ibland tänker jag att jag måste lämna dig, ibland vet jag inte hur jag någonsin ska kunna vara utan dig.

Vi tittar på Jane Eyre och han förstår inte alltid handlingen. Ibland tror jag att han ska fråga saker, men istället så lutar han sig fram och kysser mig försiktigt precis bakom örat, där halsen precis börjar. Och jag fnittrar, som om han sagt något roligt. Kanske är det den stunden som är lycka? Sedan går vi hem och dricker té, innan vi somnar i världens minsta sovrum. Det är mörkt och kallt, men jag tycker om det, för då känns hans varma händer mer. Och innan vi somnar så viskar jag den där dikten för honom, eller sjunger den där sången (och det känns inte alls klyschigt och konstigt, bara fint). Han håller mig i handen och mumlar att jag är vacker. Och jag biter mig i läppen och kramar en kudde hårt, för att inte prata ihjäl honom när han ska upp tidigt. För egentligen har jag tusen oviktiga oväsentligheter som jag vill diskutera med honom. Eller kanske vill jag bara höra hans röst.

Trots mina sömntabletter så vaknar jag någon gång varannan timme, öppnar ögonen, klarvaken, och ser att han är där. Han har inte gått någonstans. Och det där lugnet som jag känner då, det där leendet på mina läppar, när jag ser ett mörklockigt huvud på kudden bredvid och vet att det tillhör honom, kanske är det lycka? Jag har vaknat med relativt många män, och för det mesta så brukar jag få lite svårt att andas, sakta men otåligt frigöra mig från deras armar och andetag (aldrig har väl rummet varit så kvavt, en kropp varit så obekvämt fel, och andetag så frustrerande högljudda, som med de männen), och gå ut och sätta mig på soffan eller balkongen. Jag vill helst av allt gå då, men det känns lite väl dumt. Så jag väntar, på att de vaknar så att jag kan säga hej då, eller på att de vaknar och äntligen går, så att jag kan ta en dusch och byta sängkläder, somna om och låtsas om som de aldrig funnits.

Och så här. Från att inte kunna se någon i ögonen för länge (för då kanske de ser för mycket), till att ligga ihopkrupen på soffan, med mitt huvud som vilar mot hans bröstkrog, och mina ben intrasslade i hans och känna, att här, här kan jag stanna, och kanske, kanske är det här lycka?

P.S Och alla oändliga nätter som jag somnar utan honom, så blundar jag och låtsas att han håller om mig, föreställer mig den där lekfulla kyssen precis bakom örat, i linje med min käke, och ler, för om det inte är lycka, så vet jag inte vad som är det.