Den siste gentlemannen.

Vi har inte setts på 3 månader. Det blir så lite för ofta. Vi har väldigt olika liv, jag och min M. Han jobbar för mycket, jag har svackor och han skaffar flickvän. Men han älskar mig, det vet jag. Den vetskapen, om att man är älskad, på avstånd, är trygg och vacker. Det blir villkorslöst i sin kravlöshet.

Jag står på tå när jag ska krama honom, inte så mycket för att jag är kort, utan mer för att han är strax över 1,90. Vi håller gärna varandra i handen när vi går genom stan, eller sitter halvt på varandra när vi är i en bar. Skrattar kärleksfullt åt allt. Folk tror alltid att vi är tillsammans. Vi skrattar åt det med, rycker på axlarna och pussar varandra på munnen. Han har en tandborste hos mig och är min konstanta middagsdejt. Min mest fungerande manliga relation. Alla tycker om M. Till och med F som hatar alla andra män pga sina egna osäkerhetsissues. Bartendern på stammisstället som verkar oroa sig över min singelstatus kommenterar jämt att vi borde bli ett par. Vi skrattar och tar en taxi hem. Sover sked och tar söndagspromenader.

Vi ses och fikar på Nybrogatan, han betalar för att han inte skulle kunna tänka sig något annat. Den siste gentlemannen. Och min bästa killkompis. Min enda killkompis för den delen, om man räknar bort alla som jag legat med, eller haft något annat sorts mellanting med. För att inte tala om alla män med baktankar och dolda motiv. Han beställer nästintill allt de har och jag vill bara ha té. Han fnyser åt mig och jag tar envist min kopp och går upp på övervåningen. Vi kan prata om allt. Det finns ingen sexuell laddning, ingen fasad eller yta. Bara ren vänskap.

- Jag tänkte på det där du sade förut, om att du brukar tycka det är viktigt att killen presterar rent fysiskt. Att det är som vilket gympass som helst, svetten ska rinna liksom. Och fan vad pepp man blir! Säger han högljutt och vi high-fivar nästan varandra. Samtalet fortsätter och vi hinner avhandla både gamla tider och skolan, familjedramatik, den äldre tjejen han precis slutat träffa, den nuvarande trion i mitt liv och våra storslagna framtidsplaner.
- Du K, ska vi inte gå och ta ett glas vin istället? Säger han plötsligt.
- Ett glas vin?
- Ja, eller två.

Så det gör vi. Vi går ned till Sturegatan, glider in på ett ställe. Sätter oss vid ett fönsterbord. Ser ut på ett Stockholm i allmän julhets, ett virrvarr av påsar och snö. Jag dricker rött och han rom och cola. Vi blir snabbt sentimentala och det slutar med att vi talar om hur mycket vi älskar varandra i två timmar. Om att han är så glad att jag inte dömer honom, om att han alltid kommer att ta hand om mig. Om parmiddagarna när vi är 40, hans barns dop och mitt bröllop. Om att vi vet vilka vi har varit, han ser vem jag är, och jag tror på allt han kan bli. Om att vi alltid kommer att hitta tillbaks till varandra. Om att vissa saker är menade och att vi är mer än vänner, vi är familj.

- Jag önskar att vi var attraherad av varandra, säger han plötsligt.
- Jag med, helvete vad enkelt allting skulle vara då, säger jag och tar hans hand, som är mycket större än min.
- Jag älskar dig M, det vet du.
- Och jag dig älskling.
- Skål för oss.
- Skål för oss.