Idag:
En väldigt typisk söndagslunch med spätzle och rulader hos mamma och pappa. Sedan åkte vi ut till Waldermarsudde för lite (älskade) Zorn och fika. Och jag skulle kunna säga en massa saker om honom, men ingen har bett om min personliga åsikt så jag låter bli.
Dagens mest känslosamma ögonblick var istället prins Eugens bibliotek. Jag har alltid älskat att det känns så familjärt. Nästan allt på hyllorna känns älskat, eller i alla fall uppskattat. Jag är en sådan där person som inte berörs alls av stora saker. Bilar sprängs och hus brinner ned, en hund blir överkörd - nada. Men en tavla med en viss komposition av röda nyanser, tonerna av Svansjön på Operan, eller som i det här fallet, underbart slitna lädervolymer med titlar i guld; det kan få mig att gråta. Bokstavligt talat.
Så jag går runt, läser varje på varje bokrygg, håller andan. Hälsar på mina fina favoriter, små nötta exemplar av Dickens i brunt läder, fyra vackra svenska sagosamlingar i rött. Goethe, Van Gogh, Mann. Den bleka utgåvan av Peter Pan på franska. Stora skissböcker och manualer om trädgårsdsskötsel. Eva Curies biografi som sin mamma, Marie Curie. Voltaires "Candide", instucken mellan två mycket tyngre volymer på nedersta hyllan. knappt synlig. Mina tankar och svallande känslor avbryts av att en av de tunna kulturdamerna som går runt och jobbar som vakter, harklar sig, och ber mig att inte ligga på golvet, inkrupen bakom en av stolarna som man absolut inte får röra (vilket är exakt vad man måste göra om man vill säga hej till Peter Pan).
Jag svarar med att påpeka att de har ställt en hänförande vacker bok om Cézanne UPP OCH NED. Jag fortsätter med att påpeka att ingen annan bok står UPP OCH NED, att jag skulle bli yr i huvudet av att få röra vid vissa av böckerna där inne, och att jag inte förstår vad det är för människor som inte respekterar böckerna tillräckligt mycket för att ens ställa dem RÄTT. Varpå hon påpekar att hon faktiskt bara är vakt där och inte vet. Men att hon ska föra det vidare.
Jag muttrar och reser mig upp, kastar en slängkyss till farväl (åt böckerna) och tar mig ut i snöyran. Sedan gick vi runt på julmarknaden i Gamla stan och åt brända mandlar. Min lillebror åt mest. På vägen hem handlade vi mat inför den amerikanska julmiddagen som jag alltid lagar på juldagen. Sedan åt vi tapas och drack vin. Nu sitter jag uppe i en stor stickad tröja, i en lägenhet med världens kallaste golv och undrar vem fan jag skriver det här för. Men det är mig själv såklart. För att veta att jag finns. Att jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar