Det är så tomt här. Utan honom. Klarar knappt av att vara i den här lägenheten längre. Hallen som han har målat åt mig är oändligt vit. Den är spackel och färg och det vackraste jag har. Jag har egentligen en massa hyllor och tavlor som ska upp, men jag vågar inte. Det är det sista av J jag har kvar, och jag är så rädd att han försvinner från väggarna då. För då finns han inte någonstans här längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Han kommer inte tillbaks. Mitt hjärta gör sitt bästa för att glömma bort det ungefär 100 gånger om dagen, intalar mig själv att det här bara är ännu en av alla gånger vi bråkat och är envist, stolt tysta. Att när som helst så kommer han att sakna mig också och höra av sig och allt kommer bli bra igen, och jag kan sätta upp mina jävla grejer i hallen. Men så är det inte. Det är bara jag i den här lägenheten, och världens vitaste väggar.
Idag har jag kollat upp kurser, gymmat, jammat musik, druckit vin och tittat på en kompis massiva tavelproduktion. En vän sover på soffan just nu. Jag är nykter och klarvaken. Kontemplerar mer tabletter och musik som säger sånt jag inte har hjärta kvar att säga. Jag önskar jag kunde gråta. Ordentligt, på riktigt, tills det inte finns något kvar. Men det kan jag inte. För då är det verkligen på riktigt, om jag tillåter mig själv att gå sönder och sörja. Då måste jag begrava allt också. Och jag vill inte se oss dö. Jag vet inte hur jag ska överleva det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar