Jag vet inte ens varför jag försöker vara något annat än Kameliaflickan. Varför jag försöker göra mig vacker och gå ut bland människor och låtsas att jag inte innerst inne vet att alla ser, och alla vet, att jag bara är en Kameliaflicka. J fick mig att tro att jag kanske var mer, N fick mig att låtsas att jag kunde vara det. Men det är bara lögner. Allt, är bara lögner.
Fröken Kamelia. Inte ens i närheten av att vara något jävla mer, kanske något mindre. Förmodligen ännu mindre.
Jag hatar Stockholm. Jag hatar alla män som någonsin påstått, eller sagt att jag räknas, att jag syns, att jag finns. Jag finns inte. Jag är ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar