att försöka litegrann

Jag känner igen det nu för tiden. Det slår inte till på samma sätt. Mina svackor. Det är snart tio år sedan jag började gå i terapi, och jag kan mitt psyke och min kropp nu. Skillnaden är att nu tvingar jag mig upp, och ut. Nu förstår jag att jag inte kan ligga kvar i sängen hela dagarna och sova bort allting. Det var nära att jag gjorde det idag, helgen var en härlig, destruktiv, rolig, fruktansvärd blandning av rosé på favoritbåten, och gratisshots runt Stureplan, och jag och måndagar fungerar inte ihop.

Vissa talar om söndagsångest, men i mitt fall är det just måndagar som drar ned mig mest. Det kan bero på att jag är ledig då också, så att det blir som min söndag, men mest känns det som att måndagarna alltid innebär ett litet antiklimax av ångest och saknad. Över allt som inte blev, och allt som borde bli.

Så idag när jag var nära att sova bort allting, tog jag mig ändå ned till hamnen med en bok och en filt. Låg där tills solen gick i moln och såg upp på himlen. Nu har jag duschat och städat hemma. Snart kommer en av de bästa hit och vi ska ta en långpromenad, och sen laga lite mat.

Och så, helt plötsligt så kommer även den här måndagen ha passerat, utan några storslagna händelser, men trycket över hjärtat kommer lätta lite och jag kanske inte behöver slå mig sönder och samman när jag faller ned i mitt mörker. Jag kanske är gammal nog, har tillräckligt bra självkännedom, och är så pass snäll mot mig själv, att jag har lärt mig att landa mjukt, titta upp på himlen och hitta saker att sträcka sig efter. Till och med en måndag mitt i sommaren som aldrig kom.

kära dagbok,

Jag grät hela kvällen igår. Hela världen hörde av sig och ville ses; M&M, A&A, Mio, Ric, Chloé, Tashi. Men jag orkar inte låtsas vara glad, inte ha på mig smink, inte prata om någonting.

Helt plötsligt ser jag allt så tydligt, alla val, och alla tankar och alla känslor.

Jag hade aldrig tid, gav aldrig mig själv tid, att komma över J. Jag bara kastade mig ännu djupare in i min förälskelse med N. För jag valde ju honom. Och när jag väl insåg att det inte spelade någon roll, att jag fortfarande ville vara med J, ja, då hade han valt bort mig. Och jag tänkte att om jag bara får det att fungera med N, då valde jag rätt. Då var det värt det, det här med att jag älskade men valde bort någon annan, det är okej då.

Och nu ser jag allt. Hur jag varit med J's vän, Tintin, bara för att kunna få fråga honom om J, bara för att få vara kvar i utkanten av hans liv. Hur jag är med mitt lammkött, bara för att han påminner om J, han är lika gammal som J var när vi var med varandra, och de är så lika i sättet. Hur sorgen efter N, är sorgen över alla minnen, all lycka, och alla drömmar som vi drömde, sorgen över en framtid jag ville ha - inte saknad efter kärleken till honom.

Och nu är det för sent, mer för sent än någonsin. Alla tycker jag borde prata med honom, men jag kan inte. Jag har ingen rätt att lägga allt det här på honom. Han skulle ändå inte lämna henne, jag vill inte ens att han ska göra det. Inte på det sättet. Jag vill att han ska vara lycklig och kär så länge han kan, för det förtjänar han.

Men jag vill, och hoppas, att han en dag ska se allt som jag ser, ska få samma insikt, och bara veta. Hade jag blivit lycklig om den dagen var idag? Ja. Men det fungerar inte så. Livet vill alltid andra saker. Så jag ska vänta, och älska, och hoppas. Dejta, ligga och bli kär i en massa vackra, hopplösa, fantastiska pojkar och män. Och så en dag kanske han står där och ber mig älska honom, och så kan jag berätta att jag har gjort det hela tiden.

Ingen fattar vad jag håller på med, utom min äldsta, bästa vän. Hon har sett det hela tiden. Och det är skönt, för alla andra tror att jag hittar på det jag känner, eller att jag bara låtsades med N. Allt jag kände för N, kände jag på riktigt. Men frågan är om jag någonsin hade kunnat älska honom. Jag trodde att den biten, handlade om honom, om att han inte lät mig, men jag kanske inte lät mig själv.

Jag förstår mig inte på mig själv alls. Men nu ser jag klart i alla fall, för första gången på väldigt, väldigt länge.

saker man inte säger

- Snälla, lyssna på mig.

Så skulle jag säga.

Och du skulle sitta mittemot mig i soffan eller bredvid mig vid våra stenar vid vattnet. Kanske skulle du skratta lite nervöst. Försöka kallprata bort ögonblicket. Jag skulle försöka spela med, men till slut skulle mitt hjärta säga ifrån.

- J, älskade du mig på riktigt? Skulle jag fråga mitt i allt, då när hjärtat inte orkar låtsas mer.

Du skulle skruva lite orolig på dig.

- K, sluta, skulle du svara.
- Svara istället.
 - Varför frågar du det? Skulle du fråga och titta bort, kanske kasta grus i vattnet, eller börja pilla på en av alla mina tusen kuddar, beroende på var vi är.

- För jag måste veta.
- Jag kan inte svara på det.
- Det är viktigt.
- Varför är det viktigt nu, K?

Och sedan skulle vi prata om att det var längesedan nu. Du har kysst henne för många gånger, och jag har legat tätt intill honom alldeles för många nätter, och vi är ju inte vi längre. Jag blev kär i någon annan och du älskar henne nu. Men du vet. Och jag vet.

Om du skulle röra mig nu, när vi sitter här, och du försöker undvika samma samtal som du tvingat mig att ha flera gånger, så skulle det vara lika elektriskt som då. Vi skulle minnas allt. Varje bråk, varje smekning. Alla andetag skulle bli tyngre, och alla känslor skulle ligga under huden och pulsera.

- Förlåt, skulle jag säga sedan. Förlåt för att jag lät honom komma in i vår värld.

Och du skulle skaka på huvudet, du vill inte höra, för du har nästan kommit över det nu.

- Sluta, K, sluta säga förlåt. Det är okej.

Och då skulle det brista helt. Helt och hållet.

- Nej, men förstår du inte? Det är inte okej. Jag är inte okej. När du åkte till USA, och jag var med honom så räknade jag dagarna tills du skulle komma hem igen. Jag hade till och med gjort ett papper med små rutor och varje dag kryssade jag för en. Varje dag så längtade jag efter dig, och tänkte att när du kommer hem så lämnar jag honom. Jag lämnar honom, och så ber jag dig att snälla, snälla, snälla försöka älska mig igen, och det enda jag ville var att vi skulle försöka få det att fungera.

- K...
- Nej, lyssna! Lyssna! Skulle jag säga förtvivlat. Förstår du inte?
- Vad K? Vad är det jag ska förstå? Skulle du säga med hjärtat i halsgropen.

- Den där natten när du kom hem till mig, och vi pratade, och jag fick reda på att du älskar henne, och att hon älskar dig, det var så svårt för mig att inte röra dig, inte kyssa dig, inte vara med dig igen. Kommer du ihåg den natten?
- Du kastade ut mig.
- Ja! För jag vill att du ska vara lycklig, med henne, med vem som helst. För jag vill bara se dig lycklig, och att du ska vara älskad, och älska någon som älskar dig. Jag ville inte att du skulle förstöra det med mig, för mig, inte efter hur jag förstörde oss. Förstår du inte?
- Nej, det gör jag inte.

- När du sa att du älskade mig, det var det finaste som någonsin hänt mig. Jag hade väntat på det så länge. Det finns ingenting som någonsin har betytt mer för mig. 

Nu skulle du vara tyst och titta ned i marken för du vill inte prata om det här, inte bli påmind om kärleken som aldrig fick bli.

- Och när N kom in i allt, och du skrev... du skrev att om jag ville så skulle du bara vara min, och att det inte var för att behålla mig utan för att du älskade mig så otroligt mycket...
- Sluta nu. Det räcker. Vad håller du på med K?
- Jag tänker på det hela tiden. En gång i veckan.
- Jaha. Det är inte hela tiden.
- Dig tänker jag på hela tiden. Varje dag.

Tystnad. (Förutom jag då, jag skulle gråta lite.)

- Jag säger inte allt det här för att vara jobbig, eller för att göra det svårt J.
- Varför säger du det då?
- För att jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig och jag älskar dig fortfarande.

- Jag vet inte vad jag ska säga, skulle du svara.
- Jag vet det. Det är okej. Men jag vill att du ska förstå. Allting. Varför jag lät dig gå, varför jag inte försöker få tillbaka dig. Det är för att jag älskar dig, jag älskar dig så genuint jävla osjälviskt mycket att jag bara vill se dig lycklig, fast det inte är med mig.

Och nu skulle jag gråta ganska mycket och du skulle svälja djupt och blinka bort dina känslor och förmodligen ta min hand, försiktigt. Sedan skulle vi sitta tysta, jag med mina tårar, du med dina tusen tankar, och sedan, sedan skulle du hest säga

- Jag förstår.

Och du skulle gå och jag skulle somna utan dig igen.

två män, och ett brustet hjärta

Ni måste vara trötta på det nu. Det här med N, och J. Jag förstår det faktiskt inte själv. Hur jag kan känna så mycket för två män samtidigt. Till och med nu när alla slut är skrivna, och inget av dom blev lyckliga.

Min förälskelse i N var plötslig. Han stod där i all sin perfektion en dag och bad om mitt hjärta. Min hand passade perfekt i hans, och våra drömmar var samma drömmar. Jag har aldrig varit så kär, som jag var, och är, i N. Med honom fick jag mina vackraste (mest smärtsamma) minnen, och såg jag ett helt liv, och en hel framtid, av lycka och kärlek. Av barn och hus. Med N kunde jag se mig själv bli gammal, så jag lät mig själv förälska mig i honom,

fast jag redan älskade J.

Men J. J, med alla sina fel och brister, var på många sätt mer självklar för mig än N någonsin varit. Han var oundviklig. Jag valde honom aldrig, skulle aldrig ha valt honom. Och han skulle verkligen aldrig ha valt mig. Men vår kärlek, min kärlek till honom, den bara var. Den smög sig på och vävde sig in, och ändå känns det som om den alltid har varit där.

Det är så konstigt, för nu när det gått ett tag så känns ett liv utan N, mindre otänkbart än ett liv utan J. Saknaden efter N, den är som kärleken till honom. Den är plötslig och stark, den ilar till när jag minst anar det, kommer över mig i de mest oväntade stunder. Störtregn.

Men saknaden efter J, den är lågmäld. Den ekar och vibrerar, den är som luften innan ett oväder är på väg. Så saknaden efter N är lättare. Regn är regn, det går över. Men molnen, mina älskade, molnen som rör sig tätt ihop, och fåglarna som flyger orolig över himlen, och träden som greppar hårdare om marken med sina rötter, och vetskapen om att snart gör hela världen uppror, och gud vet vad det innebär, eller när stormen är över - det,

det är lite knepigare.

att fortfarande (alltid) älska J.

Och jag saknar J.

Saknar, drömmer, tänker.

Och ja, ja, jag vet, jag saknar bara honom som ett substitut för allt annat jag saknar, och vi fungerar inte ihop, och det var ett år sedan nu, och ja, jag vill att han ska vara lycklig med sin nya tjej, och jag älskade honom kanske inte på riktigt för hur ska jag då förklara/försvara att jag träffade N mitt i allt, mitt i oss, mitt i livet?

Men ändå.

Jag saknar honom och jag älskar honom på något jävla sätt och jag önskar att vi inte var så himla långt borta, för vi var bra vänner, kära, speciella vänner, och i slutet av dagen brukade han alltid vara där, och jag kunde somna med mina läppar mot den där gropen i hans bröstkorg och doften av honom i min säng. Och han var min, inte för att jag bad honom vara det, eller för att vi bestämt oss för det, eller för att han sagt det. Vi gjorde aldrig något utav allt det där. Men han bara var det.

Min.

det här är bara negativt och jävligt så vill du vara lycklig får du vänta tills nästa inlägg

Jag promenerade hem från jobbet idag. Det var varmt och alla gick med solglasögon och bara ben. Och helt plötsligt vid en syrénbuske som blommat ut för länge sedan, så bara kom dom. Tårarna. Jag är så känslomässigt, ekonomiskt, livsstressad just nu, det är så mycket som behöver falla på plats med jobb och skola och pengar, och jag har så fruktansvärt ont i kroppen av mitt jobb. Nackspärr fast i hela överkroppen, huvudvärk fast i fötterna. Jag behöver ett glas vin, en naprapat, kyssar i nacken, en lång jävla båttur. Någonting som stillar allt. Det som gör det så himla tungt är att jag bär allting själv. Och jag är så trött på att le just nu, förlåt men jag är verkligen det. Allting bara byggs på och byggs upp, och någonstans där inuti finns jag, men kvävs nästan. Jag måste hålla uppe allt för annars blir jag levande begravt i livspusslet. Och det finns ingen som kysser bort mina tårar, ingen som säger att det kommer bli bättre, att vi fixar det och ordnar allt. Även om jag inte skulle tro på det så behöver jag det, det skulle bli lättare att andas om någon delade min vardag med mig. Jag behöver den där rösten som upprepar allt det där man bara säger, för jag är så hes nu. Jag har tappat min röst och egentligen vill jag bara skrika. Så jag gråter istället, mot en jävla syrénhäck, i ett villaområde, där ingen annan somnar ensam, och alla går med bara bruna ben, och är dom ledsna innerst inne så syns det ändå inte bakom solglasögonen.

Fan. Jag klarar inte det här.

(Och det har hänt en sak mellan mig och min mormor, så vi pratar inte med varandra. Därav den ekonomiska stressen som ligger som ett järngaller runt oron. Men mest av allt det här med att hon krossat mitt hjärta litegrann och mycket mer än någon pojke någonsin gjort. Jag vill bara få gråta men jag är så spänd överallt. Så jag tar långa, varma bad, alldeles för varma när det är 25 grader ute, för att få spänningen att lätta. Men jag kan inte sova av all ångest, och jag kan knappt ta mig upp ur sängen av muskelvärken. Jag är gammal i själen, och gammal i kroppen, och jag vill fan inte mer nu.)

ge mig rosor, ge mig liv, ge mig död

Ni förstår jag samlar på dem. På minnena. På känslan. På hur allting smakar och hur luften känns i lungorna och hur ljuset lägger sig på världen.

Ibland känns det som att jag är döende. Jag får en överväldigande känsla av att jag kommer dö inom kort. Den är inte skrämmande, och den skapar inte ångest. Men den är. Jag säger ingenting till någon, jag bara dricker mitt té, och ler mot horisonten, kisar kärleksfullt mot vännen min, pratar om pojkar, och tänker att snart så dör jag.

Så jag samlar och sparar. Mina minnen är en båttur på spegelblankt vatten, solsken i ett vinglas, mitten av ett hav, sommar reflekterat i bästa vännens hår. Dom är jordgubbsglänsande och saltvattensglittrande. Mina minnen smakar päronlikör och doftar färskpotatis, är en korg med blomster och en hög med björkris.

De är de högljudda ropen och applåderna från femkampen, och den druckna nattsången på klipporna. Kvällen är så sen och morgonen så tidig att vi inte vet om det gyllene ljuset på andra sidan havet är solnedgång eller soluppgång. Dans på en brygga när luften är varm och alla färgglada lampor suddas ut på himlen, blir till penseldrag och stjärnfall.

Mina minnen är timmar av fuktig bastuvärme och tjejsnack, följt av en promenad, kylig och molnig men evigt sommarljus. Det frasande ljudet av boksidor som vänds och vetskapen om att de man tycker om bara är ett skratt bort.

Mina minnen är även den där lilla klunken från bästa killkompisens glas, och blicken när ögonen möts: du får, jag får, jag älskar dig. Mina minnen är vingliga gator, där jag går armkrok med tjejerna. Som en lång rad pappersfigurer som någon färglagt extra vackert, men klippt ut ganska ojämnt.

De är spontana kärleksförklaringar och fnittrigt skvaller över fikastunder på söder, rosa nagellack, och hundra myggbett. Samtal med främlingar, nummer som byts men aldrig används. Mina minnen är en solbränd kropp, med långa, starka muskler, och den där pussen på pannan en söndag i juni.

Mina minnen är tusen äventyr och klänningsbyten. Hundra kyssar och saker man vågat. Mina minnen pulserar under min hud. Vill ut. Vill in. Ännu längre in. Mina minnen bygger broar, slott och hela världar, i de där sprickorna som livet lämnat efter sig, sätter ihop det där som någon slitit sönder. Och nu är man nästan vuxen och man är egentligen livrädd för allt, men man säger ändå ja, kom hit.

Kom hit och lägg dig här tätt intill, plantera rosor i mellanrummen. För jag vill inte ha några murar där, har inte plats för mer ogräs. Så ge mig rosor, taggar och allt. Så jag minns det onda, så jag kan älska det vackra, så jag kan vårda allt så gott jag kan.

För jag kanske dör snart, och gör jag det vill jag minnas. Era röster när de är som lyckligast och hur brunbrända pojkar smakar, och hur sommarsol dröjer sig kvar i nattluften och sätter sig i håret. Era händer i mina när vi springer för att vi andfådda av skratt försöker hinna med livet. Jag vill minnas era smilgropar, och era handleder, sättet ni går och exakt hur världen rörde sig runt oss när vi låg i gräset och jag kisade kärleksfullt mot er, mina vänner, för att jag är döende, för att vi alla långsamt, fort, innerligt och evigt, dör, men just nu, i denna stund, inte bara existerar, utan lever.

långa nätter, där ute finns så många långa nätter

- Kom hit, säger han och tar mitt ansikte i sina händer, kysser mig hårt och mjukt på samma gång.

Han är för ung, och för oansvarig, men han har smilgropar, han är lång och solbränd, han har stora händer, len hud och en fantastisk kropp, en sån som får dig att ofrivilligt bita dig i läppen och sucka. Som får dig att kyssa allt ifrån hals, till armar, till bröstkorg, till höftben.

Jävlar, säger jag bara.

dagarna som passerar, dagarna vi minns.

Jag har väldigt kul nästan hela tiden. Jag skrattar otroligt mycket. Varje gång tjejerna samlas slås jag av hur otroligt vackra alla är. Jag går ut och tittar på fotboll med killkompisarna på Strand, och just pojkarna läker hjärtat mer än annat. Jag går på äventyr med mina vapendragare Minnie och Sania. Jag har efterfester med tända ljus, hiphop och amaretto.Vi firar Chloé, och från fördrinken på Folkbaren, blev det middag på Roxy, följt av 7an, Fridays Stureplan, Obaren (där jag spontankysste någon kostymklädd 30 åring), East och Spy bar. 11 timmars festande. Champagne, appletinis, fireball och vin i mängder. Jag är fortfarande dödsbakis.

Min norrländska jazzmusiker har åkt hem över sommaren, och jag andas ut av lättnad - han skickar söta sms om att han saknar mig varje dag. Den kostymklädda 30 åringen undrar om jag vill ses någon dag, och jo, det vill jag väl kanske. Jag vet inte. Låtsas-fransosen visar sig ha flickvän och det är väl tråkigt, tror jag. Mitt lammkött hör av sig och jag blir ganska glad. Typ. Och Tintin är i Ukraina för EM, men saknar också.

Jag har väldigt kul nästan hela tiden. Jag skrattar otroligt mycket. Men på måndagarna då gråter jag nästan hela dagen, för ingenting läker hjärtat på riktigt, och det här med att det har gått ännu en vecka utan dig, och jag har ännu en vecka utan dig framför mig, det blir alldeles för mycket för mig, när jag inte har en drink i handen och en annan pojke bredvid.

