Ja, det är (tyvärr) inte N som tagit sig i kragen och äntligen insett att jag, utan tvekan, är hans livs kärlek. Förra lördagen åt jag alldeles för mycket fantastiskt goda tapas med en väninna, och vid bordet bredvid satt: Evan och Andrew. (De var även i sällskap med en jobbig britt, som var alldeles för på för sitt eget bästa). E och A visade sig vara de mest söta, rara och generösa oljeingenjörer från Sydstaterna som man kan tänka sig. Så när min vän drog till jobbet så drog jag med dom både till thaibåten och Debaser, och ALLA älskade dom! Så när Evan, först lite skämtsamt, men för varje gång lite mer seriöst, sade att han skulle gifta sig med mig, så började jag så smått kontemplera saken. Inte ens när vi började googla amerikanska ambassadens öppettider följande dag så backade jag. På söndagen var jag dock helt förstörd, mycket på grund av de 16 drinkar, 2 shots och 5 glas vin de så glatt bjöd på kvällen innan. Så det blev inget bröllop.
Den här helgen tyckte de att jag kunde ta mig till Dublin, med motivationen att "det finns mycket kyrkor där." Tror dock inte N skulle bli så glad om jag flängde runt i Europa (de jobbar just nu i Nederländerna för Shells räkning, och åker till nya städer varje helg) med två främmande män... Däremot ska jag åka till Houston och lära mig jaga, fiska, segla och köra motorcykel med Andrew! Och då kanske jag kan gifta mig också.
I övrigt är N lite extra kär i mig just nu, mina vänner ringer och smsar med spontana kärleksförklaringar och nu är jag på väg hem till en avskedskväll innan en av tjejerna flyttar till Irland. Jag har varit sjuk den här veckan men jobbat ihjäl mig ändå, för vad spelar förskylningar för roll när man har världens finaste vänner och får avsluta varje kväll med att ens drömkille berättar hur fantastisk, vacker, underbar och intelligent man är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar