Nej, vi är inte förälskade hela tiden. Och när man befinner sig så högt som vi gör, när man svävar i något sorts känslorus, så faller man ganska långt sedan också. Och slår sig ganska ordentligt. N är rädd. På många sätt nästan mer rädd än mig. Han har ett bagage på 7 år, en bruten förlovning och år av att älska någon som man kanske inte någonsin var kär i, bakom sig. Så han är rädd. Rädd för att vara med någon fullt ut, rädd för att känna, men ännu mer rädd för att inte göra det.
Det är inte lätt att vara kär i N. Även om han är det bästa jag någonsin haft, så kräver det ganska mycket av mig. Han är inte perfekt, även om jag tror att han är det ibland. Jag måste stå ut med att han prioriterar nästan allt framför mig. Vilket jag gör, för jag är så otroligt rädd för att någon ska behöva mig för mycket, och jag är fullständigt skräckslagen inför tanken att låta mig själv behöva honom.
Jag måste bekräfta honom hela tiden, för annars tror han att jag inte tycker om honom. Men jag får inte kräva någonting, någonsin. För då backar N fort som fan. Då blir han defensiv, introvert och markerar att här är mina murar, här får du absolut inte komma in. Han är livrädd för att jag ska försöka ändra på honom, eller ännu värre: tro att jag kan bestämma över honom. Så vad gör man då? Ska man lägga sina känslor på hög tills de ramlar ihop, så som han gör? Ska jag svälja mina ord, och sitta där i hans tryckande tystnad, och låtsas? Allt för att inte komma för nära.
Men han verkar inte förstå. Inte förstå att man inte kan trassla in sig i varandras hår, och andas varandra, och somna med kärleksfulla ord på sina läppar, och doften av oss på våran hud, och min hand i hans, alltid, alltid, alltid i hans - och ändå behålla något slags tryggt, behagligt, enkelt avstånd. Det går inte. Jag kan inte. Vet inte hur.
Och jag, jag har blivit sårad så många gånger att jag hela tiden letar efter en väg ut. Letar efter saker i hans röst, hans blick, hans formuleringar, som säger att nej, han är inte rätt för mig. Anledningar att backa, till något som känns mindre. Till en plats närmare marken, som kanske bara innebär skrubbsår och lättare blåmärken om man ramlar.
Jag vet inte riktigt hur det här ska gå, hör ni. Hur ska två personer som är så rädda för att vara olyckliga, förmå sig att våga vara lyckliga tillsammans? Och hur länge orkar, och kan, man trippa på tå runt nuet, när man helst av allt, innerst inne, bara vill få springa mot framtiden? Med min hand i hans. Alltid, alltid, alltid i hans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar