att älska någon som en gång älskat dig också.

En kväll i september.

J: Hur mår du annars? Hur har du det?

K: Jag är lycklig, jag lovar. Det kanske inte verkar så just nu, när jag ligger här med dig och gråter, men jag är verkligen lycklig nu. Han gör mig väldigt lycklig.

J: Hur känns det då?

K: Konstigt. Jag är inte van.

Och då tittar han väldigt, väldigt kärleksfullt på mig, ögonblicket är vackert och bitterljuvt, för det finns en sorg i de där blåa ögonen, under hans ljusa ögonfransar, när han för första gången under samtalet rör vid mig.

J: Vänj dig, säger han bestämt och smeker min kind mjukt.

Och de där två orden, utöver den gången han sade de där tre orden som är större än allt, är bland det finaste han sagt till mig. För att han vill och tycker att jag förtjänar, och borde vara lycklig. I samma stund undrar jag om han vet att jag är år ifrån att sluta älska honom.