Jag måste göra två saker:
Skriva något relevant. Alltså inte något om pojkar som gör det svårt att andas eller så. Skriva något riktigt jävla fantastiskt. Med lager. Och syfte. Och som samtidigt är väldigt mycket jag.
Skaffa recensenter/referenser. Relevanta sådana. Just nu har jag, om jag riktigt skämmer ut mig själv/bönar och ber/och lämnar ut mig för allmän beskådan och förlöjligande, tillgång till,
- ägaren till en av de viktigaste litterära affärerna i Stockholm
- en Dramaten-skådis
- min fd lärare i scenisk gestaltning
- ännu en svensk skådespelare
- rektorn till en estetisk skola
Men nu, mina kära vänner, nu jävlar gäller det att våga försöka, eller snarare våga misslyckas. Detta är dessutom ett långtidsprojekt, något jag inte är världsbäst på att fullfölja. Men det kliar i fingrarna, river i lungorna, ger mig fjärilar i magen och får hjärtat att slå för fort för sitt eget bästa. Som tur är så är det en dröm som finns kvar. Som inte ska någonstans. Åh, tänk om jag skulle våga? För en gångs skull i mitt liv, verkligen, våga.
Hej Kameliaflickan,
SvaraRaderaJag hittade till din blogg genom en så vacker kommentar du lämnat hos Emma (Att vara någons fru), och ville bara lämna en hälsning för att säga att jag tycker att du skriver helt fantastiskt!
Jag har inte läst allt, men scrollat bakåt en bit i din blogg, och du har en otrolig skrivtalang och kan verkligen uttrycka dig så att det berör läsaren. Jag hoppas att du en dag skulle vilja skriva professionellt, för du har verkligen författartalang.
Jag önskar dig allt gott!
Hälsningar
Helena
Helena Bernáld (jag bodde tidigare i Stockholm och fick lite hemlängtan när jag läste om Hågelby Gård hos dig - dit brukade jag ta med min äldsta son (nu åtta, då ett år) för att titta på djuren...)
Kära K,
SvaraRaderaJag menade varje ord jag sade. Dina texter berör verkligen, får mig att ömsom le, ömsom bli tårögd, får mig att liksom sugas in i de starka bilder du målar och trots att en del av dem är smärtsamma, så gör ditt intelligenta språk läsningen fängslande.
Jag hoppas att du inte tycker att jag tar på mig en oförtjänt "bedömar-hatt" här, och hur kan jag egentligen våga mig på att säga något om din text som är så avskalad, så personlig...? Jag ville bara försöka förmedla hur jag kände när jag läste, och en sak är säker: Ditt skrivande inspirerar!
Och jag önskar så att framtiden för med sig till dig mer och mer av den lycka du här i bloggtiteln är i närheten av... et un monde plus complet...
Varma hälsningar,
Helena