maybe i shouldn't be so careless, with what i give away/ but i don't believe in being cautious/ (so i surrender)/ every inch of my courage, every bit of my breathe/ but you couldn't care less.

Hemma från jobbet! Lyssnar på You can't hurry love med älskade farbror Collins! (När jag var liten brukade jag ljuga och säga till folk att han var min farfar.) Jag ska baka chocolate fudge cake, och laga en köttfärspaj med sambal i, som faktiskt smälter i munnen. Saknar L och bebis jättemycket, så himla svårt att få in allt i vardagen bara. Vad många ni har blivit förresten! Värmer mitt brustna, mörka, lilla hjärta, när jag sitter här i den här lägenheten, där det ibland känns som att mitt enda sällskap, är högar med böcker, för mycket kuddar, guldspeglar, och tavlor som väntar på att hängas upp. Idag ska jag dock värma mig med en riktig person, av kött och blod. Hade en underbar kväll med Watson i lördags. Den var verkligen så fin. Lugn, fnittrig, allvarlig, intim, ärlig, avslappnad. Och jag var inte Demimonde alls, bara lite Kameliaflickan, men inte så mycket att det gör ont. Någonstans i närheten av lycka, och jag håller kvar i livet lite till.

* Verkar kanske udda att jag ena dagen är så pass dysfunktionell och instabil att de förslår att jag blir inlagd, för att jag i nästa stund ska baka, tända ljus och lyssna på den väldigt korta Spotify lista som innehåller glad musik. Men jag har gått i terapi (ibland mer än en gång i veckan) i 7 års tid, och varje episod, svacka, period, anfall, eller vad de nu vill kalla det, ter sig mer vardaglig för varje gång den inträffar. Jag har accepterat vem jag är, vad som hänt, och vad det haft för konsekvenser för mitt känsloliv. Det är vad det är. När glädjen och livslusten väl infinner sig så välkomnar jag den, som den värdefulla, hänförande, vackra raritet den är.