Män, överallt dessa män. Dj:n som är vackrast på stället och som flirtigt fångar min blick, påträngande tafatta idioter som inleder försök till småprat, uppskattande blickar och sexuella trakasserier i största allmänhet.Jag biter ihop mina käkar, ler charmigt och ansträngt åt den förstnämnda, avvisar snällt de andra med att inte ställa frågor tillbaks, inte ta emot drinkar, tar in det positiva och markerar med kall och nedlåtande blick att vem som helst inte får titta på mig hur som helst.
Sedan åker jag hem, smiter undan både från dj och idioter, ser att han lagt till en låt på sin favoritplaylist, och sitter där med tårar i ögonen halv fyra en fredagsnatt, inte för att den nödvändigtvis handlar om mig, men för att åsynen av att antalet ändrats från 96 till 97, visar att han lever. Han finns och andas, och lever, utan mig. Och jag gråter för att han inte älskar mig. Sedan slutar jag gråta, vid den smärtsamma tanken att han nog aldrig gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar