Är bortom trött denna afton. Har köpt lite anteckningsblock, och läst på lite inför lektionen imorgon. Ska alldeles strax gå och lägga mig. Känner mig så konstig, för jag saknar verkligen alla mina underbara, vackra, fantastiska vänner, men jag orkar knappt träffa någon. Tror det är för att det är så många som jag verkligen vill/borde hinna med. Hoppas i alla fall lyckas med det i helgen. Imorgon är det som sagt skola, och efter det så ska jag jaga en ljusgrå duffelkappa från H&M som verkar vara slut överallt. Och om jag lyckas hitta den så måste jag förbi Amoress eller dylikt och beställa en pälskrage till luvan, vilket kommer att gå på minst 1000 kronor, men säkert mer. En inte så billig kappa trots allt alltså. Måste, måste, måste dessutom beställa nya linser. Hej och hå.
Det här med vännerna. Jag orkar inte ens svara i telefon. Tycker alla borde börja kommunicera med mig via sms, och om man träffar dem närmaste en gång i veckan så är det fan ett mindre underverk. Finns riktigt älskade människor som jag knappt hinner träffa en gång i månaden. Vet dock inte hur jag ska förmedla det så att folk förstår det.
Vi är faktiskt inte tonåringar längre. Vi är vuxna människor med upptagna liv. Man kan inte engagera sig på det sättet i människor längre, inte om man inte vill bli utbränd. Jag har inte ork att fysiskt formulera meningar med munnen 14 timmar i sträck varje dag. Faktiskt. Förstår inte hur andra hinner det eller hur de kan ha det behovet fortfarande. När hinner dem ha ensamtid? Ta inte det här fel, jag älskar mina vänner. Men man har inte tid på det sättet som folk verkar tro/vilja/begära att man ska ha. Jag träffar hellre folk över en fika eller en middag så regelbundet man kan, än att jag ska sitta i någon sorts evig telefonkonferens så fort jag inte jobbar. Det finns liksom bättre sätt att spendera sin vakna tid.
Man ska jobba/träna/äta/ha ensamtid/städa/handla/plugga/skriva musik/träffa familjen/och då och då ävenhinna med en mr Darcy, och så ska man tydligen prata med folk all den tid som man rör sig från punkt a till b, kokar pasta, står och flåsar på trappmaskinen, diskar eller ligger i badkaret. Det är lite så människor verkar tycka att man ska göra, för annars, ja, då är man en dålig vän.
Eller så lever man sitt liv, och sms:ar då och då när man tänker på varandra eller ska göra upp en specifik plan som går ut på att ses och spendera kvalitetstid, och om man skulle behöva prata för att pojkvännen dumpat dig, din brorsa ligger på sjukhus, du behöver hjälp eller råd med en specifik sak, då är det läge att använda sig av den där speciella samtalstiden. Allt annat kan liksom vänta tills man ses. Speciellt om man ses regelbundet. Annars förstår jag inte riktigt syftet.
Ja, jag känner mig stressad, om ni inte redan märkt det. Man kanske bara borde stänga av telefonen och sova bort hela helgen istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar