Till J, med kärlek.

J.

Jag vet inte varför jag skriver. Kanske borde jag inte göra det.

Det här är inte första gången jag skriver för dig, men första gången jag faktiskt skriver till dig. Om du bara visste hur många ord om kärlek, som skrivits om dig, under den tid vi haft tillsammans.

Jag tänker på dig. Undrar hur du har det. Jag hoppas allt är bra.

(Det där lät konstigt, som om jag pratar med någon jag inte känner. Kanske är det så. En dag var du plötsligt främmande för mig. Ena sekunden kändes du mer som hemma än någonting annat, och i nästa stund var du en främling.)

Du tänker säkert inte på mig. Och du undrar säkert inte hur jag har det. Men jag mår bra.

Jag vet inte vad som hände. Eller, jag vet exakt vad som hände, men jag vet inte hur jag kunde låta det hända. Och jag trodde aldrig att det skulle bli som det blev, även om jag borde vetat.

Vad jag vill säga, det enda som räknas, eller fortfarande kanske betyder något, bland alla tusen saker jag skulle kunna säga om du lät mig, är att jag är ledsen. Jag är ledsen för allt. För allt som inte var kärlek. För allt jag någonsin gjort eller sagt, som inte var att bara vara glad med dig, och älska dig. Förlåt för allt som gjorde att du slutade älska mig. Från hela mitt hjärta, förlåt.

Och jag förstår. Jag förstår varför du valde att göra det, och börja om utan mig. Det gör mig ledsen, men jag förstår. Jag hade bara önskat att du kanske hade kunnat prata med mig. Det faktum att du inte ens kände att du kunde göra det längre, säger dock ganska mycket. Så jag antar att jag förstår.

Det här är inget kärleksbrev, tyvärr. Jag önskar att det hade kunnat vara det. Att det fanns någonting jag kunde säga eller göra, som skulle kunna säga allt jag borde sagt men inte sade, eller göra de dåliga sakerna ogjorda. Men jag ska inte ens försöka. Du är redan för långt bort, och jag är nog inte heller kvar.

Innerst inne, så vet jag att det är bättre såhär. Innerst inne, är jag kanske till och med på något märkligt sätt tacksam. För att du tog ett beslut jag aldrig hade velat, vågat eller kunnat ta. Jag hade fortsatt älska dig, i år säkert, och hindrat både dig och mig själv från att uppnå riktig lycka. Jag hade aldrig lämnat dig frivilligt. För jag älskade dig verkligen J. Men kanske inte på rätt sätt. Uppenbarligen inte på rätt sätt.

Då skulle du fortfarande ligga i den här sängen, med din hud mot min, med kyssar på din grop i bröstkorgen, mina läppar mot din hals och hela mitt hjärta i dina alldeles för små händer. Jag älskade ditt skratt, jag älskade doften av dig, och jag älskade hur dina kinder veckar sig när du ler. Jag älskade dina skor i hallen och din klocka i bokhyllan. Jag älskade till och med dina harklingar. Du var min favoritstund på dagen. Jag älskade att andas dig, och jag älskade, att för en kort stund, få vara den du älskade.

Nu är du säkert på god väg att vara någon annans, och jag somnar i andra armar än dina, och hon kommer göra dig lycklig, och han kommer att få mig att skratta, och när jag kysser min framtid, kommer du att hålla om din. Nu är, och kommer vi aldrig mer att vara varandras, nu är det faktiskt över. För första gången på 2 år så kommer vi inte komma tillbaka till varandra. Vi kommer inte sitta vid vattnet mer, eller planera resor som inte blir av, eller värma varandra när det är 22 minus ute, vi kommer inte åka bil mitt i natten, och det blir inga mer godnattsms 6 på morgonen. Du saknar mig säkert inte alls, och jag kommer inte ihåg hur du känns, men jag tänker på dig.

Och en del av mig, samma del som skriver det här, älskar dig fortfarande. Så därför hoppas och önskar jag verkligen att du får allt du någonsin velat ha, och att om du skulle känna dig ensam, eller livet inte skulle ta hand om dig så som jag vill att det ska göra, så kommer du komma ihåg. Komma ihåg alla våra vackraste, finaste, underbaraste stunder. Komma ihåg att du var älskad. Komma ihåg mig.

(Kanske blev det ett kärleksbrev ändå.)

Hej då, Watson.