att göra slut, del ett.

Och så kommer det sig, att ännu en kärlekshistoria tar slut. Precis så. En alldeles fruktansvärt lördag i november, precis före första advent, så går mitt hjärta sönder för tredje gången i mitt liv, och det gör exakt lika ont, det slår till lika hårt fast man borde vara van.

Vi tänder ljus, sätter på musik. Du duschar och jag säger hej då till allting medans du är borta. Och jag gråter, för att jag har älskat alla kvällar vid din sida, alla nätter i den där sängen, alla morgonstunder i soffan. Sedan dricker vi té, och du sätter dig bredvid mig, ser på mig tillslut. Och plötsligt kan jag inte. Alla ord, allt jag ska säga, allt det som måste sägas; jag kan inte. För du sitter där och är vackrast i hela världen och mitt hjärta går sönder när jag tänker på att inte få vara med dig mer. Så jag tar mitt té, och gömmer mig i mitt långsamma sipp, svälj, sipp, tills du pratar istället.

- Jag är inte bra på sånt här, säger jag, och rösten skär sig redan.
- Inte jag heller, svarar du och ser sorgset på mig, som om synen av mig här gör det ännu svårare.

Du säger att jag är underbar, fantastisk, och vacker - att det finns så mycket med mig som du älskar, så många stunder och tillfällen då du verkligen älskar mig, och är nästan förblindad av alltihop. Och sedan kommer alla dina rädslor igen. Och då kan du verkligen inte förmå dig att vara kvar, än mindre be mig vara det.

- Jag känner mig så egoistisk, det är själviskt av mig att vara med dig, när jag inte vet. Och jag önskar att jag kunde säga att jag inte älskar dig, att jag inte är kär i dig, att jag inte tycker om dig, så att du i alla fall får ett ordenligt avslut, och kan glömma mig och gå vidare, men jag kan inte ge dig det heller. Jag kan inte ge dig något av det du behöver eller som jag vill ge dig, och jag blir så arg på mig själv för att jag gör såhär mot dig, säger du och ser vädjandes på mig med dina röda ögon.

Men jag kan inte ge dig någon tröst, inte stilla ditt sinne, när mitt hjärta gör allt för att ens fortsätta slå, nära mina tårar ligger så nära, när jag bara vill röra vid dig och kyssa bort det här samtalet. Istället fortsätter jag med mitt eviga läppjande, och börjar långsamt bli rädd för att téet ska ta slut så att jag måste säga någonting.

- Och ibland så känner jag mig så jävla feg, och säger till mig själv att jag bara borde släppa allt, satsa, bara köra, och vara med dig, ta nästa steg och typ flytta ihop, men jag kan inte göra det heller. För jag förstår inte hur det ska fungera mellan oss långsiktigt. Vi är så olika. Och om vi är kvar med varandra och blir ännu mer känslomässigt involverade så... det kommer inte sluta bra. Det kommer inte sluta bra, K, säger du och blir mer och mer ledsen för varje ord du säger.

- Du har redan bestämt dig, säger jag och skakar sårat på huvudet. Vad ska säga? Du har ju redan bestämt dig...
- Nej, det har jag inte. Det är ju just det jag inte har. Det är ju därför det här är så svårt. Jag kanske gör mitt livs största misstag, jag vet det. Men vi skulle såra varandra tillslut.
- Du sårar mig ändå. Du sårar mig nu.