Nu för tiden får han mig ofta att tänka på min allra första, och därtill mest älskade, favoritdikt. Den som jag brukar viska tyst för mig själv när jag känt mig ensam. På den tiden var det poesin, ord, konst, i sig som var vad jag tillägnade den till i mina tankar, som mitt lilla barnahjärta kände för och med. Så här har ni, min älskade Karin Boye, för min älskade vän J.
Du är min renaste tröst
du är mitt fastaste skydd.
Du är det bästa jag har
ty intet gör ont som du.
Nej, intet gör ont som du
du svider som is och eld
du skär som ett stål i min själ
- du är det bästa jag har.
Bonne nuit,
K.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar