Jag önskar att jag visste vilka vi var. Vad vi är. Att jag kunde få hitta ett mellanläge (trodde aldrig att jag, drottning av ytterligheter, skulle längta efter något sådant) där jag kan andas ut och bara vara. Men det finns ingen sådan punkt, varje dag så håller man andan och väntar, känner av, jaha vad känner han idag då. Vem är jag för honom idag. Och det gör mig trött, och ledsen. Så när går man? Och hur mäter man glädje så man vet om man nöjer sig, eller om man bara har tålamod? De där dagarna när jag är underbar, väger de upp dagarna då han inte hör och inte ser? Vad får man be om, och när begär man för mycket? När är han för långt borta och jag för nära?
Jag önskar jag visste vilka vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar