Underbart mysig middag med flickorna (Minnie, Chloé, Carolina). En oxfilépasta och 3 flaskor rödvin senare så började vi tänka på utgång. Jag ville mest hem till Watson. Så jag frågar om vi ska ses. Han säger att han inte vet. Som den osäkra, stolta, barnsliga person jag är, så bestämde jag mig ganska snabbt för att dra med mig Minnie hem till musikers svindyra lägenhet på söder (högt i tak, etagévåning, ljust, takterass, bjälkar i taket, spiraltrappa etc.) för jazz och ännu mer rödvin på mina blekt målade läppar. Allt för att bevisa för mitt gammalrosa/spetsklädda, superlockiga, mörkt sminkade jag, att jag inte bryr mig om W. När den talangfulla, rika mannen, med sin stora livserfarenhet, och sin ännu större livsaptit, spenderat timmar med att andas in min hud och lukta på mitt hår, röra vid mitt ansikte, massera mina axlar och förundrat tala om hur vacker han tycker att jag är så gav jag upp. Jag ringde Watson, som var för upptagen för att bry sig, eller höra, vad jag ville.
Sedan tog jag ett djupt andetag inne i hans badrum, bland Ralp Lauren handdukar, och Dior Homme produkter, bet mig i läppen och blinkade bort tårarna. Tog min päls, satte mig på hans soffkant och förklarade för honom att han inte är vad jag behöver, och att jag inte kan vara det han vill ha. Och han ber mig sova över, säger att han bara vill ha mig där. Jag förklarar att jag vill kunna prata med den jag är med, att den personen måste vilja ha mina tankar, och allt jag är. Han insisterar på att vi visst har haft jättemycket att prata om (han har tittat nyförälskat på mig och förtjust kysst mig på axeln för varje sak jag sagt, bara deltagit själv med små kommenterar om hur bra jag är.) Ännu en gång ber han mig att stanna. Jag har vägrat hans läppar hela kvällen, och han tror det här handlar om någon slags fysisk blygsamhet, eller sexuella principer. Jag säger bestämt att jag måste gå, ger honom en kram, och säger att om han någonsin vill ta en fika, så kan han höra av sig.
I gallerhissen ned, när jag öppnar den första av de tre paren glasdörrar innan man äntligen kommer ut i luften, så mumlar jag att jag är så jävla dum i huvudet, att jag inte vet vad fan jag håller på med. Varför kan jag inte bara stanna kvar, hos vad som borde vara så rätt för mig? Watson sms:ar och skriver att om jag bara lugnar ned mig så kan han skjutsa hem mig. Jag vill inte ens svara. Jag går i minusgrader ända till Hornstull där jag sätter mig och väntar på tåget. Och när jag väl satt mig ned så kommer tårarna. De rinner stilla nedför ett ansikte, där större delen av sminket redan smekts bort av ett par händer som inte känner mig. Jag kommer hem, tar ett bad, försöker tvätta bort kvällen, honom, känslan av att inte finnas till. Det hjälper tillräckligt mycket för att jag ska kunna somna. Och jag märker hur jag inte vill vara Demimonde längre, att jag börjar glömma bort hur man gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar