Sen sommar/tidig höst.
Vi ligger i soffan, jag på hans bröstkorg, hans läppar någonstans bland mina lockar. Mina händer undersöker hans nyckelben och hans smeker mig lätt över axeln. Exakt samtidigt som jag drar efter andan (på det där sättet då andetaget fastnar halvvägs och jag gör en liten ofrivillig paus, för att det stannar till i hjärtat, innan jag hastigt andas ut igen) så suckar han lite lyckligt.
Det är snart dags att åka hem, och för en gångs skull så blickar han inte oroligt mot klockan, och jag känner inte den där rastlösheten i kroppen, och vi är inte tysta för att vi båda har separationsångest. Vi är bara lyckliga. För det kommer fler kvällar.
- K?
- Mhm?
- Har du andats mig ikväll? Frågar han allvarligt.
(Det uttrycket har han fått från mig)
- Klart jag har, svarar jag och andas sådär konstigt igen, lite ryckigt, som om lyckan inte vet vilken väg den ska ta genom kroppen, den tvekar och går nästan fel på vägen ut.
- Bra, för jag har andats dig, svarar han och sluter ögonen, ler nöjt och lättat. Och så kysser jag hans läppar och hans ögon, och lägger mig så tätt intill hans hals som jag bara kan och andas honom en liten stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar