Man går omkring i sitt lagom stressade liv och finner ändå att man haft en bra måndag. Klippt sig hos den lugnaste människan jag någonsin träffat och inte kommit hem och gråtit efteråt. Vilket jag brukar göra. Älskar mitt hår ohälsosamt mycket. Fick en juklapp av en kund. Tittar in hos mami och papi för att hämta post (är inte skriven på min adress - trots förstahandskontraktet - och det kommer troligtvis dröja år tills jag är det). Och där ligger det. Ett grönt vadderat kuvert och den där människans handstil. Kväljningar. Illamående och sedan ilska. Jag hatar när det förflutna ramlar ned i brevlådan.
Jag kom hem och kände sådär som jag alltid gör när sånt inträffat. Orolig och nervös. Mitt hem känns plötsligt inte säkert längre, jag hör ljud överallt. Tror att när som helst så kommer gårdagen att krossa mina fönster och blåsa in. Riva upp den lilla stabilitet och trygghet jag byggt upp för mig själv. Och jag vet, rent realistiskt, att så inte är fallet. Att alla mina mardrömmar där någon bryter sig in, där jag är jagad, och bortförd, inte kommer att bli sanna. Mitt vuxna, intelligenta jag, vet det. Men lilla K sitter uppe och fryser med vidöppet sovrumsfönster för att hon inte kan andas alls och världen är en hemsk plats när man inte hör hemma någonstans.
Watson kommer över, men inte fan blir jag lugnare för det. Tillslut så lägger jag mig i sängen, på hans arm. Tar en cocktailmix av sömntabletter och ångestdämpande, och svamlar för att få trycket över hjärtat att lätta.
- Jag måste bort, viskar jag panikslaget.
- Var?
- Bara bort. Inte ens till en annan plats. Bara bort. Om jag bara kunde vara konstant på väg så skulle det kanske inte hinna ikapp. Om man är någonstans, så kan man bli hittad.
- Och det är farligt?
- Mycket, mycket, mycket farligt... säger jag och sluter mina ögon, andas i takt till hans hjärtslag, andas in honom.
Han stryker mig över håret, med sina fingertoppar i min hårbotten. Jag gillar inte alls när han gör så. Men jag lägger mig närmare hans hals, lägger mitt ena ben över hans kropp.
- Kommer du ihåg när vi åkte bil i timmar? När vi bara satte oss och körde? Frågar jag, och känner tröttheten på mina läppar, de rör sig långsamt, tvekar inför varje ord.
- Jag jobbar imorgon, svarar han. Vi kan inte åka någonstans.
- Jag vet... jag bara undrade om du kom ihåg, säger jag, något sorgset.
- Det var i somras, säger han.
- Det regnade.
- Och åskade.
Vi ligger i tystnad och minns. Han minns det dåliga och skruvar lite oroligt på sig. Jag minns det fina och lägger mig så nära jag kan. En landsväg, högt gräs, ljudet av havet på andra sidan allt. Jag och han i en bil. Vi lyssnar på Missy Higgins för att jag älskar henne, och för att han inte bryr sig om någonting. Regn på rutan, mot biltaket, i hans ögon. Ljudet av åska och storm i hans hjärta. Han lägger sig i mitt knä och vill att jag ska hålla ihop honom.
- Jag är glad att det regnade, säger han tillslut.
- Jag med, säger jag. Jag önskar att det regnade nu. Kanske skulle det vara lättare att andas då. Vi skulle kunnat gå ut och gå, och jag hade blivit ren från allt. Från allt det som gör ont. Jag måste bara bort, säger jag och sätter mig upp, reser mig från sängen, kollar för fjärde gången att dörren är låst. Sedan ställer jag mig mitt i sovrummet, drar händerna genom håret och vet inte var jag ska ta vägen.
- Jag måste bort, säger jag igen.
Han viker upp täcket och ser på mig med världens stadigaste blick.
- Kom hit.
- Jag vet inte om jag kan, säger jag och känner paniken växa, och bli till tårar i mina ögon.
- Kom bara hit.
Och när jag lagt mig hos honom igen, så låter jag honom stryka mitt hår sådär ändå. Han talar lugnt och berättar hemligheter, vilket han aldrig gör. Det är bra. Han öppnar sig lite och låter mig gömma mig i hans bakgrund, i stället för att drunkna i min egen. Och tillslut somnar jag faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar