i don't believe that anybody feels the way i do, about you now.

Jag är bortom förvirrad över vad jag ska göra just nu. N och jag har kommit till något slags jobbigt vägskäl. Och han säger bara sånt som är svårt. Typ att han varannan minut vill köpa det där huset på landet, och skaffa barn med mig och ha en alldeles egen trädgård. Och att han varannan minut inte vet alls, och känner att han är för gammal för mig. Vilket jag inte förstår hur han kan känna.

Och sedan så säger han att han är rädd för:

att välja fel.
att störa sig på småsaker.
att jag ska störa mig på honom.
att han inte ska älska mig.
att jag inte ska älska honom.
att vi ska tröttna på varandra.
att han ska överge mig.
att han kommer bli olycklig.
att isolera sig med mig ute på landet.
vad människor ska tycka om oss som par.
vad mitt förflutna gör med mig, och hur han ska klara det.

Kan ni förstå det här? Kan ni förstå hur det är att höra allt det där, och ändå höra att han inte vill vara utan mig? Kan ni förstå exakt hur liten och obetydlig jag kände mig, och att den enda jag egentligen hörde var att det han inte vet, är om jag är rätt. Och att han tror att någon annan kanske kommer vara det. Det som sårade mig mest, var väl att han bryr sig om vad andra tycker, som om jag inte är bra nog. Han har aldrig gjort mig så ledsen förut. För jag har alltid vetat att jag inte är bra nog, jag var bara dum nog att tro att han kände motsatsen, och att han alltid skulle få mig att känna att jag är det. Så jag frågar honom vad fan han gör här, och varför han inte bara går någon jävla gång. Han påminner mig om att det inte är så enkelt, och att allt inte är så svart och vitt. Men jag vet inte.

Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska sluta stänga mig ute, och jag vet innerst inne att jag inte borde försöka, för att jag kan inte ändra vad han känner (och vad han inte känner). Och jag vet inte hur han ska sluta vara rädd, och jag är allra, allra mest sårad av denna fortsatta brist på tillit han har, för att jag bara vill det som är bäst för oss. För att jag inte vill isolera mig med någon, och att jag inte ska tvinga honom vara kvar med mig om han är olycklig, och på att jag inte vill ha ett liv med någon som inte älskar mig. Jag har svårt att förstå hans synsätt på livet. Jag vill leva helhjärtat, med misstag och allt, och jag tror att jag mår bättre av att verkligen gå sönder fullt ut och känna att jag lever, än att konstant gå på tå och vara försiktig.