31.12.10

Sov för länge, men jag behövde det. Nu är det upp med håret i en knut och ut på en vintersolspromenad, vill få igång blodcirkulationen i hyn redan nu så jag har en bra lyster resten av kvällen. Ska försöka hitta ngt ätbart på vägen också. Sedan är det utseendefix som gäller, är lite osäker på vad jag vill ha för sorts sminkning. Mina förväntningar är som vanligt ganska låga inför nyår, har full tillit för att bästa vännen och mr Taittinger kommer vara vad jag behöver för att vara glad. Hörs snart!

Vildvittror.

Jag vet när hon är här. Det känns med en gång. Själva luften mellan oss ändras. Det har aldrig varit mig han saknar, det vet jag. Har jag alltid vetat. Och jag vill inte ha människan. Det vill jag inte. Men just nu behöver jag honom. Tyvärr. Mina andra manliga relationer är dysfunktionella. Nu är kanske inte vår relation den mest hälsosamma heller. Men vad fan. Man tar vad man har. Men sedan kommer hon. Och så har jag inte honom alls. Vi försöker. Med samtalen, och smsen. Men det är tomt. "Min port är stängd och hjärtat domnar." Fan. Inte ens Boye hjälper kvällar som dessa. Visst dejtar jag. Mycket. Och många. Vilket han vet. Men, och här är den där lilla detaljen som skiljer oss från varandra, han är inte ärlig mot mig om henne och han bryr sig inte om var jag somnar, eller vem jag ger mitt nummer till eller hur många jag kysser varje vecka. Hela han är en stor jävla axelryckning och det kväver mig. Jag är inte van vid att inte betyda någonting. Speciellt inte när jag är med någon som ingen tycker är bra nog för mig. Herregud, till och med andra killar står och gapar över att jag är med någon som honom. Män som inte skulle sett åt mig två gånger under andra omständigheter stirrar chockat och förvirrat oss när vi syns med varandra offentligt. Inte ens personalen i videobutiken kan förstå vad jag håller på med. Och då har de ingen aning om hur tråkig han är.

Jag funderade på att skaffa en katt. Som kunde välta mina ljus och förstöra mina gardiner. Gå på pianotangenterna. Riva sönder tapeten i hallen som jag avskyr för att vi ändå inte målat om än. Han skjuter upp det hela tiden. Så än var det inte försent, för att köpa en katt.

- Varför i helvete ska du skaffa en katt? Sa han och skakade oroligt på huvudet.
- Jag gillar katter.
- Du ska inte skaffa en katt.
- Varför inte?
- För att jag vill inte ha en katt.
- Det är väl min lägenhet?
- Jag är väl ändå där nästan lika ofta som du?
- Det är ensamt ibland. Skulle kanske vara trevligt med en katt. I alla fall på prov.

Och han bara log till svar och ryckte på axlarna.

Nu är det dagen innan nyårsafton och han har köpt en ny outfit för någon annans skull, jag ligger i min säng och försöker läsa julklappslitteratur, men det enda jag kan tänka på är att han är en svag jävla osäker hycklare som i skrivande stund endast gör mig illamående och arg, och att han inte sagt ett ord om ifall han tycker om de nya sängkläderna. Det jävla aset. Sedan tänker jag att jag måste sluta tänka på honom, för jag tycker han är motbjudande på så många sätt, och att N minnsann har principer och är 1,93, bredaxlad och fysisk perfektion, till skillnad från det där fanskapet. Att O är bättre på att kyssas och vunnit kampsportsmedaljer, att P kan ta sig frivilligt till ett museum, att R har ett hus i Marbella och köper vad jag vill, att L spelar gitarr, att G pluggar kriminologi, att M är vackert gaddad, och att hans förbannade namne är advokat på Kulturdepartementet. Varför köper han skor utan mig?

Jag borde bara skaffat en katt.

Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig.

Nyårslöfte;  sluta ligga med J.

I drink the Chivas instead.

Mycket inför new yrs nu darlings. Ska ha middag hos en killkompis med ett gäng fina, därefter ska vi ha fest. Vi är spridda vind för våg nu, jag och vänskapskretsen. Förra året stressade jag för att hinna med alla men i år känns det bäst att göra såhär. Fokusera. Åt lunch idag med meemaw och delade på en flaska vitt. Persikoscrub och det lokala solariumet (som jag verkligen bara tycker det är okej att använda inför nyår då man haft 6 månader på sig att tyna bort från sommardagar i Tanto, båtåk med tjejerna, och bokläsning i hamnen där jag bor) är precis vad jag behöver för att kunna bära upp isblå siden och chiffong och mörkt självdestruktiva naglar. Ett par droppformade stenar i öronen till det och sen får det vara bra. Jag skriver listor (vilket jag ÄLSKAR och skulle kunna skriva ett helt inlägg om egentligen, skriver listor på ALLT) om alkoholinköp till drinkbordet och menyförslag till bästis. Nu ska jag förbereda en pajdeg till imorgon så att jag har lite mindre att göra, öva på att separera äggvitor från äggulor så min maräng blir perfekt och titta på Victoria Secrets fashion show för lite motivation att komma igång med träningen igen. Varför har man annars ett Satskort? Och jag har insett att det inte är för att dejta de personliga tränarna (vilket inte är en bra idé när det sedan inte fungerar. Och det gör det såklart inte. Någonsin.) Men det är en annan historia.

Blir mousserat rosévin, och champagne imorgon. Och whiskey. I love my whiskey. Hade lite svårt att bestämma mig på systemet, Pol Roger/Taittinger/Veuve Cliquot? Så jag körde på en flaska champagne och grabbed a bottle of whiskey. Vem har sagt att man inte kan vara/ha/dricka både och?

Mer om män, mat, mål och motivation senare!

/ K.

Måndag.

Ibland är jag så fruktansvärt trött på dem allihop. Männen. På samtalen och kyssarna, och all jävla skit mitt emellan som inte betyder någonting alls. Och jag önskar att de bara försvann. Att de lät mig vara ifred. Jag är trött på att låtsas och jag orkar inte vara vad de vill ha. Men ibland så älskar jag dem. Jag är totalt och hopplöst förälskad i varenda en av dem. Det brukar dock bara vara i en timme eller så. Men ändå. Ibland så  ser jag dem exakt som de är, med alla deras fel och brister, och känner bara kärlek. Kanske är det för att jag önskar att jag var älskad. Av någon, vem som helst. Att någon såg mig. Det är större än kärleken egentligen. Att bli sedd för den man är, med alla ärr och bitar som saknas, och ändå vara någon, för någon annan. Det är då man blir hel. När man är mer än man kan vara på egen hand.

Men fan, lyssna inte på mig. Det har varit måndag på stammisbaren, och jag har druckit några glas gratis champagne för mycket. Så allt jag ser nu är prästkragar. Älska, älska inte.

Rädslan och andra kulisser.

("N")

Sanningen är att jag är rädd. Han är lite för bra och jag låter mina händer stanna lite för länge i hans hår. Mina fingrar dröjer kvar på hans handflator fast jag inte vill. Min blick fastnar på hans hals och jag följer dess linje ner mot axeln, söker mig in under det tunna tyget av hans t-shirt. Det blir svårare att andas. Så var det med dig också. Din hals. Jag flydde från dina ögon och gömde mig där. Precis under ditt käkben. Jag kommer fortfarande ihåg doften. Och efter första natten, så hade vi det där telefonsamtalet. Jag var tyst och sa tillslut det oundvikliga. Att det var bättre om vi inte sågs mer. Och du var plötsligt inte den lugna, kontrollerade man du brukade vara. ”Jag behöver få se på dig en gång till”, sade du. Paniken bröt igenom din röst, suddade bort självsäkerheten, och det där självgoda leendet som alltid vilar i bakgrunden av allt du säger. ”Hålla om dig en gång till.” Och jag svalde och visste, verkligen visste, att om jag lät dig få en till natt, ett enda andetag till av mig, så skulle jag aldrig mer ha viljestyrkan att vara borta från dig frivilligt. Jag kände hur jag sakta men säkert gled bort från mig själv, och in i dig. Men jag sade ja ändå. Jag bara gav upp. Och jag har inte vetat vem jag är sedan dess. Jag vet fortfarande inte.

Så jag sätter mig i ena hörnet av hans soffa, viker med blicken och blåser på mitt té. Koppar med mörkblåa kinesiska mönster på vitt, och mina händer håller så hårt att det känns som att min ska gå sönder. Jag borde inte vara här. Han har för snälla ögon, för stadig blick, för starka armar och hans famn är för stor. Jag kan försvinna där, och aldrig hitta tillbaks igen. Så jag ser mig om och finner såklart att lägenheten är stilren och städad, allting ligger på sin plats, det finns inga lösa bitar och ingenting att skära sig på. Allt runtomkring mig, hela hans liv, är ordnat, och mitt inre kaos rör sig ännu mer oroligt än vanligt. Det sliter i mig, och får inte utlopp, för jag sväljer bara och försöker skaka av mig impulsen att luta mig fram och kyssa honom. Han pratar om någonting, och jag lyssnar, men jag hör ingenting. Jag ser bara hans läppar röra sig, och jag vill följa dess tydliga linjer med mina fingrar, få röra vid hans andetag. Jag vill inte prata mer, inte veta vem han är.

Jag borde åka hem. För jag vet att det inte är rätt. Timingen är helt fel, och jag är inte redo. För honom, för någon, för mig själv.  Det är mer än jag klarar av. Jag är inte där än. Så jag vill inte titta på hans favoritfilm, och hålla i hans sköldpaddor, eller sova i hans tröja. Jag vill inte promenera med min hand i hans, inte ha godnatt samtal och se bilder på hans systerbarn. Jag vill inte känna mig som hemma. Inte i hans rostfria kylskåp, med hans Spotify-lista eller en egen handduk i badrummet. Jag vill hem. Hem till min egen säng, där jag kan ligga hopkurad och krama en kudde, gråta ut och undra vad fan det är för fel på mig. För sanningen är att jag är rädd. Han är inte bara lite, utan alldeles, för bra.

Den siste gentlemannen.

Vi har inte setts på 3 månader. Det blir så lite för ofta. Vi har väldigt olika liv, jag och min M. Han jobbar för mycket, jag har svackor och han skaffar flickvän. Men han älskar mig, det vet jag. Den vetskapen, om att man är älskad, på avstånd, är trygg och vacker. Det blir villkorslöst i sin kravlöshet.

Jag står på tå när jag ska krama honom, inte så mycket för att jag är kort, utan mer för att han är strax över 1,90. Vi håller gärna varandra i handen när vi går genom stan, eller sitter halvt på varandra när vi är i en bar. Skrattar kärleksfullt åt allt. Folk tror alltid att vi är tillsammans. Vi skrattar åt det med, rycker på axlarna och pussar varandra på munnen. Han har en tandborste hos mig och är min konstanta middagsdejt. Min mest fungerande manliga relation. Alla tycker om M. Till och med F som hatar alla andra män pga sina egna osäkerhetsissues. Bartendern på stammisstället som verkar oroa sig över min singelstatus kommenterar jämt att vi borde bli ett par. Vi skrattar och tar en taxi hem. Sover sked och tar söndagspromenader.

Vi ses och fikar på Nybrogatan, han betalar för att han inte skulle kunna tänka sig något annat. Den siste gentlemannen. Och min bästa killkompis. Min enda killkompis för den delen, om man räknar bort alla som jag legat med, eller haft något annat sorts mellanting med. För att inte tala om alla män med baktankar och dolda motiv. Han beställer nästintill allt de har och jag vill bara ha té. Han fnyser åt mig och jag tar envist min kopp och går upp på övervåningen. Vi kan prata om allt. Det finns ingen sexuell laddning, ingen fasad eller yta. Bara ren vänskap.

- Jag tänkte på det där du sade förut, om att du brukar tycka det är viktigt att killen presterar rent fysiskt. Att det är som vilket gympass som helst, svetten ska rinna liksom. Och fan vad pepp man blir! Säger han högljutt och vi high-fivar nästan varandra. Samtalet fortsätter och vi hinner avhandla både gamla tider och skolan, familjedramatik, den äldre tjejen han precis slutat träffa, den nuvarande trion i mitt liv och våra storslagna framtidsplaner.
- Du K, ska vi inte gå och ta ett glas vin istället? Säger han plötsligt.
- Ett glas vin?
- Ja, eller två.

Så det gör vi. Vi går ned till Sturegatan, glider in på ett ställe. Sätter oss vid ett fönsterbord. Ser ut på ett Stockholm i allmän julhets, ett virrvarr av påsar och snö. Jag dricker rött och han rom och cola. Vi blir snabbt sentimentala och det slutar med att vi talar om hur mycket vi älskar varandra i två timmar. Om att han är så glad att jag inte dömer honom, om att han alltid kommer att ta hand om mig. Om parmiddagarna när vi är 40, hans barns dop och mitt bröllop. Om att vi vet vilka vi har varit, han ser vem jag är, och jag tror på allt han kan bli. Om att vi alltid kommer att hitta tillbaks till varandra. Om att vissa saker är menade och att vi är mer än vänner, vi är familj.

- Jag önskar att vi var attraherad av varandra, säger han plötsligt.
- Jag med, helvete vad enkelt allting skulle vara då, säger jag och tar hans hand, som är mycket större än min.
- Jag älskar dig M, det vet du.
- Och jag dig älskling.
- Skål för oss.
- Skål för oss.

had myself a merry little christmas.

Ja, det har ju varit jul, och i vanlig ordning så är jag missing in action under julafton/juldagen. Och precis innan också för den delen. Ägnat mig åt inköp, paketinslagning och matlagning senaste fyra dagarna. Julen är kind of a big deal i min lilla familj. Julafton spenderades hos mormor, med alldeles för mycket julklappar och det klassiska svenska julbordet. På kvällen drack jag té hemma hos föräldrarna med lillebror och öppnade ännu mer. Hade helst väntat, men då mami skulle jobba så kunde vi inte ha våran traditionella juldagsfrukost då vi brukar fortsätta öppnandet. Fick en massa fint, och blev självklart överlycklig över att papi prickat av ett stort antal titlar på min boklista. Harper Lee, E.E Cummings, Ayn Rand, Kurt Vonnegut, Donna Tartt, Nathaniel Hawthorne, Mark Twain, Herman Melville, Stephen Crane och älskade älskade Dylan Thomas.

På juldagen så kom moster och kusinerna över för en amerikansk julmiddag bestående av en 6,6 kg kalkon (som varit i ugnen i 5 timmar och blivit öst med hönsbuljong och smör var tjugonde minut) med en fläskfärsfyllning (valnötter, champinjoner, katrinplommon, bacon, svenska äpplen, vitt bröd, timjan, salvia, buljong). Till det kokt potatis, sweetpotatoepie, sås (på egengjord fond), brysselkål med bacon och hela syltade tranbär. Efterrätt: pecanpie och vaniljvisp.

Imorgon åker familjen till farmor på den Sydtyska landsbygden för att dricka vin från orten och sitta vid brasan. Åka kälke där alperna mynnar ut och gå på marknad i Frankrike. Äta vilt och lyssna på klassiskt. Jag måste jobba, men pappa var söt nog att ge mig en flaska av mitt favoritmousserande rosévin, så jag klarar mig nog här hemma i Sverige.

Idag har jag äntligen fått andas. Jag ska kolla på Borta med vinden och påbörja min läsning. Dricka vitt té med honung och äta belgisk choklad. Sakna Watsons kyssar, men bara lite grann. Han är ju trots allt bara en vän. (Som råkar ha en alldeles för bra och frekvent relation till min säng). Jag ska dagdrömma och somna sött bland nybäddade julklappssängkläder, för mycket kuddar och med min hand inflätad bland mina mörka lockar, i brist på hans.

Merry x darlings,

K, demimonde.

cause I will always know and never forgive you, the photographs lie and I don't believe you.

Man går omkring i sitt lagom stressade liv och finner ändå att man haft en bra måndag. Klippt sig hos den lugnaste människan jag någonsin träffat och inte kommit hem och gråtit efteråt. Vilket jag brukar göra. Älskar mitt hår ohälsosamt mycket. Fick en juklapp av en kund. Tittar in hos mami och papi för att hämta post (är inte skriven på min adress - trots förstahandskontraktet - och det kommer troligtvis dröja år tills jag är det). Och där ligger det. Ett grönt vadderat kuvert och den där människans handstil. Kväljningar. Illamående och sedan ilska. Jag hatar när det förflutna ramlar ned i brevlådan.

Jag kom hem och kände sådär som jag alltid gör när sånt inträffat. Orolig och nervös. Mitt hem känns plötsligt inte säkert längre, jag hör ljud överallt. Tror att när som helst så kommer gårdagen att krossa mina fönster och blåsa in. Riva upp den lilla stabilitet och trygghet jag byggt upp för mig själv. Och jag vet, rent realistiskt, att så inte är fallet. Att alla mina mardrömmar där någon bryter sig in, där jag är jagad, och bortförd, inte kommer att bli sanna. Mitt vuxna, intelligenta jag, vet det. Men lilla K sitter uppe och fryser med vidöppet sovrumsfönster för att hon inte kan andas alls och världen är en hemsk plats när man inte hör hemma någonstans.

Watson kommer över, men inte fan blir jag lugnare för det. Tillslut så lägger jag mig i sängen, på hans arm. Tar en cocktailmix av sömntabletter och ångestdämpande, och svamlar för att få trycket över hjärtat att lätta.
- Jag måste bort, viskar jag panikslaget.
- Var?
- Bara bort. Inte ens till en annan plats. Bara bort. Om jag bara kunde vara konstant på väg så skulle det kanske inte hinna ikapp. Om man är någonstans, så kan man bli hittad.
- Och det är farligt?
- Mycket, mycket, mycket farligt... säger jag och sluter mina ögon, andas i takt till hans hjärtslag, andas in honom.
Han stryker mig över håret, med sina fingertoppar i min hårbotten. Jag gillar inte alls när han gör så. Men jag lägger mig närmare hans hals, lägger mitt ena ben över hans kropp.
- Kommer du ihåg när vi åkte bil i timmar? När vi bara satte oss och körde? Frågar jag, och känner tröttheten på mina läppar, de rör sig långsamt, tvekar inför varje ord.
- Jag jobbar imorgon, svarar han. Vi kan inte åka någonstans.
- Jag vet... jag bara undrade om du kom ihåg, säger jag, något sorgset.
- Det var i somras, säger han.
- Det regnade.
- Och åskade.

