Datan åkte i golvet för tredje gången, sängen flyttas nästan en halvmeter från väggen, lakanet försvinner spårlöst, grannen höjer volymen på sin musik. Men allt jag känner är dig.
Du har fel, så fel. Det är inte rummet som är varmt, det är vi. Och du hinner knappt stänga dörren innan det blir kallt igen. Jag skulle kunna somna i dina armar.
När blev allting vi säger, gör, är, så fint? När blev det fnittrigt, och lent, och omtänksamt? När började vi hålla hand, andas in varann, varann, varann? Jag är rädd för att bli rädd. Är inte det, det mest idiotiska ni någonsin hört?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar