this is what it comes down to.

Det är klart att jag inte kunde motstå ett glas vin. Eller ja, några glas vin. Igår åt vi laxpasta och då Ida hade vaniljsås hemma så slängde jag ihop små äppelpajer i portionsformar medans de lagade mat. Jag tycker det är godast utan socker i degen, men med kanel, socker, akaciahonung och litee litee kardemumma på mina äpplen. Blir för sött annars. Gårdagen var jättemysig, med tjejsnack deluxe. Åkte hem vid tolv och pratade med N i några timmar. Sedan skulle jag prata med J. Vilket gick sådär.

Ville bara göra det bra, men irritationen låg i luften och steg med varje sekund av tystnad vi hade. Han var sådär nonchalant och känslomässigt distanserad/dryg, på det där sättet som bara J kan vara. Så istället kom allt jag är rädd för, allt jag har panik över, varje sak jag ifrågasätter och som gör att det inte fungerar.

- Vi har ingenting gemensamt. Bara varandra.

- J ger 1 om jag ger 10. Och jag vet inte om jag orkar igen.

Jag har inget mer att ge. Är fortf helt utmattad efter E.

- J vet inte sanningen om mig, och det får vad vi har att kännas påhittat.

Om det finns något som ger mig panik så är det att känna att jag inte finns på riktigt.

- När jag behöver att han tar ett steg framåt,

så kommer han alltid, alltid, alltid att backa.

- Han kommer aldrig att förstå mig.

- Han är introvert, så för att det ska fungera måste jag konstant lämna ut mig.

- När saker inte är känslomässigt enkla nog för J, så stänger han av.

Shut down mode. System overload. Restart.

Jag vill bara vara lycklig men jag vet inte hur man gör.  Det fungerar inte. Det förstår jag ju. Det kommer aldrig att gå. Och han kan i princip bara rycka på axlarna och hålla med. Jag behöver vara viktigare. Jag kan inte vara så jävla sekundär för någon. Aldrig mer. Samtidigt så vet jag inte hur jag ska välja bort honom, utan att ångra mig några timmar senare. Är bättre att bli lämnad, i det här fallet. Han bad mig sova på saken. Jag har vaknat och det känns fan inte bra alls. Det känns verkligen inte bättre än igår, snarare tvärtom.

VARFÖR I HELVETE SKULLE JAG KÄNNA NÅGOT FÖR NÅGON FÖR?