nyårsafton, detaljer och sånt.

Gårdagen var en blandning av fantastisk och inte alls bra. Som nyår brukar vara i min ålder med andra ord. Bytte kläder 5 minuter innan jag skulle gå, min klänning var alldeles för söt och mer ämnat för ett sommarbröllop än en nyårsfest. Söt, det kunde jag vara, när jag var någons. Men inte fan kan man vara söt när man ska klara i sig i världen ensam, då behöver man sånt som säger: här är jag, och jävlas för fan inte med mig, för då bits jag. (Ja, alltså, det får ju gärna också säga "här är jag och jag är en intelligent tjej som är intressant att prata med" men jag tänker att mitt leende får göra den delen åt mig.) Blev tidigare nämnda kavaj, en kungsblå kjol som svajar när man går i den, och en grå glansig överdel från Elise Ryan. Lite korsettliknande men utan att man ser prostituerad ut, typ mer som ett klänningsliv. Kommer definitivt köra den kombinationen igen, very pretty.

Stressade iväg för att hämta biljetten, och kom sedan till Friday där jag åt en otroligt mysig middag med ett stort gäng jag aldrig träffat förut. Vi hade lika många flaskor bubbel som vi var folk, till förrätt blev det en spenatsallad med två olika ostar, honungsmelon och lufttorkad skinka, och sedan pressad potatis, färsk lax och romsås till huvudrätt (var så skönt att slippa den sedvanliga oxfilén, i alla fall ett år). Till efterrätt fanns det en uppsjö av julgodis som de gjort själva och en egen after eight glass. Allt som allt en himla trevlig måltid. Fanns också världens godaste tilltugg i form av ostpuffar som såg ut som vanlijdrömmar, och hemmagjorda kex. Friday hade dessutom gjort bordsplaceringar där hon skrivit våra namn med glasyr på pepparkakshjärtan, så sött. Vi smälte dessutom metall, vilket kändes så härligt Astrid Lindgren-aktigt, och åt fortune cookies, vilket påminde mig om min tid i USA när vi köpte billig chinese food, bara för att vi ville ha de där små lapparna. Jag har fortfarande inte förstått vad mina två bitar ska föreställa och mina lappar var ovanligt flummiga ("let your fantasies unwind" och, "make wise choices everyday") men ändå, så himla roligt.

Trodde jag skulle vara outsidern, både för att jag inte kände någon, och som vanligt är yngst, men kvällen var mycket trevlig, då alla jobbar inom musik, film, skriver böcker, är akademiker, eller hade studerat konstvetenskap. Min sorts människor, med andra ord. Det var en sådan där middag när alla har samtal med alla kors och tvärs över bordet, och blir så exalterade över olika ämnen att ljudnivån bara blir högre och högre. När den blev för hög avbröt man bara sitt nuvarande samtal och påbörjade ett nytt, först i normalton, tills det steg. Och så där höll det på.

Vid elva blev det hög tid att röra sig till klubben, och även om jag hade kul där, festade på och dansade mig sinneslöst klibbig till stängning, så kändes det bara inte som nyår. Det var för mycket folk, vid tolvslaget var jag inte med någon jag tycker om, när jag kom fram garderoben så hävdade dom att det var fullt (säljer man biljetter för 300 kronor till ett ställe som inte har garderobsplats åt folk?) och jag fick stå och ha en hetsig diskussion med personalen i en kvart. Tillslut gick dom med på att ta min jacka, men bara om jag lade den i en påse (?!) och checkade in den som en väska. Ja, ja.

Att en av mina vänner dessutom kände att det var läge att bråka med mig via sms och statusuppdateringar på fb (?!) för att jag inte hade tid att svara i telefon, gjorde mig inte direkt gladare. Men jag sprang runt bland olika dansgolv och sällskap, försökte dansa av mig det, och tomheten i hjärtat som är N. Var dock tvungen att hälsa på, och i viss mån umgås med, inte mindre än 4 killar under kvällen som jag haft något med, vilket kanske inte heller kändes fantastiskt. Men som sagt, vi dansade oss yra i huvudet, och få saker kan distrahera hjärtat mer än att dansa med pojkar och flickor som också vill göra samma sak. Vi dansade så att min ena väninna tappade sin väska, och det blev ett mindre projekt att hitta den. När vi gjort det så hade någon såklart stulit både mobil och bankkort.

Så en halvtimme efter stängning, när musikern sms:ar att han vill träffa mig, och en av de mer vettiga killarna som raggat på mig under kvällen står och stampar och undrar om jag ska med på efterfest, sitter jag med henne på trottoaren utanför, och hjälper henne ringa och spärra allting, medan hon gråter hysteriskt, så kände jag att nu, nu måste jag hem. Och hon måste verkligen hem. Viftade bort killen, tog hans nummer på mobilen, och henne i handen, ringde musikern och sade att jag hade lite grejer att ta itu med, att jag verkligen vill träffa honom även om det inte verkar så, men att vi får höras en annan dag, och så åkte jag hem till världens kallaste säng, och ett alldeles nytt år, med ingen annan än mig själv, men så är det.

För två år sedan, kanske till och med ett år sedan, så hade jag hånglat upp alla fyra av de män jag har ett förflutet med, dragit på efterfest med den där människan, och sedan åkt hem med musikern. Jag hade gjort allt det och skyllt på N, och mitt brustna hjärta, och vaknat upp med ångest idag. Istället sitter jag här i min favoritkofta och mina nya tofflor, väntar på att en ny säsong av Gossip girl ska ladda klart och skriver ett långt inlägg till er. Och det känns ändå bättre. Någon del av mig måste ju vara bättre, ha blivit bättre.

Nyår, och jag önskar mig ett nytt hjärta.

Mina finaste.

Kom hem för en halvtimme sedan, nu sitter jag här i en gyllene silkesmorgonrock och dricker coca cola för att försöka skaffa energi inför kvällen. Sov nästintill ingenting i natt, och kan aldrig äta när jag reser, så huvudvärken och illamåendet är ett jobbigt faktum. Men jag har lagt min flaska Taittinger på kylning, tappat upp ett bad som luktar vanilj, lagt fram min blekblå chiffongklänning (insett att jag använt samma färg, fast i olika tappningar senaste tre åren, av någon konstig anledning känns den väldigt nyår, och jag ser brun ut i den, vilket kan behövas när man egentligen är vinterblek) och jag har hängt upp min nya mörkblå korta kavaj med svart smokingkrage. Jag ska måla naglarna ljusa, föna håret med alla världens produkter, sminka mig långsamt, sätta på enstaka små lösfransar, damma av partyklackarna, och inviga en av julklappsparfymerna. Kommer köra två nya dofter nästa år, vilket känns passande, tidigare år har jag använt J'adore som dagdoft och Addict (båda från Dior), haft någon halvårsflirt med en Armani parfym, och nu kommer jag alltså dofta D&G the one rose på dagarna, och Flowerbomb av Viktor&Rolf alla dessa ändlösa nätter.

Så vad är planen för ikväll då? Har stressat med att styra upp allt från Tyskland, så för en gångs skull har jag inte alls full koll på saker och ting. Ska åka förbi Ida och hämta upp min biljett för senare, och sedan trerättersmiddag hos Friday på söder, följt av klubb på södra teatern. För första gången någonsin så kommer nyår spenderas utan någon av de jag älskar mest, och kanske är det lika bra. Längtar dock mest efter stunden då jag får kasta mig in i en taxi, vingla sista biten till porten i skor som jag svär över, och sova i min älskade säng. Imorgon vill jag vara lagom bakis, spendera hela dagen i soffan, och äta middag med familjen kvällstid. Ska även uppdatera er om vad jag gjort senaste tiden, och hur jag mått. Bara för att ni är ni liksom. Jag tittade mest in nu för att säga att jag lever, och önska er en fantastisk nyårsafton. Inga i världen förtjänar det mer.

Hud och Musik AB.

