att röra vid lyckan men inte hålla kvar den.

Imorgon är jag ledig, därav den sena timmen. Ledig. Ingen terapi, eller något alls inplanerat. Det betyder att jag kan städa (hoppas på att få ett maniskt städbehov snart, det behövs, inte städat ordentligt sedan i juni, det är fruktansvärt, och väldigt inte jag alls) gå upp och laga middag åt familjen, ta mig till gymmet igen efter mitt senaste virus, gå en promenad om solen skiner, eller, om jag vill: ta en spontanlunch med en vän och shoppa lite. Älskar mina torsdagar, och friheten i att vara ledig på riktigt. Helgerna är alltid fyllda av planer och stress, och terapi-dagar räknas inte som ledighet. Så idag ligger jag vaken alldeles för länge. och äter glass fast det är för kallt. Jag lyssnar på Maria Menas nya album och tänker på N. Vackra, vackra N.

Ibland säger jag saker till honom bara för att... ja, inte göra honom ledsen, men inte långt ifrån. Jag pratar ofta om hur det kommer vara efter oss, när allt är över. Hur jag kommer se på oss, och vad jag kommer tänka. Och han blir lite nedstämd och mumlar saker lite sorgset, för att han inte riktigt vill tänka så på oss. Att det kommer en sådan dag. Jag förstör, jag vet det. Jag vill bita mig i tungan när jag slänger ur mig sånt. Och ändå. Jag försöker vara realistisk. Försöker förbereda, och påminna, och ge honom sin jävla distans och skydda mig själv. För den dagen kommer alltid, och det här, N, kommer inte heller att bli mitt lyckliga slut, jag vet det.

Jag vet det, för att nu när jag äntligen vågar försöka mig på det här med att vara lycklig, när jag har hittat någon jag vill somna med, som ser mig och som jag kan vara fnittrig och kärleksfull mot, så vågar inte han. Jag har hittat världens vackraste, knepigaste man, och jag vill bara få vara kär i honom. Han är lång nog för att jag ska kunna ha tolvcentimetersklackar och ändå vara kortare än honom, han gillar promenader, och han går med mig på utställningar. Han röker inte, han dricker té, han läser filosofi och facklitteratur. Han älskar träd och byggnader, han är familjeorienterad, han tycker jag är finast utan smink och han tränar. Han pratar med mig om allt, allt, allt och han har mörkt lockigt hår (!) som får honom att se ut som en poet, mr Darcy eller en väldigt söt hippie, beroende på hur långt det är. Han pussar mig på pannan, och mumlar kärlek i sömnen, och har världens starkaste, tryggaste händer, och världens mest sympatiska, ärliga ögon, och läppar som är så perfekta att hans skägg* inte stör mig alls fast det borde göra det. Och jag respekterar honom. Precis sådär som jag visste att jag äntligen skulle göra när jag hittade någon som räknades. Jag ger honom tid, och kärlek, och vackra ord, och tusen kyssar, och ännu mer skratt, jag förstår när hans dag är lite för lång och jag ifrågasätter när han inte vet vad han vill. Och mest av allt så ligger jag tättintill fast det är så jävla läskigt, och kysser hans hand lite då och då, för att visa att; jag är här.

Och jag vill ju. Men. Ja.