self-fulfilling prophecy, you're the only one who cares about me, in this town.

Watson är här. Vi tänder ljus och äter middag och.. försöker. Just nu ligger han i ett skumbad med tända ljus som jag gjort i ordning åt honom. Vet inte om det är bra eller dåligt att vi får en liten paus ifrån varandra. Det är nu jag skulle kunna samla mig, släppa all ångest och bestämma mig för att bara vara. För att bara tycka om honom och inte tänka så mycket. Men det går inte så bra. Det kryper i skinnet på mig, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Egentligen vill jag bara landa i stunden, slappna av och vara med honom. Och ändå vill jag värja mig inför varje smekning, avbryta varje kyss. Jag känner mig så... fel bara. Något känns inte bra. Och jag tror faktiskt inte det är han. Jag tror faktiskt att vi har det bra. Men jag är inte riktigt närvarande i mitt liv, hur mycket jag än önskar att jag vore det. Eller så är jag inte kapabel till att vara lycklig. Glöm allt jag skrev, kanske ljög jag bara för mig själv. För er. I närheten av lycka, omfamnar jag den inte. Jag vill vända om och springa långt, långt bort. Ska bli skönt att gå och lägga sig idag. Slippa ifrån mig själv i några timmar.