Musikern är en sån som gillar att ha hatt på sig. Han är en nervös och rastlös själ som man inte får hålla för hårt, och som bara låter sitt fjärilsinne landa om det är på någons hud. Som spelar pianostycken på min arm eller min rygg, sitter och läser Tranströmer i min säng, och reciterar dikter för mig när jag ska sova. Som mumlar och gör små nöjda läten mellan kyssarna. Som blir nervös när jag skrattar hela tiden, spelar för en stor publik med lätthet, men tar taxi överallt för att han har torgskräck, och som är otroligt rädd för att dö.

- Jag är inte så bra på det där med dagsljus, säger jag när han ber mig att stanna för tolfte gången.
- Jag kan dra ned alla persiennerna, i alla rum, och tända massor med ljus imorgon, och så kan vi låtsas att det är kväll hela dagen, säger han då, allvarligt lekfull.

Och just därför, så kysser jag honom fast jag inte borde, och låter honom landa lite på min hud, i alla fall för en liten stund.

älskling när jag skrev historien om oss så slutade det inte såhär.

Älskade.

Matlagningen igår gick bra, överträffade mig själv med kalkonen i år och åt tills jag blev yr. Är ganska yr i skrivande stund också, blev alldeles för många glas cava igår kväll med flickorna på Ginko (sista minuten beslut baserat på den tidigare nämnda hjärtkrampen). Sprang på någon från förut och är utomordentligt nöjd över att jag inte drog med honom hem, trots att han tjatade om det. Musikern kom dock hit, och det är jag ännu mer nöjd över, för han gör mig liksom lugn med sitt tysta sätt, som lyckas vara kravlöst och kärleksfullt på samma gång. Behöver närhet som känns som kärlek även om det inte är det. Stress-packar och vet knappt vad jag slängt ned i väskan utom fyra böcker. Men man behöver ju egentligen inte något annat här i livet. Så nu åker jag alltså till huset som ligger där alperna mynnar ut, med vinfält utanför fönstret, en brasa och en flygel i vardagsrummet. Intalar mig själv att jag ska försöka skriva när jag är där men tror inte det kommer gå. Är så tomt inuti. N har aldrig någonsin känts så långt borta som han gör nu, för nu för tiden låtsas vi inte ens att det kommer gå bra, eller att vi fortfarande tillhör varandras liv. Vi bara är på var sin sida av den här förbannade staden, och det hade lika gärna kunnat vara på andra sidan jorden, för min saknad ändrar ingenting, och min säng doftar som någon annan, och nu åker jag iväg ett tag och när jag kommer tillbaka är det nyår, och då kommer ännu en del av mitt hjärta, av livet, sluta vara hans, och bli ännu ett minne som borde varit vårat.

när allt jag ville ha till jul var dig.

Åh mina älskade. Jag önskar att jag kunde säga att jag har en fantastisk jul, för det borde jag ha, äter all den där maten och får finaste paketen (dyra parfymer, fantastiska böcker, smink och kulturarvskortet för 2012, underbara doftljus osv) men hjärtat är så förkrossande tomt. Och när jag säger att jag saknar honom så otroligt mycket så säger han inte samma sak tillbaka. Jag känner så mycket kärlek för alla vackra människor som är en del av mitt liv. Jag trodde bara att saker och ting skulle vara annorlunda i år. Att vi skulle vara varandras och att jag skulle känna kärlek i varje andetag istället för sorg. Vaknade upp igår med de förbannade hjärtkramperna, den svåra sorten som gör att jag knappt kan stå upp. Och de förföljer mig idag också.

Just nu har jag botten till min chocolate fudge cake i ugnen, pajskalet till min pecan pie som står och svalnar, likaså dess fyllning. Snart byter de plats och jag ska göra själva fudgen till den förstnämnda. Sitter filmiskt och äter smet i skrivande stund (eller ja, ni förstår vad jag menar.) Sedan ska jag hem till föräldrarna med dessa två efterrätter, samt min sweet potatoe pie som jag gjorde i fredags, och göra rent kalkonen, tillaga fyllningen. Klappa in i salt, peppar, och timjan. Skala potatis och brysselkål. Koka, steka, ösa, hacka. Göra sås. Och så vidare. Jag gör det utan glädje i år, snarare maniskt, med en stark längtan efter att få ta ännu mer tabletter och sova bort allt. Tack gode gud för tyskland i mellandagarna. Sedan behöver jag bara ta mig igenom nyår och så är man klar för i år. Hur man nu ska få hjärtat att förstå att det är 2012 och att det verkligen är över, över, över.

Men jag hoppas, med hela mitt brustna lilla hjärta, att ni har haft en fin jul. All kärlek till er.

när varje minut är ett halvt liv utan dig.

Nyss hemkommen från musikern. Han är så konstig. Svår att prata med, allvarlig och distanserad. Vi lagar laxpasta, för han är såklart "vegetarian", dricker vitt och försöker samtala. Vi tänder ljus i hans fina, konstnärliga lägenhet i Vasastan, där trägolven knarrar och det är högt i tak, tittar på film och håller varandra i handen. Sedan sätter han sig vid sitt piano. Han spelar så vackert, den svårförstådda, tysta och känsliga unge mannen, och jag ligger där på soffan, tittar på de dansande ljusmönstren i taket från bilarna på gatan utanför, och lyssnar på sånger som får tiden att stanna. Sedan försöker vi prata igen, med fingrar som snuddar försiktigt mot varandra, och jag vet, jag vet, att han är en sådan där person som man inte kan komma nära, om man inte lägger sig så tätt intill det bara går. Så efter mycket om och men (bokstavligt talat) så gör jag just det, och han har sin hand om min nacke och i mitt hår, vi kysser varandras hud, och han landar äntligen. Sedan pratar vi om musik, fnittrar, småsjunger, och gör upp en plan för att ta över världen. Jag tar allt det fina jag kan, och han ligger och småsover, men tvingar upp ögonlocken, fortsätter forma läpparna till kyssar, och föra sin hand till en smekning, för att jag inte ska gå, och stanna lite, lite till.

Och nej, det gör mig inte mindre N's, men det gör mig lite mer min egen. Det enda som får hjärtat att skava lite på vägen hem, är att jag någonstans ändå vet det här bara är en kväll av många, med en kille av flera, och att en dag så kommer vi inte finnas kvar alls. Och det gör mig ledsen, arg och rädd. Vi glider bort, och faller isär, bit för bit, vare sig jag vill eller inte. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det. Livet kommer ta mig ifrån oss, fast det enda jag ville vara att leva med honom.

jag vet att du behöver mig, men jag behöver mer än det.

Mötte alltså upp Minnie för ett glas vin på Rival, som blev till några glas cava (älskar vardagsmousserande), och som sedan blev till gratis-shots gjorda på 1 cl fireball, 5 cl cava, och bladguld (älskar söta bartenders). När hungern tog över vid halv elva rörde vi oss till stammisstället, och lyckades efter lite tjat på vännerna i köket, få i oss våran favoritgulasch som vi alltid blir så sugna på när det är kallt ute (resten av året är det moules som vi suktar efter på kvällarna) och världens godaste bröd, samt en tapenade på gröna oliver och fetaost som kan få olivhatare att slicka bort det sista ur skålen. Sedan drack vi Pol Roger för summan av vad en öl kostar, skvallrade om pojkar, och pratade med en och annan sådan också.

Vid ett när jag trippade hemåt, ringde såklart N, och så gråter man ännu mer och jag förklarar att jag kan inte, kan inte, kan inte vara den personen längre. Att hur mycket jag än vill, och hur mycket han än behöver mig, så kan jag inte göra det här, när han inte finns där för mig. Och man frågar sorgset, varför det aldrig är någon som kämpar för mig? Jag känner hur du försvinner, hur jag förlorar dig, säger han. Ja, så är det, svarar jag, lite mer varje dag, så förlorar du mig.

Så nu har Kameliaflickan sovit alldeles för länge, gjort sig i ordning löjligt långsamt, och ska äntligen ta sig ut för alla dessa julbestyr. Fick litteraturlistan inför nästa kurs också, och mitt hjärta tog ett litet skutt sådär som tanken på böcker alltid får det att göra, och jag vill helst gå ut och köpa ett dussin nya titlar, men någon måtta på mina utgifter får det faktiskt vara just nu. Ha en fin dan-före-dan-före-dan. Det ska jag försöka ha.

att ta en dag i taget.

Listan på allt man ska köpa, göra, laga, vara, hämta och fixa är just nu väldigt lång, för alla. Jag tänker dock skjuta upp allt minst en dag till med att dra till Rival för ett glas vitt med Minnie. Imorgon ska jag hämta en massa paket, och laga minst en av efterrätterna till på söndag, checka av inköpslistan, samt försöka få in musikern någonstans också. På fredag är det mormor, sista julshoppingen/en runda i stan, följt av tvätt hela kvällen. Lördag är jul hos mormor, och ännu mer matlagning. Söndag är the big turkey-day, och då syftar jag på the fjäderfä och inte landet. Det innebär ungefär 8 timmars matlagning, följt av familjemiddag och allmän trötthet. Dagen efter det så är det up and away, packar en liten väska och åker iväg till sydtyskland, hemma igen nyår, vilket är stress hem från flyget, lägga champagnen på kylning, snabb vila och göra sig fin. Och varför tråkar jag ut er med alla dessa detaljer?

För att allt fixande, och åkande och all stress, kanske gör att jag inte hör av mig till N och bönar och ber om att få vara en liten, obetydlig del av hans liv, och kanske, kanske, vaknar jag upp den första januari och inser att det är 2012, ett helt nytt år, och en ärlig chans att börja om utan honom.

i en annan sång om oss, fanns det inget kvar.

Igår hade jag ett otroligt jobbigt samtal med N. Som kändes mycket mer än det egentliga avslutet. Som gjorde att jag inte alls förstod hur jag skulle kunna ta mig upp ur sängen, gå till jobbet och möta världen. Som gör att jag bara vill sova tills det inte känns svårt längre. Men det går ju inte. Istället panikmessar jag en vän, jobbar, och möter sedan upp Julina för té och ciabattas med mozzarella, tomater och prosciotto till middag. Pratar och har nära till tårarna. För att annars så kommer man åka hem och gå sönder ännu mer.

Imorgon jobbar jag, och sedan är jag ledig i två veckor. Behöver det verkligen just nu. I övrigt så spenderar jag alldeles för mycket pengar, köper massvis med nytt smink från Make up Store, vackra ringar, kläder och böcker. Imorgon ska jag klippa mig igen, fast det var knappt en månad sedan jag var där. Försöker febrilt och desperat att älska mig själv, fast det är så, så svårt när den man vill ge sitt hjärta till, säger nej, det var inte alls det jag önskade mig i julklapp.

Så jag köper sånt som ska göra mig fin utanpå, fast jag känner mig så trasig inuti, och jag tar långa bad, för att ensamheten är alldeles för kall, och sedan ligger jag i min stora säng, med handen på hjärtat, i försök att få det att slå jämna slag, men det verkar ha glömt bort hur man gör. Och när jag gråter i sömnen, för det är bara då jag gråter på riktigt, så mumlar jag oroligt att jag aldrig kommer vara bra nog, frågar mig själv hur jag kunde vara dum nog att tro på att jag faktiskt skulle få vara så lycklig, och viskar att det aldrig någonsin kommer bli vi igen, aldrig, aldrig mer.

drömmar som inte blir sanna.

N: Är du upptagen? Får jag ringa?
K: Ja, det är jag, och nej det får du inte. Varför frågar du det hela tiden?
N: Det vet du väl?
K: För att du vill höra min röst och prata med mig. Och för att du tror att jag kanske kommer att ändra mig och säga att du får ringa. Men det kommer jag inte göra. Jag behöver komma över dig. Jag hör av mig kvällarna då det är svårare att göra det. Men du får inte höra av dig till mig. Jag blir bara ledsen.
N: Du har rätt. Tror jag.