Men jag ser fram emot saker. Sommar och äventyr, och platser och människor att försvinna till. Minnen som inte är du.

(suffer the first light that set fire to the stars)

I en säng fylld av poesi
där för många drömmar somnat,
och för få vaknat till liv,
ligger jag och minns

för bläcket, på mina händer
betyder ingenting
när du inte andas in,
mig och mina ord

Du, är, min berättelse
det är du, som
gör mig skrivandes
och utan din vita hud,
där jag kysst fram mina meningar

är jag inte längre, flickan, 
som viskar,
dikter i sömnen
jag är böcker som bleknar
och sagor vi glömde

När dina händer, inte bläddrar
och du inte läser, mina läppar
vet jag inte vem jag skriver för

så jag ligger i en säng av poesi
där alla våra drömmar fötts
och känner våra drömmar dö.


-K.K

snurra min jord igen, för allt vi drömde en gång (allting som du gör blir till pärlor mot min panna)

Ibland så slår du till mitt i allt. Ditt skratt. Sättet du spärrar upp ögonen när du pratar om sånt du tycker om. Dina perfekta läppar och dina insjunkna kinder. Hur du brukade le i sömnen. Dina tunga andetag. Ditt gängliga sätt att gå. Dina hand som vilar på min höft. Den där lätta kyssen bakom örat, som ett hemligt tecken, bara för oss. Din kropps linjer, varje muskel, hur du doftar. Din stora hand över min. Hundratusen minnesbilder i ett enda andetag, och jag vet inte vad jag ska göra. Det gör så ont, alla minnen, alla drömmar, allt jag önskade mig. Allt jag fortfarande vill. Men mest ont, mest ont, den där lilla rösten som påminner om att en dag minns jag inte alls, och du kommer glömma mig helt.

Du kommer somna med din hand på någon annan flickas höft, och skratta mot hennes axel, och lägga din hand över hennes, och hon kommer se på dig när du sover och dra händerna genom dina mörka lockar, och drömma alla mina drömmar om oss. Hon kommer lära sig varje linje och känna doften av dig på sin hud, och jag vet inte, vet inte, vet inte, vad jag ska göra.

För du får göra som du vill men aldrig andas någon annan än mig. Åh herre-gud, vad ska jag göra när du andas någon annan än mig?

snurra min jord igen, stockholm ligger öde och världen håller andan...

Den här staden alltså. Och alla människor, samtal, och saker som kan hända på några timmar. Dessa kontraster som lägger sig som ett mönster på min unga hud (för det är ju bara hjärtat som är gammalt).

Dagtid. Lekpark med vän och hennes blonda, knubbiga son. Té och tecknat i deras vita, blommiga hem. Middag. Uteservering, rosévin och räkmackor med Minnie på Medis. Sms:ande med män och pojkar (för det finns ju en skillnad). Servitören har världens blåaste ögon som han himlar och blinkar med om vartannat. Efterrätt. Cava på Folkbaren. Mer sms:ande. Sitter uppflugna i baren och bartenderpratar, bartenderskrattar, bartenderlyssnar, bartenderretas. Blir bjudna till hennes pappas Os middagssällskap. Dricker rött och årgångswhiskey i en enorm södervåning, en sån där som har gångar att gå vilse i, och minst fyra meter i takhöjd. Skrattar ännu mer. Sms:ar lite mindre. Diskuterar ytligheter med journalister och kulturmänniskor. Crashar värdparets sons biokväll i hans rum. Lammkött-pratar, lammkött-skrattar, lammkött-lyssnar, lammkött-retas.

Springer i småregn ned mot Slussen, kastar in oss i en taxi. Hamnar på killkompisens nya, trendiga jobb. Sitter i läderfotöljer på en nedsläckt restaurang, dricker lite för sött vitt vin (men vid det här laget bryr vi oss inte längre) med skäggiga män i söderskjortor och läderskor. Pratar lite litteratur, lite livet, men mest strunt. Bartendern, den ena skäggiga mannen, är riktigt vacker, hans barnsligt busiga inställning till allt, passar inte hans utseende, men det fungerar för mig, ikväll. Så jag håller kvar hans blick och låter mitt ben vila mot hans under bordet. Han är halvfransk (men det vet jag inte riktigt om jag tror på) och öppet oansvarig. Jag tittar inte lika ofta på mobilen, svarar inte lika snabbt när den vibrerar i min hand.

Nästa bar. Någon äldre karl envisas med att ha sin arm kring min midja, och släpper varken mig eller mitt sällskap alls. Så herr halv-låtsas-who-cares-fransos spänner ögonen i honom, och presenterar sig som min pojkvän. Sedan pratar vi om våra låtsasbarn, som min låtsassyster passar ikväll, men att vi måste hem snart, för barnen har ju faktiskt babysim imorgon. Jag fnittrar mot Minnies axel och sen är det plötsligt dags att gå. Så jag ger killkompisen en puss på munnen, tackar det den förlovade skäggiga mannen till vänster om mig för en åh-så-trevlig-kväll, och viskar i han den vackra, förmodligen lite sviniga killens öra, att vi ses snart.

Ut i regnet, in i taxi, bli avsläppt vid Slussen. Småspringer ned till tåget, som har stannat halvvägs längs spåret. Det står två meter bort och tågförarens dörr är öppen, och det ligger killar på perrongen och lutar sig ut, och jag gör samma sak, för jag förstår inte riktigt. Det är personal och polis överallt, och jag förstår inte riktigt. Men sedan ser jag något under tåget som verkligen inte borde ligga där, och i nästa stund kommer brandmän rusandes nedför trapporna, och en ung polis, säger att ni måste gå härifrån, ni måste gå nu, nu, nu, vi stänger ned här. Och jag förstår fortfarande inte, det står liksom still allting. Tills en tjej börjar gråta, och säger, herregud någon har hoppat.

Så jag går upp och vet ingenting, och har inga taxipengar och knappt något batteri på mobilen. Jag tänker att tio minuter tidigare hade jag inte varit där, en minut senare hade jag inte blivit insläppt genom spärrarna. Jag ringer Minnie och vet inte riktigt var jag ska. "Tänk om det var en student?" säger hon, rösten skär sig, och mitt hjärta snör ihop sig. Jag promenerar i ösregn längs söder. Försöker ringa pappa men ingen svarar. Hamnar i Zinkensdamm och ringer Angelica, väcker henne och hon säger, kom hit, kom hit så löser vi det. En och en halvtimme senare är jag hemma. Lägger mig i min säng och hela resten av kvällen försvinner helt.

Timmarna går så fort i den här staden vissa kvällar, och jag färgas, fylls i, lite bitvis, utan att jag knappt märker det. Det kommer sedan, när man vaknar upp i den här lägenheten. När man ligger i badet dagen efter, sjunker ned under ytan, kommer upp igen och tänker "vad fan hände igår egentligen?"

"Well baby, you're already in that cage. You built it yourself... ...It's wherever you go. Because no matter where you run, you just end up running into yourself. "

Mitt hjärta vill bort från den här staden. Bort från allt som för mig att minnas och sakna. Eller kanske vill jag bara bort från den här lägenheten. Mest av allt vill jag nog bort från mig själv. Mina atarax är slut. Har bara inderal och risperdal hemma. Så kul tänkte jag ha ikväll. Egentligen vill jag gå och lyssna på jazz i stan och dricka té med en vän men ingen, ingen, ingen vill hitta på något ikväll. Och jag klarar inte av den här känslan, det sliter, tär och trycker på samma gång. Jag önskar att jag hade någonstans att ta vägen. Att inte varje andetag påminde kroppen om hur mycket det tar emot allting.

Det går över, jag vet det. Jag bara önskar att det inte alltid kom tillbaka.

du är vemodet i varje vacker stund.

I lördags fyllde jag år. Bordet fylldes av cupcakes täckta med white chocolate frosting, jordgubbar, vindruvor, bröd, vitlöksmör, pastasallad, paj, oliver och ostar. Champagneglasen stod uppradade, med sidensnören och namnlappar i pastellfärger, och sju flaskor bubbel i kylen. Doftljus och syréner på soffbordet, fransk musik och så spöregnet utanför.

In trillade mina flickor. Mina vackra, intelligenta, roliga, varmhjärtade flickor. Glada stod de i dörren och log stort, grattade och bad om en hårfön efter ovädret utanför. Och så umgicks vi hela dagen, åt och drack och skrattade. Jag fick världens vackraste vita rosor som jag ju älskar så, och massvis med fina paket. En vit stor lykta i trä, blekblåa skor med spetssnörning, en novell av Boye, en diktsamling av Tranströmer, gröna téer, doftljus, gammaldags parfymflaskor i lila glas, tekoppar, en receptbok, två halsband med gammaldags klockor, en vacker glasburk från en favoritbutik i Gamla stan. Jag har världens bästa vänner som känner mig bäst i hela världen.

När det blev kväll så lockades hår, det sattes på lösögonfransar, en bästa vän sminkade en annan, luften fylldes av parfym. Vi shottade tequila och trängdes i hallen. Åkte till Ljunggrens och mötte upp ett stort fång vänner till, tog oss förbi Laveau, slutade på East. Jag drack Bellinis och whiskey sours, hann inte alls umgås med alla älskade som jag ville, men kramades mycket. Avslutade kvällen med en Norrlänning som är alldeles för snäll och som pussar mig på pannan och näsan mest hela tiden och säger "vad fin du är."

Och jag har en fantastisk födelsedag, dagen efter ligger jag med en välförtjänt huvudvärk och väntar på S som är iväg och undervisar några pianoelever. När han kommer hem kollar vi på film och äter hemkörd pizza.

Jag har världens bästa vänner, och jag har fyllt den där åldern som är min riktiga vuxenålder, för nu är jag lika gammal som mamma var när hon fick mig. Jag är ung men jag är vuxen och jag har den där pirrande känslan och oron i kroppen som säger mig att livet börjar på riktigt snart, och jag är lycklig som har så mycket fina människor i mitt liv men,

men den jag gav mitt hjärta till är inte min längre, och han grattade mig inte på min födelsedag, och jag vet inte vad som känns mest, att han inte gjorde det eller om han hade gjort det, och idag när jag inte har ett glas bubbel i handen, och inte är bakis längre, så finns bara det där trycket över bröstkorgen som är saknad.

och fast jag bara vill glömma, handlar alla mina låtar om dig.

Jag har dejtar en ny pojke. Han är från Norrland och pratar på ett sätt som får mig att le konstant, för det är så fint. Han vet inte hur man ska klä sig, och han blir svettig om händerna och nervös när jag är nära. Han är inte snygg alls, men han spelar ungefär sex olika instrument och han studerar musik. Han tycker om att fiska, åka båt och bygga saker. Men mest av allt, mest av allt så är han godheten själv. Han är ärlig, jordnära och genuin, och det finns ingenting konstlat, ingen prestige och inga dolda motiv. Jag behöver inte trippa på tå eller vara rädd för att han ska göra mig illa. Han vet nog inte ens hur man gör. Och mitt hjärta är liksom inte glas och taggtråd med honom, det är mjukt hav, skog och frisk luft.

Nu ska jag träffa någon jag saknat och sedan ska jag ligga i jazzmusikerns armar och vänta på att hans hjärtslag lägger sig till rätta, och på att hans osäkra, tafatta kyssar blir innerliga.

(Jag försöker att inte tänka på N. Men allting jag sjunger, och allting jag skriver, där är han.)

om jag inte får ha dig så vill jag ha allihop.

Den här sommaren ska jag ha singel-sommar.

Ja, ni vet. Kasta flirtiga längtansfulla blickar efter män med mörkt lockigt hår, pojkar med smilgropar, vackert solbrända killar med båt, och blekt smala musiker. Kyssa vem jag vill, när jag vill. Det här är första sommaren på två år utan (tomma) löften, utan (underbara) måsten.

Jag tänker bara dricka cava, prosecco och champagne. Ha på mig klänningar varje dag. Ligga vid vattnet och läsa i ensamhet, äta jordgubbar och grilla i parker med folk skrattandes bredvid. Måla naglarna i aprikos och persika. Åka båt och känna att "herregud-vad-jag-är-fri."

Jag längtar och ser fram emot att vakna upp med någon efter en varm sommarkväll som jag bara tycker om, kravlöst och utan ångest, suddiga galna kvällar på Stockholms utomhusklubbar, ljumma nätter då livet slår emot en. Singel-sommar med massvis med män, som jag knappt kommer minnas när hösten kommer. Men jag kommer minnas hur mycket vi fnittrat, flickorna och jag, när vi pratat om dem, hur vi hånat sms:en, suktat efter blickarna, och blinkat konspiratoriskt åt varandra i baren när pojkarna vänt ryggen till.

Man hinner aldrig göra allt man vill, under sommaren. Och den går alltid för fort, hur man än bär sig åt. Men det spelar ingen roll. För man behöver bara några fantastiska kvällar, några minnen för livet. Och så lägger man dom i sin sommar-ask med alla andra underbara midsommaraftnar, nattbad, spelningar, och äventyr. Så ligger dom där, i evigt solsken, oändligt oförglömliga. Tillsammans blir alla små bitar den perfekta sommaren, och det är den vi värmer oss med under vintern.

