... & the right kind of wrong.

Jag vaknar, som vanligt, av vibrationen från mobilen. Klockan är efter 5 på morgonen, och jag vet exakt vad han vill.

- Sover du?
- Mm.
- Var är du?
- Hemma.
- Kan jag få komma förbi och säga godnatt? Jag vet att du är förbannad på mig, och att du ska sova, jag ska inte stanna länge, men kan jag bara få säga godnatt?
- Gör som du vill.
- Ses snart.

När han kommer ligger jag med ryggen mot honom. Med varje andetag jag tar är jag närmare tårarna. Jag rycker till när han rör vid mig. Rätt händer, men för sent. Han kysser mjukt min hud. Lätta försiktiga kyssar som inte kräver någonting. Jag är varm av trötthet, och känslostormar. Jag vet inte vad jag ska göra.

- Kan du snälla titta på mig?
- Nej, viskar jag.

Och sedan har jag bara tystnad och tusen tankar. Han försöker hålla om mig. När hans armar håller hårt, hårt, hårt, runt min nästan livlösa kropp så brister det. Jag gråter stilla och han håller kvar.

- Hur kan man inte veta om man vill vara med någon? Frågar jag.
- Jag vet inte.
- Du vet ingenting.
- Nej, det är nog så.

- Jag är så jävla dum, säger jag och rösten skär sig.
- Säg inte så.
- Jo. För där är jag med någon som har åstadkommit så mycket, och har så mycket, som tycker jag är så jävla bra, och det enda jag vill är att åka hem till någon som inte ens vet om han vill vara med mig, säger jag och skrattar till mitt i tårarna. Det är ju nästan komiskt, avslutar jag med en kvävd viskning och gråter ännu mer. Watson andas ut, nästan lättat, och andas in mig med längtan. Flätar in sin hand i min och kramar den hårt. Ryggar inte tillbaka, vill ha mina ord, och mig.

- Förstår du att jag hellre åker hem till den här tomma lägenheten och den här sängen som känns så jävla konstig utan dig, än att jag är med någon som inte är du? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte när det blev så och jag vet inte vad jag ska göra, fortsätter jag, försöker inte ens hålla tillbaka gråten nu när jag väl har börjat.
- Snälla vänd dig om?
- Nej.
- Jag vill kyssa dig. Jag måste få kyssa dig, säger han, och jag hör kärlek i hans trygga röst.

Så jag vänder mig om, men värjer mig för hans läppar. Jag vill bara få lyssna på hans hjärtslag. Jag tar hans hand, och ger den vad hans mun inte fått. Och då för han sin hand till sina läppar, tar dess kyssar, och ger mig den igen, upprepar samma sak om och om igen, tills jag inser att jag är där jag vill vara, oavsett hur dumt det är, hur fel vi är för varandra, fast vi inte kan ha en framtid tillsammans. Jag är lugn och trygg och lycklig här, i den här sängen, nära hans hud, med hans andetag i takt med mina. Så jag ser på hans klara ögon i halvmörkret, skymtar hans ljusa ögonfransar och kysser honom länge, länge.

Vi säger väldigt mycket mer (intimt och fint, ett samtal som inte hör hemma någon annanstans än där i den stunden när man ligger så nära man kan, inte en centimeter längre bort skulle de orden kunna existera), talar och kysser varandra tills det ljusnar. Och äntligen så vet vi var vi har varann.