05.01.11.19.17

Nyss kommit hem från Ikea. Var där med N, som är min absoluta drömkille. Hälsosam, principfast, godhjärtad. Enorma hjältekomplex och så outhärdligt attraktiv. Men jag tänkte mest skadeglada tankar om att nu blir J sårad för att jag åkte dit med någon annan. Vilket jag vill. Han är så avslappnat oberörd när det gäller allt att jag bara vill slå honom ibland. Om det här är en liten liten tagg i hans tankegångar, en knappt märkbar känslomässigt bitchslap - so be it. Så länge han kommit över det om någon månad, för då behöver jag åka dit igen.

Köpte en arbetsbänk/sidobord i vitt till mitt lilla lilla lantliga kök och en massa småsaker. Nu är det bara lite som fattas i köket. En korg att ställa vinflaskor i och en ljusgrön matta.

Ang. N. Det är knepigt. Men ändå inte. Jag har brytt mig jättemycket, varit nästintill förälskad i killen. Men just nu orkar jag inte försöka. Det är vad det är. Skulle jag behöva välja vem jag ska skaffa barn med nu, så skulle jag definitivt välja honom. Han är perfekt. Jag orkar bara inte riva hans murar, och be honom att få komma in, när jag själv är så långt ifrån att vara vad jag vill vara, och måste vara, för att klara av en riktig relation. Då låter jag det hellre vara. Och våra telefonsamtal på 4-9 timmar i veckan känns inte helt fel heller.

Dagens bästa: Hur mycket värmer det inte, att se en bredaxlad, vältränad, lång, riktigt manlig kille, rodna?Herregud vad fin han är.

Note to self; packa ned dina egna jävla vantar eller frys om händerna.

Helt ärligt, and I know this is a shitty thing to say, men jag har haft en riktigt dålig dag. Jag har varit lättirriterad och bokstavligt talat skrikit rakt ut. Allt är jobbigt och inget går min väg. Tror kroppen är chockad av bristen på socker. Min familj svängde förbi ett museum i Basel på vägen hem och såg en utställning som bland annat innehöll Gustav Klimt. Klimt! Tycker synd om mig själv, känns inte alls okej att jag missar Klimt när jag älskat honom sedan jag var 13 år gammal. Pappa pratade mest om en massa impressionister, vilket var min första konstförälskelse. Tror dock jag vuxit ifrån det lite, även om jag säkerligen hittar tillbaks till det senare i livet. Ätit lite soppa med min väldigt typiskt asiatiska mamma och ska ta ett långt bad, i ett försök att bli människa igen. En som kan bete sig, det vill säga. Sedan ska jag måla naglarna och smörja in mig med något tjejigt. Föna håret och låtsas att jag tycker om mig själv. Sade jag att jag är gnällig och negativ idag? I övrigt så glömde de att köpa min parfym, som jag bad om, men också min whiskey, champagne, och favoritvin. Mina ekologiska surdegsknäckebröd med sesamfrön på var slut i affären och videobutiken (som har stängt idag av ngn konstigt anledning) har lagt in fel dvd i fodralet. Jag hade sett fram emot musikalen Nine, med en massa vackra talangfulla kvinnor, och istället var det någon slags oraffinerad actionrulle. To top it all, the mögliga cherry on the halvfabrikatstårta, så ligger vantarna från killen i helgen, på bordet i hallen. Det första jag ser när jag kommer hem. Ungefär där var jag redo att lägga mig ner och självdö på plats. Det innebär att jag säkert måste träffa honom igen. Jag som bara lite smidigt hade tänkt att inte svara i telefon. Någonsin.


Nej, bad var det. Människa som kan bete sig. Iaf, bonne nuit mina älskade, om ett mirakel inte inträffar bland badskum och oljor.

ang. Watson och vardagen.

Kanske är det kallt utan dig. Jag försöker skylla på vintern, på frosten utanför mitt fönster, minusgrader och allt det där. Men jag saknar dig. Någonstans mellan alla komplikationer, tiden ifrån varandra, våra egna individuella svårigheter, så har du blivit min vardag. Du och jag, och det vi har är oskyldigt och enkelt. Kravlöst och vackert. Jag vet inte varför jag alltid letar fel, varför jag är så rädd för att må bra. En god vän till mig sade en gång att det är för att kroppen inte är van vid det. Det är en så främmande känsla att jag inte vet var jag ska placera den, den skaver och tränger ut allt det där andra fula som jag tror är sant och allt jag är. Så jag gjorde det jag alltid gör, det enda jag kan och känner till, jag bröt vår trygga tystnad med hårda ord jag inte menar, med mer kyla än till och med du klarar av. Du som sakta men säkert kommit att betyda värme. Alla kvällar jag legat på din bröstkorg, med mina läppar mot din hals. Som vi pratat om ingenting alls, och jag bara varit glad för att du finns. Och alla nätter du somnat med din hud mot min, som om vi är det enda som kan värma den andras värld. Du värmer till och med golvet i den här sorgsna lägenheten med dina fotsteg. Den är tom utan dig. Du har blivit min vardag.

Jag stör mig på dig ganska ofta. När du sover med strumpor på, och slår för hårt på tangenterna, och lämnar vattenglas på golvet. Du plingar på fast du vet att det är öppet, och den där mössan du alltid har på dig när du inte har fixat håret är skitful. Men egentligen bryr jag mig inte. Jag tycker om när du trasslar in dina händer i mitt hår, när dina kyssar landar mitt i mina meningar och avbryter mig. Jag brukar försöka vara irriterad på dig, men då lägger du dig där mitt i allt, drar in mig under täcket och får mig att skratta mot min vilja. Du känns bra då. Du, som blivit min vardag.

(Nu tror ni att vi har känslor för varandra. Det har vi inte. Vi är inte ens ett mellanting. Vi är vänner, på något udda halvhjärtat plan. Och någonstans längs vägen, så har vi börjat bry oss om varandra. Det vore bättre om vi inte gjorde det. Han är kär i någon som inte förtjänar honom alls, och jag dejtar varje kille som kanske kan få mitt hjärta att vakna till liv igen. Tills vi båda får det vi egentligen vill ha, så har vi varandra. Om det är som tröst eller tidsfördriv vet jag inte. Men han känns bra. Ibland till och med så bra att jag tror att kanske, kanske, kanske… Men det skulle aldrig gå. )

Du är en av de mest ointressanta personer jag någonsin träffat. Och du kompenserar inte ens upp det med ett fantastiskt utseende, som mina män annars har en tendens att göra. Men när jag sitter ute på någon bar med mitt glas och finner mig själv le mot en främling så kan du helt plötsligt slå till mitt i allt. Och då vill jag bara hem till min säng och sova med dig. Du envisas med att ligga på min sida av sängen. Och jag vet inte hur, eller när, men nu för tiden så låter jag dig. Du har blivit en del av min vardag.

Och nu så ligger jag här utan dig, med en hel hög av minnen. När fick jag dem? Jag blundar och tänker på det senaste året av mitt liv och på något sätt har du hamnat där, du sitter fast i alla bilder som ett oregelbundet men ändå återkommande mönster.

Jag har nakenbadat sommarnätter, med dig på en sten bredvid.  Vi har tittat på porr och läst sexnoveller. Du har hämtat mig mitt i natten när jag gråtit. Vi har skrattat åt världen. Vi har tagit pauser. Jag har suttit med dig på en landsväg när en bit av dig gick sönder. Vi har bråkat. Du har masserat mig nästan varje gång vi setts. Vi har åkt bil en hel natt. Jag har sprungit ut barfota för att kyssa dig.  Jag har skrikit att jag hatar dig, otaliga gånger. Vi har somnat med våra läppar mot varandra. Jag har kastat en bok på dig. Du har spelat gitarr för mig. Vi har halvsovit i en bil när det regnat och åskat. Jag har legat naken på golvet och gråtit i dina armar.  Du har gått ifrån mig. Vi har tagit vinterpromenader. Vi har duschat tillsammans.  Vi har planerat en utlandsresa. Du har försökt och jag har försökt. Vi har kommit varandra så jobbigt motvilligt jävla nära och jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. För den här sidan av sängen är inte bara min längre, och varför står inte dina skor i hallen, och din mössa kanske inte är så ful trots allt. För visst fan är det kallt utan dig, jag saknar dig så otroligt mycket, du är min värme och min vardag, och jag vill bara ha tillbaks dig, men vet inte hur.

Fast kanske är det trots allt bara vinter.

Att äta eller inte äta?

Jag har aldrig klarat av tjejer, eller killar heller för den delen, som bantar. Jag förstår inte den grejen. Alls. Min pappa har nästintill inget kroppsfett och är prestationsmänniska rakt igenom. Mamma låg inne på sjukhus för anorexia och är nu ätstörnings-periodare, och kämpar med och mot sin bulimi. Men nu känner jag att jag har slappat för mycket, för länge. Så jag har lite riktlinjer, som fungerar för mig, ett slags ge och ta tänk som är mer realistiskt än nutribars och shakes. Och riktlinjer är aldrig fel, speciellt inte när man omges av onyttigheter i form av bagerisött och alkohol.

- Inga kolhydrater de dagar jag inte tränar (undantag om man blir bjuden på middag)
- Bröd endast som tillbehör när jag äter soppa.
- Lax, kyckling och tonfisk + sallad.
- Ungefär en avokado om dagen.
- Småät frukt, ekologiska surdegsknäckebröd och naturgodis.
- Behåll något onyttigt, för närvarande är det läsk och kaffebröd (vilket ska arbetas bort också.)
- Vitamin well eller mineralvatten de dagar jag inte tränar.
- Dricker mycket té, grönt eller vitt, utan mjölk och socker.
- Lättmjölk med extra kalcium, juice med extra antioxidanter.
- Olivolja.
- Ät helst fullkornspasta.
- Minska/se över portionerna.
- Sät upp en alkoholgräns i början av kvällen och håll den.
- Ät frukost, om det så bara är ett äpple eller kellogs special k red berries.

Så på frågan om man ska äta eller inte äta är mitt spontana svar; ät! Men ta hand om dig, ta ansvar för ditt liv och din kropp, och hitta det som fungerar för dig. Mat ska vara kul och göra dig lycklig!

Idag har jag gått på min terapi, tränat och städat. Vet ni vad det betyder? Pasta! Och parmesan! Och coca cola!

- att verkligen, verkligen inte bry sig, del 3.

Min killkompis håller upp sin mobil och skrattar högt. Varpå vi alla vill veta vad som är så roligt.

- Nej asså, min polare är i Åre med ett gäng grabbar och han skickar så störda sms till mig.

- Typ som?

- "Vi är så jävla packade hela tiden och alla tjejerna är också helt borta och lätta." läser han upp och alla brister ut i ett kollektivt gapskratt. Utom jag. Jag biter ihop käkarna och sväljer.

- Här är ett till, "slynor till höger, slynor till vänster, lätt tjej här, lätt tjej där, sätta på, sätta upp, sätta ner, bitches hit, bitches dit" citerar han och alla skrattar ännu mer.

- Trevligt, säger jag och ler äcklat. Känner blodsmak i munnen.

- "LIGGA, LIGGA, LIGGA!"

Mer skratt. Jag blir nästan yr av irritation.

- Det roligaste är att de bara varit där typ två dagar och de har typ legat med 5 pers var redan...

- JAG. BRYR. MIG. INTE! Skriker jag, när jag känner att jag kommer svimma på grund av syrebrist om jag inte gör det. Alla stannar upp och tittar roat på mig.

- Nej K, det är klart du inte gör det? Du känner väl inte ens de killarna?

... att inte bry sig del två.

K: Vi glömmer att jag sa något. Det var en idiotisk känsla, framkallad av den panik, ångest och klaustrofobi som jag upplever när någon tycker om mig. Den var inte baserad på någonting med substans.

Watson: Nej, det är ju klart att det är så. Det var en helt omotiverad känsla utan grund.

K: Ja, så nu pratar vi inte mer om det. Borde du inte vara upptagen med att supa skallen av dig med det där alkohol förrådet för 2000 kronor som ni köpte förra veckan?

Watson: Varför vill du att jag ska gå rakt ner i fördärvet? Rädda mig istället.

K: Vi räddar inte varandra. Det är inte vår grej. Ska inte störa dig mer nu, ska låta dig koncentrera dig på drickandet istället.

Watson: K?

K: Mm.

Watson: Jag är borta 4 dagar. Inte 4 år, månader, eller veckor. 4 dagar.

K: Jaha. Jag bryr mig inte.

Att inte bry sig, del ett.

- När sa du att ni åker?
- På lördag.
- Och var åker ni nu igen?
- Det är fjärde gången du frågar.
- Ja, men jag är dålig på att lyssna, så jag har glömt.
- Fjärde gången, på en vecka!
- Ja men var ska ni då?
- Fjällen.
- Jahahm... åker ni tidigt på lördag eller?
- Yes, 8 på morgonen. Du verkar bry dig ganska mycket om den här resan K.
- Bry mig? Varför skulle jag bry mig om att du åker till fjällen med dina polare? Jag bryr mig inte. Förstår inte varför du tror att jag skulle bry mig. Vad finns det att bry sig om menar du?
- Okej. I get it. Du bryr dig inte.

