shadow of a doubt.

Jag förstår inte hur du kan kännas så obeskrivligt nära, för att sedan vara så långt borta. Snälla säg att vi inte är där igen, vi har ju redan varit där, kommer du ihåg förra vintern? Det gör jag. Den var fruktansvärt kall (du försvann innan den värsta kylan kom) och det var svårt att gå upp på morgonen, varma bad för att vakna, varma bad så fort man kom hem för att ens kunna vistas inomhus. Skulle vi inte försöka båda två, inte backa den här gången, bara vara, var det inte så vi sade?

Den här vintern har du hållt mig så underbart varm (du får mig att tänka på Tummelisa och Svalan) och fått mitt hjärta att slå igen (försiktigt, försiktigt). Vi skulle stanna kvar, du och jag (vågar du, så vågar jag). När du är borta känns det som en dagdröm, något jag måste funderat ut helt själv, och sedan när du är här så torkar du mina tårar och smeker lugnt min kind, och jag minns det som något verkligt. Du är alltid borta för länge. (Jag vet också vägar bort, kom ihåg det min vän.)

Jag vill inte att vi ska ha mer avstånd, pauser, distans, känslokyla, (låtsad) likgiltighet. Jag vill vara nära dig. Jag vill att det ska bli vår, jag vill ha solsken och blekt blå himmel med dig. Du talar om en sommar som kanske aldrig kommer, jag vill ha våren, vill inte, vågar inte, kan inte, hoppas på eller be om mer än så. Jag vill att vi ska vakna i det blyga morgonljuset, försöka hålla hand bland folk, vara snälla mot varandra och se världen fyllas av vitsippor. Vända ansiktet mot ljuset, blunda, tycka om världen lite extra mycket och tänka "vad tur att vi har varandra", "vad gör hon just nu", "han får mig att må bra", och, "åh vad skönt att kunna sakna någon (som man får somna med i slutet av dagen)".

Och vem vet var du ska när hösten kommer, kanske vill jag inte söderut, men just nu vill jag ingenstans, jag är lycklig här med dig, och vintern är ju inte slut, så stanna här hos mig. Inte gå, inte än, inte än. Vi har ju precis vaknat, (Älskade, älskade vän.)