Ibland är jag så fruktansvärt trött på dem allihop. Männen. På samtalen och kyssarna, och all jävla skit mitt emellan som inte betyder någonting alls. Och jag önskar att de bara försvann. Att de lät mig vara ifred. Jag är trött på att låtsas och jag orkar inte vara vad de vill ha. Men ibland så älskar jag dem. Jag är totalt och hopplöst förälskad i varenda en av dem. Det brukar dock bara vara i en timme eller så. Men ändå. Ibland så ser jag dem exakt som de är, med alla deras fel och brister, och känner bara kärlek. Kanske är det för att jag önskar att jag var älskad. Av någon, vem som helst. Att någon såg mig. Det är större än kärleken egentligen. Att bli sedd för den man är, med alla ärr och bitar som saknas, och ändå vara någon, för någon annan. Det är då man blir hel. När man är mer än man kan vara på egen hand.
Men fan, lyssna inte på mig. Det har varit måndag på stammisbaren, och jag har druckit några glas gratis champagne för mycket. Så allt jag ser nu är prästkragar. Älska, älska inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar