Jag vet när hon är här. Det känns med en gång. Själva luften mellan oss ändras. Det har aldrig varit mig han saknar, det vet jag. Har jag alltid vetat. Och jag vill inte ha människan. Det vill jag inte. Men just nu behöver jag honom. Tyvärr. Mina andra manliga relationer är dysfunktionella. Nu är kanske inte vår relation den mest hälsosamma heller. Men vad fan. Man tar vad man har. Men sedan kommer hon. Och så har jag inte honom alls. Vi försöker. Med samtalen, och smsen. Men det är tomt. "Min port är stängd och hjärtat domnar." Fan. Inte ens Boye hjälper kvällar som dessa. Visst dejtar jag. Mycket. Och många. Vilket han vet. Men, och här är den där lilla detaljen som skiljer oss från varandra, han är inte ärlig mot mig om henne och han bryr sig inte om var jag somnar, eller vem jag ger mitt nummer till eller hur många jag kysser varje vecka. Hela han är en stor jävla axelryckning och det kväver mig. Jag är inte van vid att inte betyda någonting. Speciellt inte när jag är med någon som ingen tycker är bra nog för mig. Herregud, till och med andra killar står och gapar över att jag är med någon som honom. Män som inte skulle sett åt mig två gånger under andra omständigheter stirrar chockat och förvirrat oss när vi syns med varandra offentligt. Inte ens personalen i videobutiken kan förstå vad jag håller på med. Och då har de ingen aning om hur tråkig han är.
Jag funderade på att skaffa en katt. Som kunde välta mina ljus och förstöra mina gardiner. Gå på pianotangenterna. Riva sönder tapeten i hallen som jag avskyr för att vi ändå inte målat om än. Han skjuter upp det hela tiden. Så än var det inte försent, för att köpa en katt.
- Varför i helvete ska du skaffa en katt? Sa han och skakade oroligt på huvudet.
- Jag gillar katter.
- Du ska inte skaffa en katt.
- Varför inte?
- För att jag vill inte ha en katt.
- Det är väl min lägenhet?
- Jag är väl ändå där nästan lika ofta som du?
- Det är ensamt ibland. Skulle kanske vara trevligt med en katt. I alla fall på prov.
Och han bara log till svar och ryckte på axlarna.
Nu är det dagen innan nyårsafton och han har köpt en ny outfit för någon annans skull, jag ligger i min säng och försöker läsa julklappslitteratur, men det enda jag kan tänka på är att han är en svag jävla osäker hycklare som i skrivande stund endast gör mig illamående och arg, och att han inte sagt ett ord om ifall han tycker om de nya sängkläderna. Det jävla aset. Sedan tänker jag att jag måste sluta tänka på honom, för jag tycker han är motbjudande på så många sätt, och att N minnsann har principer och är 1,93, bredaxlad och fysisk perfektion, till skillnad från det där fanskapet. Att O är bättre på att kyssas och vunnit kampsportsmedaljer, att P kan ta sig frivilligt till ett museum, att R har ett hus i Marbella och köper vad jag vill, att L spelar gitarr, att G pluggar kriminologi, att M är vackert gaddad, och att hans förbannade namne är advokat på Kulturdepartementet. Varför köper han skor utan mig?
Jag borde bara skaffat en katt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar