Session nr 153

        -     Jag är ett spöke.

-       Intressant ordval. Ett spöke. Resterna av någon som har dött.

-       Jag har dött. Jag kände mig inte levande tills stunden jag älskade honom. Jag var odödlig.

-       Men tänk om det inte handlar om honom? Tänk om det handlar om att våga leva? Verkligen delta i livet och allt vad livet innebär. Jag tror du bara måste välja att göra det igen, och då kommer du ”komma till liv igen” så att säga.

-       Välja? Jag valde inte att vara hans. Det var inte ett val. Vem skulle vara så jävla dum, att hon skulle välja att känna så starkt för en annan människa? Vissa människor letar efter kärlek, de tänker inte på annat. Jag trodde inte ens på den. Jag förstod den inte. Och jag klarade mig.

-       Du säger emot dig själv nu. Du sade att du bara var mörker.

-       Jag älskade mitt mörker.

-       Nu förstår jag faktiskt inte. Jag tror du måste förklara för mig vad du menar.

-       Det var allt jag kände till. Det var hjärtskärande vackert, och tryggt, en fridstad där jag kunde andas ut. Det var ljuset som gjorde ont, som gjorde illa mig. Ljuset brände mig. Det var främmande, och skrämmande, och överväldigande, och påträngande, och jag hatade det. Kanske... kanske var jag bara rädd. Men jag älskade verkligen mitt mörker.

-       Och nu?

-       Nu är jag rädd för allt istället.