Jag har tänkt på dig, hunnit sakna dig på bara den här helgen, jag menade ju inte att jag vill vara utan dig, kan vi snälla glömma vad jag sade, låtsas om som om det där samtalet aldrig ägde rum, fortsätta som förut men inte lika intensivt, med mer distans, jag blev rädd, jag tror jag bara försökte skydda mig själv, men jag har saknat dig, har jag sagt det?
Så säger han, när jag ringer för att be om mina saker. De saker som jag så lyckligt och hoppfullt lämnat hemma hos honom.
Och så säger jag en massa saker. Om hur jag inte riktigt vet. Om att det nog inte kommer kunna bli som förut. Om hur en del av mig tycker att det redan är försent, jag har fått nog, jag orkar nog inte mer nu. Och sedan den där andra delen. Den som av någon jävla anledning, tycker att jag är skyldig honom mer, och att det inte vore rättvist att gå ifrån honom fast jag borde. Inte rättvist mot allt vi haft. Att jag är skyldig oss mer, att vi förtjänar bättre än det där avslutet. Frågan är bara om det finns en fortsättning.
Han frågar vad jag har tänkt under de här dagarna. Jag svarar, att det jag tänkt rent instinktivt är att vi har så mycket kvar. Som vi planerat. Som vi vill göra. Tillsammans. (Vad jag inte säger är att jag hatat att somna utan våra godnattsamtal, att jag har haft ångest inför tanken på att behöva vara utan honom, att jag är så jävla besviken och ledsen.) Och han säger att han tänkt exakt samma sak. Och han säger det igen, att han saknat ljudet av min röst, att han verkligen inte vill att det ska vara över, att det här året betytt för mycket, att vi gått igenom för mycket, att vi kan ju inte avsluta allt såhär.
Och jag känner tårarna i hjärtgropen, för det sade han ju förra veckan också. Allt det fina och vackra som sagts tidigare liksom svider i bröstkorgen. Allt det lyckliga och hoppfulla. För jag vet inte om jag kan tro på något utav det längre. Hur jag ska tro på det. Eller varför. Så jag skakar lite på huvudet för mig själv, och biter mig i läppen, säger godnatt och lägger på. Sedan gråter jag i brist på allt jag borde säga, och för allt jag inte fortfarande borde känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar