ett annat avslut. (för vad hände egentligen med J?)

De hade kommit över väldigt sent, J och vår kompis. För att jag inte kan sova, och verkligen inte vill vara ensam. Vi har lyssnat på musik och druckit tequila. Eller han har i alla fall gjort det. Du och jag har varit tysta, undvikit varandras blick, kommit med bittra kommentarer och gjort allt för att inte börja bråka. Och så tillslut kommer det. Det oundvikliga Samtalet.

Jag ligger i min säng. Vår gemensamma vän ligger bredvid och har somnat, en halvtimme in i vårat samtal. Du sitter på en stol och lyssnar på allt jag har att säga. Jag gråter, fast jag trodde att jag inte brydde mig längre, att jag var över oss, att jag var lycklig nu. Och då känner jag hur du tar min hand, och stryker den så outhärdligt försiktigt. Så jag säger förlåt, och förlåter, och berättar om allt jag älskat, om allt jag alltid kommer älska. Med dig, med oss. Och jag säger att jag förstår. Tillslut, när klockan är kanske halv 5 på morgonen, så sätter du dig på min andra sida av sängen. Och jag lägger huvudet på din bröstkorg en sista gång, rör vid den där förbannande gropen, kämpar emot varje impuls att följa efter din hud ner, och in under din skjorta. Ligger så stilla jag kan, för att inte kyssa dig, en sista, sista gång.

Det är mer än 3 månader sedan vi var såhär nära sist. Och säkert en månad sedan jag insåg att det var över. Men det är först nu vi pratar ut. Innan du går, när klockan är närmare 6 på morgonen, så pussar du mig på pannan. Och jag frågar sömnigt, mjukt och vemodigt, om vi är klara nu? Och då tittar du på mig sådär som bara du kan, och jag kommer ihåg allt vi någonsin har varit, och jag inser att helvete, vad vi har (alltid har haft) en konstig, destruktiv, underbar, stark dragning till varandra, fast vi inte borde, fast det verkligen inte går.

"Jag kommer nog aldrig vara riktigt klar med dig. Med oss," viskar du innan du går ut i hallen. Vår kompis har redan blivit väckt och gått, han vet att vi behöver den här sista stunden. Jag gömmer mig bland alla tusen kuddar och världens största täcke, och ser dig sätta på dig skorna igen, ser ljuset när du öppnar dörren, och ler så gott jag kan när den stängs. Och jag kommer alltid, alltid att älska dig.