Rädslan och andra kulisser.

("N")

Sanningen är att jag är rädd. Han är lite för bra och jag låter mina händer stanna lite för länge i hans hår. Mina fingrar dröjer kvar på hans handflator fast jag inte vill. Min blick fastnar på hans hals och jag följer dess linje ner mot axeln, söker mig in under det tunna tyget av hans t-shirt. Det blir svårare att andas. Så var det med dig också. Din hals. Jag flydde från dina ögon och gömde mig där. Precis under ditt käkben. Jag kommer fortfarande ihåg doften. Och efter första natten, så hade vi det där telefonsamtalet. Jag var tyst och sa tillslut det oundvikliga. Att det var bättre om vi inte sågs mer. Och du var plötsligt inte den lugna, kontrollerade man du brukade vara. ”Jag behöver få se på dig en gång till”, sade du. Paniken bröt igenom din röst, suddade bort självsäkerheten, och det där självgoda leendet som alltid vilar i bakgrunden av allt du säger. ”Hålla om dig en gång till.” Och jag svalde och visste, verkligen visste, att om jag lät dig få en till natt, ett enda andetag till av mig, så skulle jag aldrig mer ha viljestyrkan att vara borta från dig frivilligt. Jag kände hur jag sakta men säkert gled bort från mig själv, och in i dig. Men jag sade ja ändå. Jag bara gav upp. Och jag har inte vetat vem jag är sedan dess. Jag vet fortfarande inte.

Så jag sätter mig i ena hörnet av hans soffa, viker med blicken och blåser på mitt té. Koppar med mörkblåa kinesiska mönster på vitt, och mina händer håller så hårt att det känns som att min ska gå sönder. Jag borde inte vara här. Han har för snälla ögon, för stadig blick, för starka armar och hans famn är för stor. Jag kan försvinna där, och aldrig hitta tillbaks igen. Så jag ser mig om och finner såklart att lägenheten är stilren och städad, allting ligger på sin plats, det finns inga lösa bitar och ingenting att skära sig på. Allt runtomkring mig, hela hans liv, är ordnat, och mitt inre kaos rör sig ännu mer oroligt än vanligt. Det sliter i mig, och får inte utlopp, för jag sväljer bara och försöker skaka av mig impulsen att luta mig fram och kyssa honom. Han pratar om någonting, och jag lyssnar, men jag hör ingenting. Jag ser bara hans läppar röra sig, och jag vill följa dess tydliga linjer med mina fingrar, få röra vid hans andetag. Jag vill inte prata mer, inte veta vem han är.

Jag borde åka hem. För jag vet att det inte är rätt. Timingen är helt fel, och jag är inte redo. För honom, för någon, för mig själv.  Det är mer än jag klarar av. Jag är inte där än. Så jag vill inte titta på hans favoritfilm, och hålla i hans sköldpaddor, eller sova i hans tröja. Jag vill inte promenera med min hand i hans, inte ha godnatt samtal och se bilder på hans systerbarn. Jag vill inte känna mig som hemma. Inte i hans rostfria kylskåp, med hans Spotify-lista eller en egen handduk i badrummet. Jag vill hem. Hem till min egen säng, där jag kan ligga hopkurad och krama en kudde, gråta ut och undra vad fan det är för fel på mig. För sanningen är att jag är rädd. Han är inte bara lite, utan alldeles, för bra.