jag saknar dig som om du var min, jag saknar dig som om du var min, jag saknar dig som om du var min.

Sedan så är den ju där igen. Den där stunden. Då mitt hjärta saknar ljudet av hans röst.

Jag är fortfarande trött. Och arg. Men det är läggdags och då är det som om hela min kropp undrar var han är någonstans. Jag sover dåligt när vi inte säger god natt. Sover ganska bra utan honom, så länge jag vet att han ligger i den där sängen som saknar mig, och har somnat med kärlekssvammel på sina läppar, och armar som kramar en kudde i brist på min hud. Så länge han säger godnatt och att han ska drömma om mig. Sådär som han ju gör, ska göra, varje kväll. Men inte ikväll.

Och när jag inte får prata med honom, då sover jag riktigt jävla dåligt. Jag vänder på mig hela tiden och lägger handen på bröstkorgen och viskar "lugn, var stilla, snälla, det är okej, du är okej ändå" till mitt hjärta som inte lyssnar. Det bara saknar istället. Det är kvällar då alla ljud hörs alldeles för tydligt, och mörkret lyses upp av tomheten, så jag drar täcket över huvudet och säger till den att "gå bort, lägg dig inte här, snälla, jag försöker ju vara okej." Och när jag väl sover är det oroligt, med fragment av drömmar och bara bitar av riktig sömn. Samtidigt så spelar det ingen roll, för de där nätterna kan man försöka sova i timmar, och ändå aldrig vakna utvilad. Man bara andas ut, och tänker att man klarade det och är tacksam för att det är en hel dag tills det blir natt igen.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom, och samtidigt vet jag ingenting längre. Jag orkar inte mer. Inte såhär. Jag saknar att vara glad, att känna tillit, att vara med honom helhjärtat. Det är som att det inte går längre. Jag ligger intill honom, nära inpå hans lycka, eller fångar upp hans skratt med mina läppar. Låter hans vackra ord om kärlek landa på min hud. Men sedan är det som att det inte går hela vägen in längre. Någonstans så stannar det. Och jag vet inte. Jag vet inte om det är helt förstört, och om jag inte kommer att kunna känna så igen, som jag gjorde då. För han är underbar, det är han. Jag vet bara att om jag är kvar, såhär, som det är och har varit, så kommer det komma en dag då jag aldrig mer kan låta mig själv älska honom.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom, och jag saknar honom som om han vore min, men jag kan inte vara nära någon som inte känns.

Jag hatar den här stunden.