Tystnad.

- Men du tror ju att jag bryr mig!
- Du har sagt att du inte bryr dig så nu tror jag inte det.
- Men du trodde det? Jag vet inte hur du ens kan få för dig att jag skulle bry mig. Du åker och det är trevligt och fint och du är bara borta några dagar. Jag kommer inte ens märka att du är borta. Och även om jag skulle märka att du var borta så skulle jag verkligen inte...
- ... bry dig.
- Nej. Precis.

.

On a further note.

Ibland undrar jag om jag lämnar människor bara för att jag tycker om att sakna dem.

Och nyår då? Oxfilén blev perfekt rosa, champagne är alltid kul och jag rökte cigarr på tolvslaget. Mer än så finns det faktiskt inte att säga*.

* och med det menar jag att jag att mer vill jag inte komma ihåg.

Houston, we got a problem.

Precis duschat av mig gårdagen. Och bytt sängkläder. Mitt nattsällskap gick för ungefär en timme sedan (för att jag ljög och sa att jag skulle äta lunch med min kusin som skulle komma hit). Det är ingen ni redan känner till, eller som kommer att förekomma igen i det här sammanhanget. Ta det inte fel, han är en jättefin kille. Och med jättefin menar jag att han har bra humor och är väldigt välutrustad. Han är också en del av vänskapskretsen. Så ur den aspekten kanske det inte var ett sådär jätteintelligent drag att träffa honom. Att han sedan gillar att använda ordet "mysigt" i alla dess avskräckande och allmänt jobbiga former gör inte direkt saken bättre. Jag. Myser. Inte. Och när jag gör det så vill jag inte att man påpekar det hela tiden. Och han tycker om att kyssas. Jättemycket.

- Du, I have a confession to make, säger jag och skruvar lite på mig efter timmar i sängen.
- Okej?
- Jag gillar inte riktigt att kyssas.
- Vadå, vad menar du?
- Det är inte riktigt min grej. Alltså jag har aldrig riktigt fattat det där med kyssar, förklarar jag och försöker låta så snäll som möjligt ("det är inte du, det är jag").

Och jag tror att det kanske känns bättre nu, att den där känslan av lätt illamående och panik ska försvinna. För han är ju faktiskt en jättefin kille. Men det gör den inte. Istället så är det Watsons namn jag hör om och om igen i huvudet. Min enda lättnad i det hela är att jag ligger på min sida av sängen, den som J alltid tar och har gjort till sin sida av sängen, och att han känns lite närmare när jag ligger där. Nu är det en ny ångest jag känner. Varför tänker jag på Watson? Det brukar jag aldrig göra när jag är med någon annan. Jag tillhör dem alltid halvhjärtat men resten av mig brukar fan inte vilja vara där J är.

Det blir inte bättre av att han envisas med att hålla om mig, hela tiden. Jag har lite svårt för sånt också, så plötsligt längtar jag efter J som tidvis lägger sig med ryggen mot mig, och som kan åka hem istället för att sova över. Men då det verkligen blir för mycket, då jag verkligen inser att det aldrig kommer fungera med människan som ligger bredvid mig, och att jag måste måste måste sluta träffa J, är när han har sin hand i mitt hår och kliar mig lite lätt i hårbotten när jag försöker sova.

- Snälla gör inte sådår.
- Gör vad?
- Din hand. I mitt hår. Snälla gör inte så.
- Du har lite issues, säger han och håller om mig hårdare.
- Jo, jag vet.

När människan har somnat och jag ligger vaken och stirrar in i väggen så vibrerar mobilen av ett sms.

Watson: Hur gick din trötta, bakisfyllda nyårsdagsdejt?

Jag funderar på att skriva om promenaden som var fin, och filmen som var läskig och maten som var bra. Men jag kan inte.

Jag: Helt ärligt?
Watson: Ja.
Jag: Jag saknade dig.

Och jag biter mig i läppen när jag trycker på "skicka." För vi ska liksom inte skriva sånt till varandra. Vi är för lättskrämda, har lovat varandra att vara kravlösa och vet båda två att vi inte är rätt. Men jag måste.

Watson: Det var väldigt ärligt.