Gjorde ett försök till att ta mig ut, denna varma storstadskväll. Men ingenting känns roligt, mina klackar gör mig inte glad och staden är fruktansvärt tom på stockholmare. Alla är på Gotland och här finns bara turister som tittar nyfiket på en. Jag lyssnar på Cash och hän ger mig åt alla sorters dystra tankar.
Hur jag än gör så känns det som att jag ätit för mycket och tränat för lite. Ingenting känns nytt och tristessen äter upp mig. Behöver platser jag aldrig andats förut, och i brist på det, ansikten med drag och linjer som jag inte redan kan utantill. Vill ha djupa, passionerade, personliga, meningslösa samtal som mer än gärna får flyta ut i sommarnatten och aldrig någonsin bli ihågkomna.
Nu är jag på väg hem, till tomma rum, och alldeles för vita väggar (de påminner mig bara om papper, och alla ord som borde bli skrivna, eller taveldukar som visar hur färglöst mitt liv är) och där ligger jag, äter tabletter som inte hjälper, och lyssnar på helvetesklockan i köket, som håller mig vaken med sitt alldeles för melodiska tick tack. Varje sekund låter olika, ibland lätt och snabbt, ibland dovt, utdraget, en hel tonart under den föregående sekunden. Som tangenter på ett illa stämt piano. Om den ändå bara var monoton som normala klockor, och jag bara var normal , som andra flickor, och om jag bara kunde sluta längta bort från mig själv, sluta alltid vilja vara på väg någonstans, i den naiva tron att jag lurar tiden då. Allt hinner ändå ikapp. Och ikväll är jag inte lycklig alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar