heartbroken.

När jag får min lön vill jag dricka champagne på alla mina sommar-favoritställen, du älskar inte mig, så det förtjänar jag. Sedan ska jag gå till massor med antikvariat och köpa varje jävla exemplar av Kameliadamen jag hittar, för du älskar inte mig, så jag är inte mer än så. Jag ska gå på utställningar och spelningar, du älskar inte mig, så jag måste försöka känna något, för någonting. Och jag tänker klä mig fint, nytt, vackert eller udda varje dag och flirta med så mycket män, för du älskar inte mig och då bryr jag inte mig om vem som gör det.

Igår var jag med N och det lyckades till slut efter mycket om och men bli sådär underbart som det alltid är med världens vackraste man, på Waxholmsbåten, i ljuset från Stockholmsnatt, på Djurgården, promenerandes i augustivärme och mjukt mörket, i hamnen när himlen är stjärnklar och vi kysser varandra och skrattar i Mälarens lugna vatten.

Men han är inte J. Det är ingen. Vad kan jag säga. Jag är ledsen. Sårad. Arg. Besviken. Förvirrad. Jag förstår inte vad som hänt. Och jag vill inte behöva träffa honom på jobbet. Man ska fan inte behöva stå öga mot öga med det som krossar ens hjärta. Man ska inte behöva bita ihop och blinka bort alla tårar och all sorg som bränner, man ska inte behöva känna doften av det som inte är, eller höra det skratt som sliter upp allt igen. Det var nog allt för idag.

nattbad och kyssar under stjärnorna en varm sensommar-lördag.

"Du förtjänar ord om kärlek varje dag, och om du lät mig, om jag lät mig själv, så skulle jag väcka dig med dem, med ord lätta och sköra som försiktiga kyssar, men ljusa och verkliga som dagen utanför. Och i slutet av den, skulle jag ge dig ännu fler, men nu som vackra, ärliga godnattsagor, innerliga drömmar att somna till."

 

Nästan och Kanske (introduktion)
- K.K.

things worth fighting for.

Middag med Minnie, hemlagad pizza och rött på balkongen. Kompis spelning, Bellinis på Sjöfartshotellet, sours på Spymlan, jävligt nära till att jag/vi dödade några äckliga horor utanför 7 eleven på Sture. De stod och fnittrade, samtidigt som de tog kort på en hemlös som låg och sov. Hur fan kan man? Och tror ni att någon annan, inkl. den lilla patetiska vakten en halv meter bort reagerade? När vi konfronterade dem så hade de inte ens vett att skämmas utan fortsatte bara skratta. Och där och då, sekunden efter att jag kallat dom en massa vulgära saker, så började jag gråta. Av chocken över att det ens finns sådana människor, ilskan över hur i helvete man ens kan komma på tanken att bete sig så, sorg över att ingen, ingen, ingen annan på Sthlmsnattens mest trafikerade gata lyfter varken finger eller ögonbryn. Så jag gråter. Mest av allt gråter jag för att jag inte halvt misshandlat ihjäl dom och försatt dem i ett livslångt trauma, och fått nöjet att ha ett upprört samtal med de poliser som skulle kommit för att gripa mig. Det enda positiva är att den hemlösa killen sover. Det enda.

collide.

Vaknade imorse med torkade blommor i mitt hår, flera sms från en väldigt desperat bartender, och en jävla huvudvärk. Igår så blev det åtskilliga flaskor vin på en båt vid södra mälarstrand, på bekostnad av Minnies fantastiska papps! Några vänner till oss joinade i solnedgången och det blev en massa skratt, med en otroligt vacker utsikt som kuliss.

En liten sväng förbi både det ena och det andra stället, och där någonstans fick jag för mig att det var intelligent att lämna ut mitt nr till den flirtiga och supersöta bartendern. Han visade sig vara både alldeles för på för ett ligg, och för ivrig att nämna att han är modell och att jag kan googla honom. Avtändande? Ja. Vilket är synd för jag är mer än villig att hitta en fysisk distraktion som kan hjälpa mig att komma bort från den känslomässiga rastlöshet som är J och N. Bara sex är egentligen precis vad jag behöver. Men han har uttryckt sig så löjligt och omoget att jag inte kunde låta bli att vara hånfull och nedlåtande. Så jag lär skrämt bort honom. Vilket är helt okej, för pretty boys who knows it är inte riktigt min grej.

Har dessutom sagt att jag är borta från Sthlm några dagar för att få lite andrum. Inget besök på hans jobb inom de närmaste med andra ord.

jag vill inte behöva komma över dig.

Det är så tomt här. Utan honom. Klarar knappt av att vara i den här lägenheten längre. Hallen som han har målat åt mig är oändligt vit. Den är spackel och färg och det vackraste jag har. Jag har egentligen en massa hyllor och tavlor som ska upp, men jag vågar inte. Det är det sista av J jag har kvar, och jag är så rädd att han försvinner från väggarna då. För då finns han inte någonstans här längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Han kommer inte tillbaks. Mitt hjärta gör sitt bästa för att glömma bort det ungefär 100 gånger om dagen, intalar mig själv att det här bara är ännu en av alla gånger vi bråkat och är envist, stolt tysta. Att när som helst så kommer han att sakna mig också och höra av sig och allt kommer bli bra igen, och jag kan sätta upp mina jävla grejer i hallen. Men så är det inte. Det är bara jag i den här lägenheten, och världens vitaste väggar.

Idag har jag kollat upp kurser, gymmat, jammat musik, druckit vin och tittat på en kompis massiva tavelproduktion. En vän sover på soffan just nu. Jag är nykter och klarvaken. Kontemplerar mer tabletter och musik som säger sånt jag inte har hjärta kvar att säga. Jag önskar jag kunde gråta. Ordentligt, på riktigt, tills det inte finns något kvar. Men det kan jag inte. För då är det verkligen på riktigt, om jag tillåter mig själv att gå sönder och sörja. Då måste jag begrava allt också. Och jag vill inte se oss dö. Jag vet inte hur jag ska överleva det.

nunc scio quid sit amor.

Sitter uppe för att jobba på lite låttexter, läsa igenom gammalt material osv. Ramlar in på allt jag en gång i tiden skrev om min första kärlek. Han var tio år äldre och krossade mitt 18 åriga hjärta helt och hållet. Det händer fortfarande att jag skriver sånger om honom, vare sig jag vill eller inte. Första riktiga kärleken kan göra det med en.

Öppnade en mapp med utdrag från våra msn konversationer, och alla kärleksbrev jag mailat till en nonsensadress han skapade enbart för mig, hans lilla hemlighet och udda besatthet. Med tiden har jag insett allt som finns att inse om vad jag skevt nog kände för honom, men när jag läste det där förstod jag till min förvåning att han nog faktiskt visst var kär i mig.

Jag tänker på honom ofta, saknar honom nästan nu för tiden, något jag inte tillåtit mig själv att göra på väldigt länge. Och jag önskar att det fanns ett sätt för oss att vara en okomplicerad del av varandras liv. Att det fanns ett sätt för oss att ta ett glas vin någon gång om året, en möjlighet att ringa de dagar då ingen annan skulle förstå. Att jag för ett enstaka ögonblick då och då, skulle kunna landa i hans arroganta, retsamma, nyfikna, självbelåtna röst (överanvänder adjektiv för att det finns något oidentifierbart där som jag aldrig riktigt hinner uppfatta), den röst som jag kan så väl. Se in i de där ögonen, som förutom sin enastående nyans av grönt, speglar allt hans röst förmedlar. Och jag vill få se hur de glittrar i guld, minnas hur nätterna gjorde dem gråa, och kanske, kanske komma ihåg vad kärlek är. Och inte är.

requiem.

Män, överallt dessa män. Dj:n som är vackrast på stället och som flirtigt fångar min blick, påträngande tafatta idioter som inleder försök till småprat, uppskattande blickar och sexuella trakasserier i största allmänhet.Jag biter ihop mina käkar, ler charmigt och ansträngt åt den förstnämnda, avvisar snällt de andra med att inte ställa frågor tillbaks, inte ta emot drinkar, tar in det positiva och markerar med kall och nedlåtande blick att vem som helst inte får titta på mig hur som helst.

Sedan åker jag hem, smiter undan både från dj och idioter, ser att han lagt till en låt på sin favoritplaylist, och sitter där med tårar i ögonen halv fyra en fredagsnatt, inte för att den nödvändigtvis handlar om mig, men för att åsynen av att antalet ändrats från 96 till 97, visar att han lever. Han finns och andas, och lever, utan mig. Och jag gråter för att han inte älskar mig. Sedan slutar jag gråta, vid den smärtsamma tanken att han nog aldrig gjorde det.

jag önskar att jag kunde lämna mitt hjärta kvar här, åka ifrån oss och lämna allt vi haft. så som du gjort.

Packad och klar för "landet," det vill säga huset i sydtyskland, vid vinfält och omringat av de berg som Alperna mynnar ut i. Jag kommer inte ha tillgång till telefon eller dator. Bara jag och mina tusen tankar. Åker dit med ett krossat hjärta på alla sätt och vis. Kommer nog hem likadan. Jag ska sova, sova, sova. Läsa min nya hög med böcker, träna, äta lagom nyttigt. Och jag ska gråta så mycket jag kan, för himlen vet att jag behöver det. Och jag ska försöka fundera ut vad som hänt, få perspektiv på allt och komma på hur jag ska ta mig själv från den här punkten, till en plats som inte gör lika ont. Önska mig lycka till.

När jag kommer hem har jag en veckas semester kvar, innan jag måste möta J på jobbet igen. En vecka att fly från mig själv, och gömma mig bakom illusionen av ett liv i lycka. Fan vad miserabel jag är.

Ta hand om er mina vänner.

sanningen.

Jag vet inte ens varför jag försöker vara något annat än Kameliaflickan. Varför jag försöker göra mig vacker och gå ut bland människor och låtsas att jag inte innerst inne vet att alla ser, och alla vet, att jag bara är en Kameliaflicka. J fick mig att tro att jag kanske var mer, N fick mig att låtsas att jag kunde vara det. Men det är bara lögner. Allt, är bara lögner.

Fröken Kamelia. Inte ens i närheten av att vara något jävla mer, kanske något mindre. Förmodligen ännu mindre.

Jag hatar Stockholm. Jag hatar alla män som någonsin påstått, eller sagt att jag räknas, att jag syns, att jag finns. Jag finns inte. Jag är ingenting.

jag vet inte vem jag är om du inte älskar mig längre.

Gjorde ett försök till att ta mig ut, denna varma storstadskväll. Men ingenting känns roligt, mina klackar gör mig inte glad och staden är fruktansvärt tom på stockholmare. Alla är på Gotland och här finns bara turister som tittar nyfiket på en. Jag lyssnar på Cash och hän ger mig åt alla sorters dystra tankar.

Hur jag än gör så känns det som att jag ätit för mycket och tränat för lite. Ingenting känns nytt och tristessen äter upp mig. Behöver platser jag aldrig andats förut, och i brist på det, ansikten med drag och linjer som jag inte redan kan utantill. Vill ha djupa, passionerade, personliga, meningslösa samtal som mer än gärna får flyta ut i sommarnatten och aldrig någonsin bli ihågkomna.

Nu är jag på väg hem, till tomma rum, och alldeles för vita väggar (de påminner mig bara om papper, och alla ord som borde bli skrivna, eller taveldukar som visar hur färglöst mitt liv är) och där ligger jag, äter tabletter som inte hjälper, och lyssnar på helvetesklockan i köket, som håller mig vaken med sitt alldeles för melodiska tick tack. Varje sekund låter olika, ibland lätt och snabbt, ibland dovt, utdraget, en hel tonart under den föregående sekunden. Som tangenter på ett illa stämt piano. Om den ändå bara var monoton som normala klockor, och jag bara var normal , som andra flickor, och om jag bara kunde sluta längta bort från mig själv, sluta alltid vilja vara på väg någonstans, i den naiva tron att jag lurar tiden då. Allt hinner ändå ikapp. Och ikväll är jag inte lycklig alls.