en dag?

Det är meningen att jag ska läsa En Dag. Ja, ni vet, boken av David Nicholls som alla prisar så. Men det går inte så bra. Och inte för att jag är sån. Jag läser faktiskt freakishly fast som pappa brukar säga. "Vanlig litteratur," vilket jag räknar den här boken som, läser jag defintivit fortare än medel. En bok på 300 sidor tar som mest 3 timmar. Och det här säger jag inte för att lovorda mig själv, utan mer så att ni ska förstå. För det här går inte. Inte för att boken är dålig, har knappt lyckats bilda mig en uppfattning, då jag stannar upp efter varannan sida och tänker på honom. På J. Och det känns väldigt oroväckande. Det stör mig. Har ni läst utdragen från olika recensioner? Alla, och då menar jag verkligen alla, nämner vilken fantastiskt romantisk historia detta är. Och det fungerar ju faktiskt inte. För det är ju som sagt, över.

Och ändå. Ändå detta konstanta kopplande till oss. Ändå dessa långa pauser då jag sitter med bokhelvetet uppslaget och liksom stirrar ut i luften, eller biter på nageln (biter och har aldrig bitit på naglarna tidigare) och tänker efter. På då. På nu. På J. Och så kommer den, den där hopplösa, omöjliga saknaden. Jag undrar var han är, och vad han gör, och jag ser mig om i det här rummet, och tycker att den som brukade vara hans sida av sängen är väldigt tom, och lägenheten är väldigt tyst. Och jag kommer på mig själv med att längta. Inte efter vårat knäppa, svåra, förhållande. Men efter honom. Min vän, och mitt hem som det var när han var en del av det. Och sedan känner jag något som jag verkligen inte borde känna, för det är lika hopplöst och omöjligt som saknaden, så jag gör vad jag kan för att komma bort från tankarna. Jag släpper boken som om den bränt mig, byter låt, äter något, gör något, vad som helst, som gör att jag inte fastnar minnen som inte spelar någon roll just nu. För vad jag känner är hopp. Hopp om att vi en dag kanske kan vara vänner igen, eller någon liten obetydlig (livsviktig) del av varandras liv. Hopp om att jag inte alltid (för alltid) ska behöva ha ett liv utan J. I skrivande stund skrattar jag nästan åt tanken. Det kommer aldrig gå. Jag vet det. Men ändå.

Jävla bok.