när känslostormen lagt sig, ska jag se vad som är kvar, för kärlek är något annat, jag vet bara inte vad.

Tar en liten paus i studierna, som för övrigt inte går märkbart framåt då jag känner mig hopplöst oinspirerad och inte alls så kreativ som jag skulle behöva vara för mitt fördjupningsarbete som ska vara klart imorgon. Jag kan heller inte med gott samvete göra någonting annat fram till klockan 23.59 imorgon, även om julklappsshopping med Linie, en lång fika med Julina, ett glas rött på något jazzställe med Minnie, eller en försiktig lugn första dejt med musikern vore att föredra.

Så istället sitter jag uppkrupen, stel och med kalla händer i mitt vardagsrum. I bakgrunden hörs just nu Prokofiev, Tchaikovskij, Rachmaninov och Schubert, jag måste snart göra nytt té, och tända ännu fler ljus. Kanske ta mig ut och få lite frisk luft. Helst av allt skulle jag bara skicka in det här halvdana fördjupningsarbetet som det är, om det inte vore för att ett G på det här skulle sänka mina nuvarande MVG:n. Om det inte vore för att jag måste vara så förbannat jävla helhjärtad hela tiden, till och med när hjärtat inte räcker till.

I söndags pratade jag och N, igen. Jag gav honom en kärleksförklaring, vackrare än ett frieri, och han visste som vanligt ingenting. Så jag gjorde det där man tillslut måste göra, när ens kärlek fortsätter ringa fast han inte borde, och man svarar för att man varje gång hoppas att nu, nu kanske han vet. Man säger att han inte får ringa mer. Fast det enda man vill är att höra hans röst, och vara nära, så måste man säga det, för hur ska man någonsin kunna ta sig någonstans annanstans om man inte gör det? Hur ska man sluta vänta, sluta hoppas? Dagen efter får jag ett sms, såklart, med ett enda ord: "Saknar." Och man blir mest bara trött, så trött i hjärtat, för vad betyder hans saknad, eller min saknad, när han valde att vara rädd, och valde ett liv utan mig, när han kunde valt att våga med mig?

man måste bära sin sorg i armarna.

För ett år sedan så började jag skriva om kärlek, här. Och då var jag Kameliaflickan, och sedan var det J, och sedan N och J, och sedan bara N. Och nu är jag bara Kameliaflickan igen. Så, ja. Det verkar som den här bloggen är min mest varaktiga relation det här året. Och det är bitterljuvt, att kunna se tillbaka när man märker hur tomt det är i bröstkorgen, och se att ja, precis där lämnade jag en bit av mitt hjärta, och där tog han en, och där emellan någonstans så tappade jag bort en del till. Allt det kan man se, på lite mindre än 300 inlägg, och 365 dagar av mitt liv. Så god natt och grattis, eller något.

att vara Kameliaflickan igen.

Måndag och rastlösheten sliter i mig mer än vanligt. Jag har inte gjort något vettigt, mer än att skaffa ett recept på starkare sömntabletter. Dimman, here I come. I övrigt har jag kollat på Gossip Girl, vilket bara ännu mer visar exakt hur uttråkad jag är. Jag var hos min psykolog och konstaterade trött att, fan, nu är jag Kameliaflickan igen. Eller kommer att bli. Jag är exakt den jag var innan N, lika destruktivt livstörstande men känslomässigt avdomnad på samma gång. Och jag orkar inte med mig själv. Jag har en hel hög med skolarbete som ska vara klart innan torsdag, och som jag inte ens har börjat med. Vet inte hur jag ska hinna med det heller. Jag har ingen kreativitet, och inga ambitioner alls idag. Helst av allt så skulle jag klä mig i spets, kavajer och knästrumpor, dricka champagne på någon av Stockholms alla barer, och låtsas att jag är okej. Förälska mig i ytligheten, falla handlöst för det lättsamma. Men det är inte jag, eller hur? Jag är ett komplicerat vrak, som tänker för mycket och som bär sina känslor utanpå, och ingen kommer någonsin orka älska någon som mig, Inte på riktigt. När den här veckan är över, så ska jag köpa vita kamelior och lite nya kläder. Sedan ska jag intala mig själv att jag kommer bli okej.

ännu en storstadskväll när hjärtat inte kan stillas, så jag höjer volymen och låtsas att jag inte hör att det slår för fort.

Igår var det Chloés avskedsmiddag med tapas hos och F och P. Efter några glas vino åkte vi in till Söder för ett snabbt besök på stammisbaren i form av whiskey sour och fireball, innan vi åkte till Obaren där vi fastnade. Jag lokaliserade en söt kille som såg allmänt söder och konstnärlig ut, så vi pratade musik (för det är klart att han var musiker) och textskrivande, och så kysstes vi lite också bland den mörka trängseln. Googlade honom nyss, och han har både medverkat i melodifestivalen när han var yngre och är son till någon filmregissör. Jahapp liksom. Men, eftersom att jag är nybliven singel med storhetsvansinne så kunde jag såklart inte nöja mig med det här. Så jag hittade en till, fast vid nedre baren. Han hade dock inte åstadkommit något annat än att han varit stjärtmodell för någon gammal H&M jeanskampanj. Vilket var lite sorgligt, och hade jag vetat det innan jag satte mig i en taxi ut till Hammarby sjöstad, så hade jag inte multitaskat inne på O, utan fokuserat helt på den där underbart intelligent känsliga förstnämnda människan. När stället var en kvart från stängning, gick jag upp till övre baren, efter att jag och stjärtpojken bestämt oss för att dra iväg och ta ett sista glas på East. Jag skulle bara säga hej då till tjejerna och hittade musikern där.

- Jag trodde du hade gått? Stakade jag fram och tittade nervöst mot trappan, rädd för att ragget från nedre baren skulle komma upp.
- Jag hade det. Men sedan tänkte jag att liksom... hur ofta träffar man en tjej som dig? Så jag slogs i princip med vakterna för att de skulle släppa in mig. Dom sa att jag har 5 minuter på mig, och är jag inte ute då så kommer jag inte bli insläppt här igen på ett bra tag. Så jag undrar... asså det kanske är dumt, men jag undrar om du vill följa med mig?
- Jag är vid en konstig plats i mitt liv just nu, jag kommer inte ligga med dig. Du verkar jättebra, och jag lär gärna känna dig, tar en fika och pratar musik, men vi är nog bättre som vänner.
- Ja men alltså du kan sova på soffan om du vill. Jag vill bara... ha mer tid med dig, bara få prata mer med dig, säger han och tittar på mig, världens blåaste ögon genom en mörk lugg. Det var dumt av mig, säger han sedan och tittar ner.
- Inte idag bara, jag kan inte, säger jag och kysser honom igen, innan han rycker på axlarna och går igen.

Och efter det, efter det så springer jag ner och åker hem med någon jävla stjärtmodell som är en av de mest ointressanta personerna jag någonsin träffat. Vilket jag spenderar två timmar med att informera honom om, innan jag klär på mig och tar mig hem. Springer på min storasysters pojkvän fem på morgonen i Slussen och försöker förgäves förklara var jag har varit. Sedan åker jag äntligen hem, och somnar med tanken att nu, nu är jag fan singel. Och allting är exakt sådär ytligt rörigt som det brukar vara, och männen kommer vara sådär tröttsamt många, och kanske är det faktiskt över på riktigt mellan mig och N.

jag vill.

- Vad vill du ha från mig? Frågade han, redan en kväll i maj.
- Tid och kärlek, svarade jag, lika ärligt som alltid.

Sedan kom sommaren och hösten, och fast vi dagdrömde tillsammans, och snuddade vid framtiden, smakade försiktigt på inre önskningar och vidrörde våra känslor med lätta, innerliga smekningar, så trippade vi egentligen bara mest på tå. Tittade bort när den ena såg alldeles för kärleksfullt på den andra, låtsades att inte märka hur hela världen fanns i den där blicken.

Men Mr Darcy, älskade N. Här är vad jag vill.

Jag vill ha ett liv som är en del av ditt liv.
Jag vill somna och vakna med dig.
Jag vill ha dina ord och din kropp, varje dag och natt.
Jag vill att vi ska ha ett liv tillsammans.
Jag vill ha barn med dig.
Jag vill sjunga och skriva för dig, hela mitt liv.
Jag vill se dig.
Jag vill vara den personen som stöttar, utmanar och älskar dig.
Jag vill att du ska andas mig.

Och allt det här kanske ändras, och det kanske inte går. Men det här är vad jag vill. Här och nu. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, vilken utbildning jag ska välja, vilken dröm jag ska följa, vem jag kommer vara. Och jag kan inte lova dig någonting. Men jag vet att jag vill vara med dig. Jag vill vara med dig, för att du gör mig bättre. För att jag är starkast när du är sårbar, och för att jag är vackrast när du ser på mig. För att jag tror att jag kan bli vad som helst, och klara vad som helst, och göra vad jag vill, om jag får vara din. Du får mig tro att jag kan det, och jag vill få dig att känna likadant, varje dag. Jag vill ha dig. Det är det enda jag verkligen vet.

att inte finna några tårar, när man verkligen behöver gråta.

Och när man saknar någon så mycket att tanken på att aldrig mer få vara nära den personen igen, får dig att hyperventilera, varje gång, då börjar man inbilla sig att om man bara får träffa honom, om han bara ser dig så kommer han komma ihåg vilka ni är, och om man bara säger rätt saker så kommer allting att bli bra. Men så är det ju inte. Och förutom saknaden, och den där envist hånfulla sömnlösheten, så finns den där känslan av att vara maktlös, för ingenting man gör eller säger kan göra allting okej igen. Tillslut så måste man finna acceptans inför det, men jag är verkligen inte där än. Så allt jag har är tabletter som inte hjälper, musik som inte känns och ord som inte betyder någonting. Hopplösa försök att stilla ett oroligt hjärta. Jag behöver verkligen gråta, först när det verkligen gör ont på riktigt, när jag verkligen har förstått vad som har hänt, så kan jag komma över det. Istället är det som att hela min kropp väntar på att han ska vara min.

Men jag vill i alla fall inte dö. Så lite framsteg har jag ändå gjort under mina år i terapi.

jag kan inte sova för jag vet inte vad jag ska drömma om längre.

Jag kan inte sova på nätterna. Just nu är det värre än någonsin. Min sista tanke innan jag går och lägger mig brukar vara N. Att han håller om mig, pussar mig bakom örat, och att jag är trygg. Och nu kan jag inte sova. För jag kan inte tänka på en trygghet som inte finns där längre. Han är ganska okej nu. Han sörjde ungefär en vecka och nu är han klar. Jag däremot, har knappt börjat förstå vad som hänt.

Jag skulle göra vad som helst bara för att få höra honom säga att han saknar mig igen. Jag vet inte hur jag ska hålla mig borta från honom. Hur jag ska fullfölja det här. Jag var så nära det, igen. Lyckan. Så nära ett liv där man äntligen kan somna tryggt, och vakna hoppfull. Jag vet inte var jag är nu, eller hur jag ska ta mig härifrån.

I resten av Sverige är det jul, jag lever på pepparkakor, julmust, och vörtbröd med julskinka för att på något sätt komma i julstämning. Men icke. Jag slår in paket och konstaterar trött att snart måste jag åka och storhandla inför den 25 och min amerikanska jul. Men jag lyssnar inte på julmusik, för sist den spellistan var på så var jag hemma hos honom och vi kysstes och skrattade och pratade om vilken fin vinter vi skulle ha tillsammans. Och jag är glad att det inte snöar på riktigt än. Snö utan N kommer göra ont i mig.

what if everything means something?

- Om du fick vara med mig, om du fick bestämma hur du vill ha det, helt själviskt, utan att bry dig om vad jag känner, eller oroa dig för framtiden, vad vill du ha med mig då? Här och nu i ditt liv, frågar jag och biter ihop, förbereder hjärtat på svaret, fast jag inte vet varför jag frågar.
- Vill du att jag ska svara på den frågan? Säger han allvarligt.
- Ja, svarar jag, och hör hur han drar efter andan.
- Jag vill få ha våra äventyr tillsammans. Jag vill gå på bio med dig, och vara hemma med dig, och laga mat med dig. Jag vill ta våra långa promenader tillsammans. Jag vill åka till nya platser och gå ut och äta middag med dig. Jag vill sova med dig så mycket vi kan, hinner och orkar. Jag vill att du ska vara här när jag är på min fotbollsträning, eller jobbar, eller vad jag nu än gör, och att vi ska äta middag när jag kommer hem. Jag vill att du ska följa med till mina vänner på fester och middagar. Jag vill att vi ska ligga och lyssna på musik. Jag vill ha egentid, fast med dig i närheten. Jag vill ha svettigt sex med dig varje dag. Jag vill få sitta och hålla dig i handen när vi åker bil. Jag vill att du ska träffa min familj och att du ska tycka om dom jättemycket. Jag vill göra inköpslistor och storhandla med dig. Jag vill att alla jag tycker om ska lära känna dig och tycka om dig, och se dig som jag ser dig. Jag vill åka och titta på hus med dig, och stå och prata om vad vi tycker om och inte tycker om. Jag vill ha framtidsvisioner med dig. Jag vill ha helg med dig, och vardag med dig. Jag vill att vi ska ha våra djupa, långa, filosofiska samtal och dricka té. Och jag vill hålla om dig och kyssa dig bakom örat. Jag vill vara trygg med dig och inte såhär rädd för allting.

Och jag är tyst. Lite då och då medans han talat har jag skrattat till, fast med tårar i ögonen, för att han säger allt och ändå ingenting.

- Så, nu fick du ett svar, säger han när jag inte säger något.
- Jag hade nöjt mig med mindre, viskar jag. Jag trodde inte att du skulle svara så utförligt.
- Men nu gjorde jag det.
- Ja. Du gjorde det. Hur kändes det det där då? Att säga allt det där?
- Bra. Antar jag.
- Okej, säger jag då, för jag vet inte vad jag ska göra av mitt hjärta, eller hans heller för den delen, för jag är liksom lyckligast i hela världen och mer ledsen än någonsin på samma gång.
- Jag måste verkligen sova nu K, måndag imorgon, ny vecka och tillbaka till verkligheten...
- Jag vill ju ha allt det där. Jag vill ha allt det där. Med dig. Jag vill ju det, säger jag då äntligen.
- Vill du? Säger han och andas ut.
- Det är ju det enda jag någonsin velat. Jag vill bara får vara med dig, vara en del av ditt liv, och att du ska vara en del av mitt liv.
- Men tänk om du tröttnar på mig då, K? Tänk om allt går åt helvete?
- Då är det så. Då blir det så. Men för varje negativ tanke, så kommer jag ha haft tusen positiva, för jag kommer ha fått ha dig, fått vara med dig.
- Jag är bara så rädd, säger han igen.
- Jag  vet, och det gör mig så ledsen, säger jag då. Att du gör såhär mot dig själv. Du gör det mot mig med, men det gör mig mer ledsen att du gör såhär mot dig själv. Hur kan du kasta bort allt det där, förlora mig, för några kansken? För det är allt det är. Kanske, och tänk om. Jag hittade den här fantastiska, underbara mannen, och jag bestämde mig för att äntligen sluta vara rädd, och så vågar inte han vara med mig, och det gör mig så ledsen.
- Jag vet inte vad jag ska göra, säger han, och han låter minst lika uppgiven som jag känner mig.
- Godnatt N, säger jag då.
- Godnatt?
- Ja, du vet inte, och jag vet inte heller.
- Förlåt.
- Jag är inte arg på dig. Jag är arg på mig själv om något. För jag borde vetat bättre än att släppa in dig. Jag kände dig, jag visste vem du var. Att du hittade fel på alla du dejtade. Jag borde förstått att du skulle göra samma sak med oss. Du kommer alltid att leta efter en väg ut, och jag är så jävla dum som gjorde det här ändå. Jag vet inte, jag antar att jag trodde att det skulle bli annorlunda med mig. Att jag var speciell för dig. Men det kommer aldrig att ändras och jag kan inte få dig att sluta vara rädd. Jag vet inte vad jag ska säga längre. Om du känner allt det där för mig, och mår som du gör utan mig, och fortfarande inte ser eller förstår vem jag är och vad vi har, så kan jag inte säga något. Så god natt.
- God natt, K.

you need me, and it scares me, cause you're the only one, i just can't let down.

- Varför är vi det då? Varför har du gått ifrån mig? Frågar han sorgset.
- Men N. Jag har väl aldrig gått ifrån dig? Säger jag och skakar sakta på huvudet, fast det ser han ju inte.
- Varför har vi tagit det här beslutet då?
- För att jag inte mår bra, och för att du är rädd för allt.
- Okej.
- Säg inte okej. Säg inte okej som om det är allt du har allt säga.
- Ville bara visa att jag förstår, hur du känner.
- Jag har aldrig träffat någon som är så rädd som du, säger jag.
- Är inte du rädd?
- Jo, klart jag är. Men jag har accepterat det, istället för att låta det hålla mig tillbaka.
- Jag vill bara att allt ska vara enkelt, säger han och låter så liten.
- Jag vet, älskling, jag vet att du vill det. Men tills du accepterat att livet inte är enkelt så kommer det alltid att kännas som att något saknas, som att något är fel. För det är inte enkelt. Det är inte enkelt att jag ska vara utan dig, och det är inte enkelt att...
- ... att jag ska vara utan dig, fyller han i med en viskning.
- Jag känner mig ensam igen, säger han sedan. När jag ligger hemma och lyssnar på musik och tänker på oss, då känner jag mig så ensam.
- Det finns ungefär 2 miljoner människor i den här staden, så det där löser du nog, svarar jag.
- Jag menar inte ensam på det sättet, säger han då. Ingen har sett mig som du har sett mig. Av alla jag träffat så är du nog den... som verkligen har sett mig. Den jag är på riktigt. Eller som i alla fall har sett mest av alla, förklarar han och han låter sådär skör som han alltid gör när han ska berätta hur han känner.
- Det säger du nu. Sedan blir du rädd igen och ifrågasätter det jag känner, och glömmer bort vem jag är för dig, svarar jag.

- ...varför gör du inte allt det där med någon annan? Du borde vara med någon som vet vad han känner, som kan bestämma sig...
- Vad är det du tror att du måste bestämma dig för?
- Att det ska vara du och jag.
- Du är så rolig N. Det är precis det jag menar. Det är redan du och jag. När vi stannar upp och kysser varandra, och håller hand i bilen, och planerar tusen saker tillsammans, när vi ligger ledsna på varsitt håll, alla dom där gångerna är det du och jag, vare sig vi vill eller inte. Det är inte något du kan bestämma dig för.
- Jo men du vet, du och jag hela tiden, alltid. Inte bara nu, säger han envist.
- Du behöver inte veta det, för du kan inte bestämma det heller. Och jag gör inte allt det där med någon annan, för att allt det där är speciellt för mig, för att jag vill ha det med dig. Och vem jag än borde vara med, i den här staden med 2 miljoner människor, så hittade jag dig. Jag hittade dig.

Sedan fortsätter vi prata, och det tar oss sju försök att lägga på innan vi inser att det inte finns ett bra sätt att göra det på, att det inte finns något att säga som kan göra det bra, för det är vad det är, han är där och jag är här, fast våra hjärtan tycks vara där den andra är, och det är alldeles för sent, så vi lägger bara på, och vet inte alls var vi ska ta vägen. På helgen ringer jag honom, fast jag inte borde.

- Jag vet varför det är så svårt för dig.
- Berätta.
- Varför du är så rädd, och inte kan vara med mig, och har så svårt för att lämna mig...
- Varför?
- För att du vet att det kanske är på riktigt. Att du och jag är på riktigt.

it aint over til it's over.

Jag sitter uppe hos föräldrarna när han ringer. Först stirrar jag bara på telefonen, halvt oförstående, men mest med oerhörd längtan. Sedan så svarar jag, men jag säger ingenting. Jag är bara helt tyst.

- Hallå? K? Säger han efter en stund.
- Vad håller du på med? Frågar jag och håller andan.
- Nej jag tänkte bara... ringa. Eller? Jag får kanske inte det? Frågar han osäkert.
- Nej, du får ju inte det egentligen, viskar jag.
- Okej. Jaha. Okej. Hej då, säger han trevande, varpå jag brister ut i ett nej, snälla, lägg inte på, låt mig bara andas lite.

Och så är jag väldigt tyst, och han undrar hur jag mår.

- Jag är ledsen. Ledsen hela tiden, mumlar jag.
- Jag åker omkring med bilen i stan, och vi har fan varit överallt. Överallt är du, och hela den här staden är du för mig, säger han. Och sedan kommer jag hem och ser dina saker överallt. Det enda som inte var du, var mitt jobb. Och så kommer du dit. Och du kanske inte märkte det, men jag blev så fruktansvärt ledsen. Så oerhört ledsen. Har varit hemma i två dagar och bara... sovit. Känns som att jag sjuk fast jag inte är det, och jag försöker bara sova av mig allt. Jag känner mig konstig i kroppen, som om något är fel.
- Det var inte meningen att göra dig ledsen.
- Jag vet. Men jag blev det. Du var så kall.
- Jag var inte kall, jag var som jag är mot alla andra.
- Men det är så långt ifrån hur du är med mig, när vi är med varandra.
- Ja, men det där fnittriga, flickiga, lyckliga som sjunger hela tiden och skrattar och står på tå och kysser dig, det är ju jag för dig. Det är den jag är med dig, för att jag känner som jag känner för dig, du har aldrig förstått det.
- Jag blev ledsen. Det kändes som om jag inte betydde någonting för dig. Som om jag var ingenting.
- Det sista jag vill är att du ska vara ledsen. Det enda jag någonsin har velat är ju att få göra dig lycklig, men du låter mig inte, och jag saknar dig hela tiden, hela tiden så tänker jag på allt som vi har kvar att göra, och känna och vara och jag bara blir så ledsen, för jag vet. Jag vet att jag klarar mig och att jag kommer bli okej, men jag har två problem.
- Vad för problem?
- Det första är att mitt hjärta inte vill inse att det är såhär det ska vara, att det inte ska vara vi. Och det andra är att jag inte vill komma över dig. Jag vill vara med dig. Men du förstår ju inte... du förstår ingenting, säger jag och börjar gråta.

- Gör vi verkligen rätt? Säger han efter en lång stunds tystnad, och tar ett djupt andetag.
- Vill du verkligen höra mitt svar?
- Ja, klart jag vill, svarar han.
- Du kan komma med vilka argument du vill, vara hur logisk, pragmatisk och rationell du vill, och förmodligen ha rätt, men det finns inget argument i världen som kan göra det rätt att två människor som vill vara med varandra är ifrån varandra. Och sen kan du säga vad du vill.