Vi ligger i tystnad och minns. Han minns det dåliga och skruvar lite oroligt på sig. Jag minns det fina och lägger mig så nära jag kan. En landsväg, högt gräs, ljudet av havet på andra sidan allt. Jag och han i en bil. Vi lyssnar på Missy Higgins för att jag älskar henne, och för att han inte bryr sig om någonting. Regn på rutan, mot biltaket, i hans ögon. Ljudet av åska och storm i hans hjärta. Han lägger sig i mitt knä och vill att jag ska hålla ihop honom.

- Jag är glad att det regnade, säger han tillslut.
- Jag med, säger jag. Jag önskar att det regnade nu. Kanske skulle det vara lättare att andas då. Vi skulle kunnat gå ut och gå, och jag hade blivit ren från allt. Från allt det som gör ont. Jag måste bara bort, säger jag och sätter mig upp, reser mig från sängen, kollar för fjärde gången att dörren är låst. Sedan ställer jag mig mitt i sovrummet, drar händerna genom håret och vet inte var jag ska ta vägen.
- Jag måste bort, säger jag igen.
Han viker upp täcket och ser på mig med världens stadigaste blick.
- Kom hit.
- Jag vet inte om jag kan, säger jag och känner paniken växa, och bli till tårar i mina ögon.
- Kom bara hit.

Och när jag lagt mig hos honom igen, så låter jag honom stryka mitt hår sådär ändå. Han talar lugnt och berättar hemligheter, vilket han aldrig gör. Det är bra. Han öppnar sig lite och låter mig gömma mig i hans bakgrund, i stället för att drunkna i min egen. Och tillslut somnar jag faktiskt.

Du låter mig vara Sherlock och du stannar fast du inte måste (det är mörkt när du kommer men ljust när du går).

Igår:

Watson kom över. Vi låg tysta i min säng. Det gör vi ofta. I timmar. Tände ljus i hela rummet men ändå kändes det mörkt. Tills vi rycker på axlarna åt allt det knepiga och jag lägger mig i hans armar med mina läppar mot hans hals istället. Vi brukar göra det tillslut. Jag andas in hans parfym säkert hundra gånger och han skrattar åt mig för att jag alltid gör så. "Det är trygghet för mig," säger jag sömnigt. "Har du verkligen bara druckit ett glas vin?" Frågar han. Den idioten. "Är det inte bra då, att du är trygghet för mig?" Frågar jag osäkert. "Jo, absolut," svarar han och håller om mig ännu hårdare, har sin hand i mitt hår. Och sedan kysser han mig.

Vi har ångest efteråt. När klockan är halv fem på morgonen och vi ligger svettiga och nakna, i en stökig säng, med kläder, kuddar och täcken på golvet. "Fan, J." Säger jag, och hatar honom lite för att han är så skön och känns så bra. "Jag vet," suckar han. Tystnad igen. Helt plötsligt undrar jag varför det måste vara så jävla ljust därinne och varför han ser mig så tydligt. Jag drar täcket över huvudet i ren frustration och jag hör hur han gör små andhämtningar, som för att påbörja en mening. "VAD?" Ropar jag och stirrar argt på honom. "Är det mitt fel nu?" Frågar han och ser alldeles för varmt på mig. Så jag skrattar och säger det vi sagt för många gånger nu. "Jag håller med... men samtidigt så är jag typ redo att ge upp," säger han allvarligt.

Jag lägger mig tätt intill och försöker säga alla meningslösa grejer igen. "... nej, det fungerar inte. Vi är vuxna människor... jag vägar acceptera att vi inte har mer självdisciplin än såhär... vi får seriöst inte låta det här hända igen..." säger jag, samtidigt som jag kysser hans kropp mellan varje ord, smeker hans hud mer intensivt för varje mening. "Så vad gör vi?" Frågar han och tittar på mig. Tittar lite för länge, drar mig till sig med sin blick, och helt plötsligt har jag lagt mig över honom igen, mjuka bröst mot hård överkropp. "Fan, J," mumlar jag mellan kyssarna. "Fan."