Men nu, just nu, är det försommar och jag får kyssa vem jag vill.

den blomstertid nu kommer

"Du leker älskar, älskar inte med oss. Rycker i bladen tills det inte finns något kvar. Jag står naken i vinden. Längtar efter händer, hungrar efter sol.  Och du går vidare, drar händerna över gräset som om du aldrig rört mig alls."

vita papper är farliga, farligare än ord

jag trodde verkligen du skulle älska mig den här gången.

 

"Oron i mitt hjärta är bekant. Men den irrar runt i min bröstkorg och känner inte igen sig. Det är lugnt här sedan du kom. Ångesten vill ut i mina fingertoppar, till och med nu, när jag skriver det här. Den får glädjen att avvakta. Oron i mitt hjärta, är bekant. Den klöser mot mina innerväggar och vill ut. Men ett leende från mig är en befallning, och så stannar den där. Den ska inte få riva dig i sömnen.

Du har en dröm om oss som vilar på dina läppar. Kärlek som dröjer sig kvar i din mungipa. Ett veck där kinden börjar, som talar om en lycka som är min. Det stillar hjärtat.

Du mumlar förälskelse när du sover och har händer som söker min hud. Jag finns innanför dina ögonlock. Jag är trygg där, inuti dig. För du är stark och varm och vacker. Du andas mig.

Jag finns i dina andetag, och oron i mitt hjärta är inte alls lika verklig som ljudet av dig. Som den pulserande, lugna kropp, med jämna stadiga hjärtslag, som ligger bredvid.

Jag ber dig hålla om mig. Och genom din ljusa, rena hud, kan jag känna hjärtslagen. Du håller hårt och de trummar mot min rygg, får mitt bräckliga skal, mitt ömtåliga skelett att vibrera. Jag är rädd att gå sönder nu; Pandoras ask i dina armar.

Men sedan kysser du mig omedvetet, innerligt och fjäderlatt, lämnar bitar av den där drömmen på min nacke.

Och rytmen från dig, går in i mig, får oron att ge med sig och lägga sig ned. Får ångesten att lyssna till din kropps vaggvisa, den enda sång jag aldrig kunnat skriva, men som jag kan varje ton till. Vi nynnar med tills vi somnar, oron och jag.

Ett leende från mig är en befallning."

men du är inte kär i mig och vi blev aldrig på riktigt

vi är en natt som aldrig gick över i en dag som tillhör oss

och jag kommer aldrig att förlåta dig för det.

"... som en stjärna utan namn, du färdas över natthimlen, med de andra anonyma ljusen."

Mitt hem luktar liljor, pioner och lövkojor. Det är försommar utanför mitt fönster, men kallt i hjärtat.

Igår var jag på ännu en dejt. Vi gick till Fotografiska och jag tittade på sagobilder av Helena Blomqvist. (Du hade pekat på räven som dök upp här och där bland flickorna i vita spetsklänningar, och förstått varför kaniner som håller hand med lockiga små gör mig lycklig ända in i hjärtat.) Sedan promenerade vi genom ett varmt sommar Stockholm (när blev allt så grönt egentligen?) och håller hand som om vi hör ihop. Det gör vi inte. När vi sitter på den där båten och fikar så stirrar jag in i horisonten tusen gånger mer än vanligt, men han ser inte det, för han bryr sig inte. Han är vältränad, tråkig och lättstött. Han trycker upp mig mot en mur och kör ned tungan i halsen på mig. Och sedan skrattar han bara. Jag säger att jag inte gillar att kyssas (men med dig var kyssarna vartannat andetag) och han lägger armarna i kors och ser sur ut. Han är inte vacker alls. När jag går hem säger jag att han får ha det bra, och sedan raderar jag vår sms-konversation.

Sedan går jag hem och duschar av mig doften av hans äckliga parfym som på något sätt har satt sig i mitt hår, byter till en annan klänning, börjar om min dag. Möter upp Friday och Minnie på Folkbaren. Umgås med favoritgubbarna (Minnies pappa O som alltid sitter och försöker förföra kvinnor vid bordet bredvid, flummigt estetiskt fantastiska farbror A, och herr B, en härligt självupptagen författare.) Vi dricker massvis med cava, och sedan går vi flickor vidare till stammisbaren. Vi dricker whiskey sours och umgås med en artist som är på g, och en producent som skriver till världstjärnor med en viss Idol-jurymedlem. Efter det, en sväng till ett nyöppnat ställe, där jag skriver våra namn  med min läpp-penna, på varsin stol inne i champagnebaren när ingen tittar. Och sedan hem, för att sova bort allting igen.

bättre sent än aldrig.

Ja, mina älskade, jag har försummat er. Och för vad? Inga män, det kan jag lova. Även om veckan som varit både inneburit middagsförslag från en ensamstående småbarnspappa och en kille som nyss varit i en bilolycka. Ni vet ju hur svag jag är för barn, och det är väldigt svårt att säga nej till någon som precis haft en nära döden upplevelse. Men jag ska försöka låta bli, är inte intresserad utav av någon av dom egentligen.

Jag har dessutom provsjungit, fikat, varit på bio, lunchat thaimat på Söder, promenerat, gymmat, städat, brunchat, druckit bubbel på diverse barer, hunnit städa hemma, kramats alldeles för mycket med Tintin, shoppat böcker med Mikey och ätit bakelser med Friday. Jag lyckades dessutom skriva en så pass bra bokanalys att min lärare visade upp den som det perfekta exemplet på hur man ska göra. Score. Utöver det (livet) så är det enda som håller mig borta från er, mitt dåliga internet som sviker hela, hela tiden.

Nu är pappa här och ska hjälpa mig sätta upp tavellister. Själv ska jag bege mig till en föreläsning om Karin Boye, som var min första poesi-förälskelse och efter det ska jag laga lyxmiddag till mig själv. Cause I'm worth it and all that jazz.

för jag ville bara älska dig.

Sanningen är att hur många Bellinis jag än dricker på Ljunggrens, eller hur okej jag än försöker vara, så är det här ännu en måndag, och ny vecka utan dig. Och det gör mig så ledsen. Så ledsen.

ännu en helg.

Igår var jag på Fridays fantastiska födelsedagsmiddag med ett stort och härligt gäng kvinnor i blandade åldrar, jag var som vanligt yngst. Vi pratade utbildning, barn (en vän till mig eklaterade att hon är gravid, och en annan kan inte alls få barn), penisar, spöken, tatueringar och lägenhetsköp, åt en massa småplock och drack flera flaskor vin. Det var en såndär fantastiskt speciell kväll då alla, trots att många knappt känner varandra, och det är nästan 20 år mellan mig och den äldsta, och man har helt olika bakgrund, skrattar konstant, öppnar upp sig och berättar berättelser som får alla andra att oo:a och fnittra förtjust, då man skålar för allt möjligt trevligt, och där alla bara trivs och får utrymme att prata och vara. Så, så himla fint.

