Det finns 3 saker jag har tänkt göra i den här bloggen. Tre delar av mitt liv som troligtvis kommer berättas sida vid sida. Nu kanske det inte alls blir så. Men det är mycket möjligt att det händer.
Dels hade jag tänkt ge er den litterära sanningen om flickan som älskade ord. Det är en ganska sorglig och tragisk historia, som innehåller väldigt mycket män. För mycket män. Kameliaflickan. Lilla fröken demimonde som inte känner någonting alls men ändå älskar dem allihop. Som är rädd för allt, inte vet vad hon vill, och inte vågar någonting.
Och precis som i alla sådana historier, så finns det också en storslagen kärlekshistoria. Att den nu i efterhand visade sig vara ganska trasig och skev, ändrar inte vad hon en gång trodde att den var. Dessutom så finns den redan oförfalskat bevarad, i form av en väldigt omfattande, om än ensidig, mailkorrespondens.
(Som hon lovat att aldrig någonsin publicera. Men de är mina ord E, inte dina. Jag behöver göra det, för att ta tillbaks dem från dig. För att göra mig själv hel igen. Annars kommer de bitarna av mig alltid att tillhöra dig.)
Och sedan har vi allt det där andra. Bitarna. Det runtomkting. Orden som inte hör hemma någonstans. Det som ändå måste skrivas, vare sig man vill eller inte. Andetag och ögonblick. Rödvinsglas och sidennattlinnen, Rachmaninov och en till guldspegel på väggen, kalla ädelstenar mot varm hud, nattpromenader, Karin Boye, fyrverkerier, gryningstimmar, blåmärken under spetsblusen, långa bad med rosenolja, terapi-tider och tabletter, doften av oljefärger, den första vårsolen på trappan till Nationalmuseum och böcker som berör. Ja, ni förstår.
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar