Och så gör vi slut. Eller, han gör slut. För att det är för intensivt. För att han låtit mig komma närmare än någon annan. För att han inte vet. För att han inte tror han klarar av att vara i ett förhållande. För att han är rädd av hur mycket vi ger, och tar, och får, och vill. För att vi pratat nästan varje dag i ett år. För att vi ser så mycket i varandra. Och han vill inte göra mig ledsen, (den mest uttjatade frasen som finns, alla mina män använder den alldeles för frekvent), inte förvärra saker för mig, inte göra mitt liv svårt, men han klarar inte av att låta det vara enkelt. Och han vill ha mig kvar, men inte sådär nära, och samtidigt så kanske det är fel att be mig om det, för kanske kan han inte ge mig det jag vill ha, så jag borde inte vänta på honom. Det är mer rättvist att låta mig gå, och få ett avslut, så att han sedan får ångra sig och tycka att han gjort sitt livs (hittills) största misstag. Att jag är en allt eller inget människa, och om han inte är kapabel att ge mig allt, så finns det kanske inget kvar.
Så säger han till mig en fredagskväll, när jag sitter uppfixad i en kompis trapphus, på väg att fira någons födelsedag. Så jag sitter där med mina paket och mina klackar och känner hur alla ord bara flyter ihop, och jag förstår ändå knappt vad han säger. Vi har varit här förut, eller i alla fall nästan, men den här gången trodde jag att han skulle våga, med mig. Faktiskt. Jag trodde att vi liksom betydde lite för mycket för varandra, för att han skulle kunna göra såhär igen. Trodde att jag var för speciell. För det har han ju också sagt, nyss, 100 gånger minst.
Så jag säger att jaha, då finns det väl inte så mycket mer att säga, tack och hej, ha det bra på fotbollsmatchen. Och han blir lite stressad och undrar om han kanske inte ska ringa senare, så vi kan prata igenom det mer. Och jag säger att nej, vi struntar i det här nu. För du kommer aldrig sluta leta efter anledningar att gå, och jag är trött på att ge dig anledningar att stanna. Och så lägger vi på. Och jag sitter där och känner hur det bränner och svider på samma gång, för med ett litet klick var hela min framtid typ borta. Och så blinkar jag bort tårarna, går in och äter fantastiskt goda tapas, och dricker massor med sangria. Sedan messar jag med mina vänner, och vid ett är jag i stan, träffar killkompisarna, trängs på Berns, shottar Fireball, dansar till musik jag inte tycker om, kramas och kindpussas med folk jag inte riktigt känner, får komplimanger som inte betyder någonting. Drar till Spy bar och gör ungefär exakt samma sak igen. Sedan får jag skjuts hem och somnar i min säng. Sedan vaknar jag och undrar, jaha, vad fan gör man nu då. Vad gör man dagen efter? Samma dag så dränker man sina sorger, men dagen efter så drunknar man själv i allt istället.
Men jag har världens finaste vänner. Det, har jag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar