nu. Så, så ledsen.

inte än, inte än, inte än (för jag vill ha dig igen och igen).

Vi bygger murar,
bränner broar
och plockar ner våra stjärnor.
Du skriker inte,
jag gråter kanske
när vi går på varsin sida av vägen.

Jag målade hela himlen röd
nu står träden snart i brand,
bara vänta.
Du står ute i regnet och vet,
att det är världen som gråter
när du lämnar mig.

Du ligger på vänster sida.
Jag låtsas läsa.
Och vi säger så lite vi kan.
Du tar mitt täcke.
Jag sover i din tröja.
Och du gör bara en kopp te på morgonen.

Du har nog bråttom
Jag duschar utan dig
Kulturdelen slänger du på vägen ut.
Men rummet luktar du.
Sängen är varm där du låg.
Och jag gråter av saknad när du gått.

Vi bygger murar,
bränner broar
plockar ner våra stjärnor,
fast än finns det saker att önska
jag minns allt det fanns att önska.

cause and effect.

för alla som är vetandes. en sång om allt som aldrig borde hänt.



I was 10 the first time,
I really wanted to die
I remember the road,
and the lights.

Cause by then, you could forget,
trying to hide, under your bed,
closing your eyes, and saying a prayer.

it was over, by the time that I was ten, but,
it's all more, than, I would want to remember
and they say, to forgive and forget
oh they say, to forgive, to forget

Every other Thursday,
I'd beg mama, not to make me
I cried so hard, that I, forgot,
how to breathe,
but I never said, anything.

Cause by then,
I had heard, her scream,
and I had watched him, make her bleed,
so we both made believe, I'd be alright
How could she ever think, I'd be alright?

I still hear the radio, it's playing
in the background,
I see that light pink, velvet, couch,
and remember what it felt like
those black and white, bathroom tiles,
and the door in sight, but no way out

yes, I can hear the sound,
of Marley in the background,
see the wallpaper, and I,
remember what it smelled like

Oh I know, I must have been a child,
cause there's a barbiedoll, and comicbooks
but, I don't recall, being her
I just, remember, growing up.

I was too young to know,
that it's wrong to hold,
a little girl so very close
and they say, to forgive and forget
oh they say forgive and forget

As soon as I got back,
I always took a bath,
cause it's not just the smoke,
that lingers on your clothes,
(drown it, wash him, away)

Sundays I went silent,
I thought, that I could forget,
as long as I just didn't think
(but some things stay on your skin)

I can hear the sound, of steps in the night,
and a bed, that wasn't ment, for two,
the mist in his eyes, and whiskey,
on his breath, oh, I still can't take,
that shade, of blue.

It was over, by the time that I was ten, but,
it's all more, than I would want to remember
I was too young to know, that it's wrong to hold,
a little girl so very close

and they say to forgive and forget
oh I wont forgive and forget
cause it´'s not over
it's still there inside my head and
it's all more than I would want to remember
but I won't forgive, can't forget

I was 10 the first time,
I wanted to die,
I remember the road,
and the lights.

tchaikovskij för att andas, schubert för att slippa tänka.

Igår var finaste Pixie här och åt lite med mig efter att hon jobbat. Drack té och pratade, var jättemysigt att träffa henne. Idag däremot, så känner jag hur väggarna sluter sig om mig, jag vill helst bara sova bort allt för jag har ett sånt jävla tryck mot hjärtat. Vill ta absurda mängder ångestdämpande och sova i en vecka minst. Jag mår med andra ord inte bra. Jag har ingen ork, ingen livslust, ingen vilja till någonting. Watson körde mig till jobbet imorse och jag satt tyst och stirrade ut genom fönstret. Jag har liksom inga ord. Inga jag vågar säga, utan rädslan för att vilja ta tillbaks dem i samma stund de blir ett med luften han andas. Saker jag vill säga men som kanske inte betyder någonting.

Försöker bita ihop och klara av att gå till jobbet. Är dock svårt när man känner sig så jävla paranoid som jag gör just nu. Är rädd och orolig för allt. Att le går sådär. Snart blir jag säkert av med mitt jobb också, jag har inte gjort bra ifrån mig på månader. Vad är det för fel på mig, egentligen? Om man bortser från den dissociativa personlighetsstörningen, det post-traumatiska stress-syndromet, med djup ångestproblematik och återkommande depressioner? Ibland är allting bara mardrömmar, och ändå vill jag inte vara vaken.

Jag avundas alla ni som vågar vara lyckliga, som är modiga nog att leva era liv så gott ni kan, jag känner vördnad inför den acceptans och respekt ni har för livet självt, och jag önskar att jag kunde göra samma sak. Men jag tror inte på det. Det är nog bara inte meningen för vissa människor. Jag kommer aldrig vara mer än okej.