att vilja vara älskad, eller någonting i närheten.

Ikväll ska jag avsluta mitt livs finaste relation, med det vackraste jag vet. Gissa om hjärtat brister?

Jag ska ta alla planer, allt vi skulle vara och göra, och lägga det framför mig och säga här, ta det, jag kan inte leva med det, det gör för ont. Ikväll ska jag plocka ihop mina saker, i någon ful ica-kasse, och säga hej då till hans badrumsskåp, min sida av sängen, filten i soffan, och den där bilden på honom när han är liten som han gömt i bokhyllan. Ikväll ska jag gå ut genom den där dörren, se honom stå utanför den och låsa den, och veta att jag inte kommer få stå där igen med honom. Att den dörren verkligen är så jävla stängd och inte kommer öppnas för mig igen. Åka hem i bilen och känna hur hela min kropp bara vill skrika, nej, vänd, vi åker tillbaka, jag vill bara vara med dig föralltid, snälla håll mig i handen och säg att allt kan bli som förut. Och sedan ska jag lägga mig i den här jävla sängen igen, ta hur många tabletter man nu behöver ta för att ångesten ska försvinna och man ska kunna andas tillräckligt mycket för att gråta. Och sedan ska jag behöva möta det, det där fruktansvärda, konstiga, onaturligt jobbiga; en verklighet utan honom. Möta det, och leva det, och finna glädje i det. Hur ska jag göra det här? Hur ska jag klara av det? Hur ska jag sitta där med honom framför mig, så nära men oändligt långt borta, och göra illa mig själv på det sättet?

Jag vill inte göra det här. Men jag måste. Ikväll ska jag avsluta mitt livs finaste relation, med det vackraste jag vet. Och just nu känns det inte som att jag kommer klara mig. Som att jag någonsin kommer komma ur det levande. Jag vill inte göra det här.