Sitter uppe för att jobba på lite låttexter, läsa igenom gammalt material osv. Ramlar in på allt jag en gång i tiden skrev om min första kärlek. Han var tio år äldre och krossade mitt 18 åriga hjärta helt och hållet. Det händer fortfarande att jag skriver sånger om honom, vare sig jag vill eller inte. Första riktiga kärleken kan göra det med en.
Öppnade en mapp med utdrag från våra msn konversationer, och alla kärleksbrev jag mailat till en nonsensadress han skapade enbart för mig, hans lilla hemlighet och udda besatthet. Med tiden har jag insett allt som finns att inse om vad jag skevt nog kände för honom, men när jag läste det där förstod jag till min förvåning att han nog faktiskt visst var kär i mig.
Jag tänker på honom ofta, saknar honom nästan nu för tiden, något jag inte tillåtit mig själv att göra på väldigt länge. Och jag önskar att det fanns ett sätt för oss att vara en okomplicerad del av varandras liv. Att det fanns ett sätt för oss att ta ett glas vin någon gång om året, en möjlighet att ringa de dagar då ingen annan skulle förstå. Att jag för ett enstaka ögonblick då och då, skulle kunna landa i hans arroganta, retsamma, nyfikna, självbelåtna röst (överanvänder adjektiv för att det finns något oidentifierbart där som jag aldrig riktigt hinner uppfatta), den röst som jag kan så väl. Se in i de där ögonen, som förutom sin enastående nyans av grönt, speglar allt hans röst förmedlar. Och jag vill få se hur de glittrar i guld, minnas hur nätterna gjorde dem gråa, och kanske, kanske komma ihåg vad kärlek är. Och inte är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar