Du kommer säkert inte ihåg det här, men en gång när vi var hemma och satt i soffan, så sade jag något, jag minns inte vad. Och du stannade upp och såg mig rakt i ögonen och sa: jag är inte E.
Och så stannade jag också upp och tittade på dig och tyckte att du var det vackraste, den bästa, mest godhjärtade, fantastiska man som någonsin skapats, och så tog jag ditt ansikte i mina händer och kysste dig innerligt och länge. Och sedan sade jag att: nej det är du inte. Verkligen inte.
Och ni var världar ifrån varandra, jag var så långt ifrån att vara det jag en gång var med honom, och jag var så tacksam för det, för att jag hittat någon som ser mig, tar hand om mig, och är så bra mot mig. Som gör mig lycklig och får mig att känna mig speciell.
Men nu så undrar jag om du ljög då, eller om jag ljög för mig själv, för du får mig att känna mig precis som han gjorde. Du får mig att vara allt det han fick mig att vara. E och jag slutade väldigt illa, och jag hade precis blivit mig själv igen när du och jag började dejta. Nu känner jag hur allt går åt helvete, hur jag tappar grepp om mig själv, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Du hade i vilket fall fel; du är på så många sätt, precis som honom.
Skillnaden är väl bara att han var ärlig mot mig med en sak, och det är att han är en dålig person. Han var ett manipulativt, själviskt as och han visste om det. Jag visste om det. Men på den tiden trodde jag att jag var likadan, jag gav mig in i leken och trodde jag tålde den. Nu vet jag bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar