just idag skulle jag behöva lite regn.

Ligger i min säng med samma huvudvärk som förföljt mig i snart en vecka. Jag avslutade allt med N igår. Känns tråkigt, men jag är ändå mest lättad för att vi äntligen pratade ut om allting. Är trött på att låtsas, orkar inte försöka mer. Det kommer göra lite ont när han börjar dejta igen, men det är vad det är. Jag ville verkligen att vi skulle vara kära i varandra, men det verkar inte som att det fungerar.

J åker till USA imorgon. Känner mig stressad och orolig inför tanken. Har inte haft två veckor ifrån honom på väldigt, väldigt länge. Jag har gjort en playlist till J, och spelat in en godnattvideo som jag hade tänkt dela med mig av när han åker. Tror dock inte det blir så nu. Känner ingen kärlek någonstans längre.

Har lovat mig själv att ta mig till gymmet och att städa hemma idag, så att jag kommer hem till en ren lägenhet efter midsommarhelgen. Blir bra för mig att komma bort några dagar ni när N och jag är done och J åker. Vänner och vin, och förhoppningsvis lite sol ute i Skärgården. Jag vet att ni tror att två veckor är kort tid, men det är det verkligen inte alltid. Allt hinner ändras på två veckor, om det är meningen att det ska göra det.

mindre perfekta dagar, och en inte så road Kameliaflicka.

Har en skitjobbig jävla dag på Grönan med lillebror. Längtar efter att få lägga mig i min säng och dö ikväll. Nästa gång så säger jag att någon annan får passa honom. Förstå att jag hade kunnat spendera dagen på sthlms jazzfestival istället. Lycklig och utan någon som jävlas med mig. Förstår inte varför han håller på såhär, först tjatar han hela veckan, och sen, 800 kronor, läsk och sockervadd senare så vägrar han åka grejer. Jag. Blir. Så. Trött.

om du lämnar mig nu vet jag inte om jag kan komma tillbaka.

Ska in mot stan. Dags för bio med N. Först lite försök till shopping. Tycker inte om saker och ting idag. Gillar inte vad jag har på mig och ser inte fram emot den här kvällen alls.

J åker till USA på tisdag. En två veckors gratisresa med "jobbet." Och då är det hans älskade poker jag syftar på. Jag känner mig orolig. Jag har en tendens att ta dumma beslut och göra mindre intelligenta grejer när jag känner mig rastlös och ensam. Fan, det här kommer inte sluta bra.

Hoppas ni får en bra dag. Själv så tänker jag slänga på mig ett par klackar och hoppas på det bästa.

...och istället för tårar.

Vad gör man när man bara vill gråta för att man inte vet hur man ska lämna killen man mest av allt vill få stanna kvar hos? Man tar ett långt bad och tar slut på halva flaskan kroppsscrub i ett försök att bli av med sina tankar. Man bäddar nytt och drömmer att ha tid att dammsuga och våttorka och tvätta, och kanske kunna städa undan allt som påminner om honom när man ändå håller på. Och rosorna från den där andra fina pojken hjälper också litegrann, men inte mycket. För även om jag somnar med deras doft, så vill jag bara få andas J.

Nu drar jag till stammisbaren och möter upp lite vänner. Några whiskey sours och jag klarar kanske den här kvällen också.

du är så vacker men jag vet inte vem du är längre.

I söndags mötte jag upp N i stan. Han gav mig en stor röd ros, och i bilen väntade ett paket till mig. Vi har inte setts på nästan 3 veckor och ännu en gång slogs jag av hur otroligt vacker den mannen är. Vi åkte hem (till honom) och lagade mat. Sedan åkte vi ut till Tyresö slott, som jag älskar. Vi gick runt i parken, och på upptäcksfärd runt ägorna. Det var varmt och blåsigt på samma gång. Träden därute är så höga och det växer både vallmo och pioner. Det var nästan bara vi, i en helt avskild värld, där tiden tycks stå stilla. Jag fantiserade om att jag var en adelsdam, N var min älskade mr Darcy, och att bara bortom skogen så dolde sig en engelsk hed. Sen åkte vi hem och kysstes i timmar och jag tänkte ännu en gång, att Gud vad han är vacker. Sen skickade J ett sms och jag glömde bort både slott och prinsar.

istället för kärlek.

Började denna solskensmåndag med lite välbehövlig terapi, och mötte sedan upp Carolina och mina två irländska underbara vänner på Grodans uteservering. Vi bestämde oss för att gå ut på Djurgården. På vägen köpte vi mjukglass. Vi satt och åt den på kajen och fantiserade om lata sommardagar i skärgården, och båtturer med havssmak. Vi begav oss sedan mot ett härligt lugnt och mysigt Josefinas där vi tog ett glas och bara hängde. Tog älskade Djurgårdsfärjan till Slussen. Mötte upp Angie, promenerade tillbaka och satte oss på Berns uteservering. Efter någon halvtimme så kom Stockholms Jazzorkester och ställde upp alla sina grejer för en spontankonsert! Sånt gör Kameliaflickan lycklig! Vi tog en kopp te på söder, och världen hade varit en perfekt plats om det inte varit för att jag då hör det där äckliga inställsamma skrattet, och den där ytliga naiva våprösten. Hon är tillbaka i Sthlm och sitter vid bordet bredvid mitt. Jag blir till och med tvungen att hälsa på människan. Jag mår illa inombords och känner hur ilskan och svartsjukan tar över. Och ungefär där inser jag att jag verkligen inte orkar längre. Jag byter plats och försöker prata av mig mina obehagskänslor. Men det går inte. Inte just nu när han är så långt borta och inte älskar mig. FAN.

kanske är du och jag det enda som verkligen betyder något.

- Du förstår väl varför jag blir så illa berörd när hon kommer på tal?
- Både ja och nej. Egentligen inte. Förklara.
- Massor med anledningar.
- Ge mig en.
- För det känns lite som att hon var förstahandsvalet.
- Jag har aldrig sett på det så. Det har aldrig funnits första och andrahandsval.
- Och hon betedde sig så jävla illa mot dig, och ändå var du bara bra mot henne hela tiden.
- Till skillnad från hur jag är mot dig menar du? Jag kanske tog lite skada av allt det där, jag kanske vill vara så, men inte riktigt vågar längre. För då blev det som det blev.
- Mm. Och jag känner... liksom... mest av allt, så tar jag allt som har med henne att göra så hårt, för om det hade fungerat mellan er så hade du och jag aldrig funnits.
Och då ler han mot mig i mörkret, och ser på mig med kärlek.
- Vilken tur att det inte gjorde det då, säger han hest, och jag älskar honom så, så mycket i det ögonblicket.

Jag kysser honom till svar och sedan ligger vi tysta en stund.
- Känns det inte konstigt? Frågar jag.
- Vad?
- Att det finns någon som tycker om dig, och bryr sig om dig, så otroligt mycket, säger jag och tittar på honom, lite undrandes. Och den här gången är det han som kysser mig.
- Nej. Det känns precis som det ska kännas.
Jag nickar lite försiktigt.
- Eller hur? Frågar han och ler, för en sekund vet jag inte om leendet är lyckligt eller sorgset.
Men jag svarar inte, utan jag lägger mig bara ännu närmare och känner att här vill jag stanna för alltid.

bring the heat.

Har hittills legat i hamnen och solat, nu har jag smörjt in mig, sminkat och inte orkat föna håret (det är ju så varmt.) Carolines pojkvän P från Irland har landat, och jag ska strax bege mig mot Thaibåten för att fira att Chloé fyllt år! Nu gör vi det här Stockholm!

när trycket över hjärtat lättar, och Sthlm min enda kärlek.

Igår jobbade jag lite, J och jag började samtidigt så han hämtade mig. Efter det så åkte jag in till stan för att leta efter en present till Chloé. Sprang på babymama och prinsessan och gick runt lite med dem också. Stressade hem till föräldrarna för thaimat följt av bubbel och sena födelsedagspresenter. Fick ännu mer lyrik, bland annat John Keats. Sen gjorde jag mig i ordning lite snabbt (jeansshorts, ljusrosa sidenskjorta, svart kavaj, killerheals och Jimmy Choo väska.)

Mötte upp Chloé för en drink på Sturecompagniet. Avrundade dock tidigt. Gick med lätta och lyckliga steg i ett sommar-Sthlm som lever. Jag kände att jag trivs med mitt liv, som är trassligt och långt ifrån perfekt, men det är ungt och hoppfullt och har precis börjat. Jag har flera fantastiska vänner och roliga saker att göra. Min vän och gitarrist är tillbaka i stan (vi lirade lite i en park i måndags) och världens bästa säsong för att njuta, leka och uppleva är igång nu. Och någon dag kommer jag att träffa min stora kärlek, men innan dess kommer mitt hjärta hinna gå sönder tusen gånger till, hitta nya bitar som ersätter de gamla och har jag tur kommer jag någonstans längs vägen att bli den där tjejen, som min perfekta kille, kommer tycka är helt underbar precis som hon är.

Idag tog jag tåget ut till mormor på landet, jag har hållt på i trädgården, sprungit runt och vattnat rhododendron-buskarna, planterat blekrosa dahlior och fått ännu mer presenter. Efter det fixade jag den sista presenten till Chloé och mötte upp Minnie och en killkompis till oss som landade igår från Irland. Han ska bo här ett tag, hittar han ett jobb blir det kanske ännu längre. Vi satt i en park och pratade om livet innan vi rörde oss mot stammis-stället där Minnie ska jobba ikväll. Carolina kom dit, så hon och jag tog en liten promenix på söder, och köpte mackor och smoothies från en eko-shop på Söder, satte oss på en bänk och åt middag. Tog en drink, och nu är jag hemma och lyssnar på mjuk musik, vilket är som svala smekningar efter en lång dag med en massa spring. Ska vara duktig idag, för imorgon ska vi fira C!

Och hör ni, jag saknar J (hela, hela tiden), och jag saknar verkligen N och allt det vackra, fina, speciella som vi hade nyss, men för någon vecka sedan så kände jag hur det var att sakna mig själv, och det tänker jag fan inte göra. Inte för någon kille. Jag var ledsen, och orolig och nervös hela tiden, ifrågasatte vem jag är och borde vara, och kände mig så otroligt jävla vilsen, med två personer som förut kändes som hemma. Och jag gör inte det igen.

01.23

T: Varför flyttar inte J bara in hos dig?
K: Nej, gud nej! (skrattar nervöst) Det skulle aldrig fungera! (tittar panikslaget på J, för att få medhåll, och se hans lika stressade reaktion, men mest för att visa att jag absolut inte, aldrig någonsin har tänkt tanken) (men det har jag ju såklart gjort, säkert hundra gånger.)
J: Varför skulle det inte göra det? Frågar han istället, och ler så otroligt fint.