Idag har jag suttit på ett café och pluggat, föga förvånande eller hur? Har spenderat sex timmar på stammisfiket, där ägaren klappar mig snällt på axeln när jag kommer, hur långt eller kort det än är mellan besöken. Gått dit regelbundet i sex år, och inte sällan är det med en bok eller penna och papper som sällskap. Pluggade dock bara ungeför två och en halv av dom timmarna, sedan kom en väninna och så pratade vi om livet och sånt. I övrigt har jag upptäckt japanska romanförfattare och arabiska poeter idag, fast jag inte alls borde fokuserat på alternativa medeltider, utan funderat ut hur jag ska skriva en krönika med fokus på europeisk litteraturhistoria. Och i natt drömde jag att Niotillfem bloggerskan och jag åt våfflor med sirap och drack mint juleps i södra USA, och att Melissa Horn ringde och skrek åt mig för att jag inte spökskrivit klart hennes låtar. Lite så.

Just nu önskar jag att jag hade någon bra film hemma, och en ny klänning som gör mig lycklig, och ett nytt årskort till Fotografiska, och mer tid till allt jag älskar. Imorgon är det den bra psykologen, en lista med måndagsmåsten, plugg på caféet och middag med en vän. Och sedan är det ny vecka.

älska mig när jag bränns.

Ibland tänker jag att nästa gång, nästa gång så ska jag inte berätta om det förflutna, eller drömma om framtiden. Nästa gång ska jag vara starkare, och vackrare, och smartare. Jag ska bara vara allt det som är enkelt att älska, och gömma allt det andra. Trippa på tå och hålla andan, för att inte väcka dröm med verklighet. Så tänker jag ibland när jag bara längtar efter att vara älskad, älskad, älskad.

Men vet ni? Nästa gång så vill jag att någon ska våga älska det som är trasigt, försöka hålla ihop mig fast jag är så många kantstötta bitar, fast jag är så otröstligt ledsen ibland och tror att världen är en ond plats. Nästa gång vill jag att någon ska kämpa för allt det där komplicerade som är jag, tro på allt jag kanske kan bli. Jag vill inte skratta för att göra någon annan lycklig, eller blinka bort tårarna för att han inte ska se att jag är ledsen. Jag vill att någon ska vilja ta hand om mig. Jag vill kunna vara liten, och svag om jag måste. Vara bättre (starkare, vackrare och smartare) för honom, för att jag vill, inte för att jag måste. Jag vill vara tillräckligt, nog, och ännu mer, bara genom att vara mig själv.

Nästa gång ska jag älska någon som älskar mig. Någon som är orädd, helhjärtad och modig. Som vet att riktig styrka, sann frihet, livet självt, bara kan vidröras när du låter någon nå fram och beröra dig. Som kan och vill älska, älska, älska.

jag vet att hjärtat längtar ut, när din bröstkorg är en bur.

Ibland vet jag inte vilken tanke som är mest svindlande; att du inte är nära, eller att vi fortfarande andas samma luft, i samma stad. Att du är oändligt långt borta, men fortfarande somnar på samma plats som då. Att min kropp vet varje steg till din dörr men att hjärtat stannar här för att den är stängd. Så svindlande, att luften stundtals går ur mig. Och sedan när världen kallat mig tillbaka, ur det tillståndet, så är jag kvar med detta obegripliga faktum, som tycks bli mer verkligt för varje andetag utan dig. Du är inte min. Och jag är inte din.

Din frånvaro, som förut var en sorgedimma och ett töcken, är nu skarp och hård. Verkligheten är kall och slår emot mig. Alla färger är smärtsamt tydliga och ändå dova på samma gång, ty de saknar kontext och mening, alla linjer som utgör konturerna av min omgivning är så framträdande och hotfulla att jag är rädd att göra illa mig på dom.

Och mitt i allt detta, så blir dagarna ljusare, längre, men för mig blir det bara mer och mer uppenbart hur vacker världen var med dig, och vetskapen av att alla våra minnen, allt vi gjort och känt, kommer ligga som en skugga över våren och sommaren som kommer, finnas i luften som en svag vemodig doft, vara i mina andetag som en ständig påminnelse om att du saknas mig, den vetskapen kan göra en skör flicka halvt galen, och ett halvt hjärta ännu mer trasigt, och därför, just därför, så gråter jag av lycka de få gånger jag får höra din röst. För känslan av att vi kanske fanns trots allt, och kanske var det värt det, och kanske kommer någon älska mig som jag är.


Ja, jag vet att jag är väldigt osammahängande, och att det inte är någon ordning på mitt svammel, men jag är sjuk, knaprar alvedon och lugnande, äter trerättersmiddagar på vift, eller ligger hemma med blekrosa rosor, mörk choklad med havssalt och finncrisp, jag läser Borta med Vinden, och skjuter upp skolarbeten, och går inte ut för då träffar jag bara någon ny man, det gör jag alltid, och så fikar jag konstant och sitter på södercaféer och gör försök till att skriva, och ringer inte N fast jag vill, och jag har alldeles för mycket sånger i huvudet som vill ut, och så försöker jag komma på vad jag ska göra med mitt liv, jag är tjugo-någonting och jag vet inte alls, inte alls, hur i helvete man är lycklig.

att äta för att överleva.

Åh vilken helg! Lördagens middag blev sen, vid ett hade vi inte ens betalat notan än. Jag började kvällen med en whiskey sour som var sådär syrlig som jag vill att dom ska vara, och med perfekt balanserad bourbon. Bartendrar har en tendens att snåla på whiskeyn och göra mina sours alldeles för söta. Jag åt hummersoppa, följt av perfekt rosaröd oxfilé och en helt otrolig varm äppelpaj med vaniljglass som blev allt annat än ordinär tack vare spegeln av bubblande het kolasås den serverades på. Två koppar té fick avsluta den kalla kvällen som var fantastiskt trevlig och fylld av intressanta samtal med nya människor. I sällskapet fanns orkesternördar (cello, viola, orgel), en författare, en fysiker, flera lingvister, en operasångerska och jag. Att diskutera skrivande genom att använda Dostojevskij och Hemingway som exempel, allt medan sidodiskussionen är Strindberg vs Söderberg (vilket sedan ledde in på diskussionen Gregorius vs Doktor Glas), samtidigt som jag smuttar på min favoritdrink är verkligen min ultimata lördagskväll. Jag är inte alls van vid att få prata om mina favoritämnen, och blir så lycklig när jag väl hamnar i sådana sammanhang.

Igår var jag hos Minnie på födelsefirande med släkten, och hon hade gjort en fantastiskt, underbart, makalös boeuf bourguignon, som vi avnjöt med ris och rödvin. Fanns inte ens en liten grönsaksbit kvar när vi var klara. Jag diskuterade både arbetsprover/skrivandet med hennes styvmamma som är skådespelerska och som jag tänkte använda som referens, samt musiken med hennes pappa som är inom musikbranschen och snabbt bannade mig för att jag inte lagt min musik hos ett förlag och genast lovade att hjälpa mig fylla i alla nödvändiga papper och ringa rätt personer. Älskar hennes familj, båda sidorna av den, och jag är ett ständigt återkommande inslag på alla släktträffar. Efter det blev det kladdkaka med grädde, och när släkten droppat av städade vi undan och kollade på film. Söndagar borde alltid innehålla långkok och deckare tycker jag.

Idag har jag inte gjort en enda nyttig sak alls, tänkte däremot städa och laga lite mat nu. Tända ljus, läsa lite och ha egentid innan nästa vecka (är ju alltid ledig måndagar också) kommer igång. Jag hoppas ni har haft en fin helg. Själv befarar jag att jag kommer att vara rejält överviktig innan hjärtat hunnit läka så som jag tröstäter ihjäl mig. Att Tintin försett mig med ett lager av delicatobollar gör liksom inte saken bättre.

jag undrar hur många mäns andetag, jag kommer haft på min hud, innan allt känns bra. för just nu känns ju bara du, fast jag får tänka på det en annan dag. idag är en dag utan dig.

Födelsedagsbarnet lyckades på något mirakulöst sätt övertyga människan om att dyka upp, och jag måste säga att det gick över förväntan. Kunde nästan slappna av, körde både mellansnack och fick med ett scenspråk som inte var allt för oproffsigt. Fick en hel hög med komplimanger från alla håll och kanter, och fick lite tårar också, så det måste ju kvalificeras som mer än godkänt? Hon fick i alla fall sin favorit parfym, Miss Dior Cherie, och det förekom både salsatåg, och några suspekta försök till crumping. Det var dock fruktansvärt kallt, och orkade inte alls gå vidare när stället stängde vid ett, så då stuvade jag in mig själv och förstärkare m.m i en taxi och åkte hem till Tintins nackpussar.

Nu har jag bytt ut gårdagen vita klänning med fint fall och små diskreta prickar, till en mörkblåa historia med vita små stjärnor på som svajar när man går. Tänkte köra partyklackarna igen, och ska strax bege mig till Södra Teatern för en fördrink, sedan har vi bord på en båt, och tanken är att vi ska sluta på Laveau efter det men vi får se hur länge jag orkar. Är rätt så trött idag. Ännu en dag med restaurangmat känns bra. Nehej ni nu får jag allt upp och hoppa tror jag. Det är minus 16 grader och alldeles för kallt för äventyr, men det är lördag och i hjärtat är det tomt, tomt, tomt. Nu tänker jag fylla det med Stockholm och främlingar.

TGIF

Åh jag blir så trött. Skulle ha spelat på Angelicas fest ikväll, är en middag på en hyrd restaurang i Saltsjöbaden för ungefär 60 personer, och det skulle varit min mjukstart med mitt egna material. Men det är klart att min opålitliga, ångestfyllda, stressade gitarrist får kalla fötter såhär tre timmar innan genrep. Väldigt typiskt honom. Note to self; måste, måste, måste hitta professionella musiker att jobba med under våren. Kan inte låta den här människan diktera ifall jag spelar eller inte. I denna stund ångrar jag mer än någonsin att jag var tvungen att inleda ngt med A, musikern, och fullständigt hångla bort mina chanser till ett vettigt inspirerande samarbete.

Men ska verkligen försöka släppa det nu. Ska föna håret och sätta på mig favoritklänningen, favoritklackarna, favoritkavajen och favoritsmyckena. Göra en mojito, sjunga med i Sara Bareilles-låtar och vara lycklig ändå. Sen kör vi helg med allt vad det innebär*, och spenderar alla pengar jag har kvar just nu så får nästa vecka lösa sig på något vis.

Så bara att plocka ur mic och sladd ur väskan och ställa tillbaka gitarrfodralet med andra ord. Måla läpparna röda och hoppas på det bästa.

*födelsedagsfirandex3, middagar ute, vin i mängder, sovmorgon och filmer i soffan, dagsfika, skridskor med guddottern, nattsamtal och klubbar på söder.

bitvis.

Nu är jag här igen. Tittat på Artificial Intelligence och gråtit, gråtit. Så skönt. Behöver verkligen gråta. Kanske vill jag har barn, längtar efter det så hjärtat värker, för att då kommer jag att få älska någon med allt jag har och är. Och någon kommer att behöva mig och älska mig tillbaka. Jag kommer få göra någon trygg och glad. Hur mycket jag än längtar efter att bli älskad, så tror jag att jag är i mer behov av att faktiskt få älska. Tänk. Att få älska någon varje dag som faktiskt vill bli älskad.

Men jag ser fram emot helgen, det gör jag. Det finns massor av händelser, platser och människor att försvinna in i.

Jag undrar vad han gör just nu. Och hur han mår. Vem han är när han inte är min. Och samtidigt är jag livrädd inför tanken, och vågar inte alls veta sånt som kanske gör ännu mer ont.


/

T: Du vet det där du skrev om mig och din nacke? När du undrade hur många gånger jag har rört, smekt, vilat handen mot, eller kysst den? Det var fint. Men. Jag vet inte hur jag ska tolka det.
K: Nej. Vad är det du menar nu? Snälla mena ingenting.
T: Jag menar ingenting alls. Jag undrar bara om du skrev så för att du tycker om det eller för att du inte gör det.
K: Om du inte menar någonting så tycker jag om det, annars gör jag inte det.

/

Och ja. Jag vet, okej? Jag vet att jag inte borde låta honom, och att det kommer bli trassligt om jag låter det gå för långt. Men jag ska, jag lovar. Jag ska reda ut det. Han gör mig bara så lugn. Det har han alltid gjort. På jobbet slappnar jag av om jag vet att han är där, även om jag inte ser honom på hela dagen, på en gata mitt i natten när hela min värld går sönder och jag går itu, så stillar han allt med sitt stabila sätt, och hemma i soffan kan han få all min tärande oro, till något rofyllt och sömnigt. Med ett sms kan han göra mig trygg, för att det finns någon därute som tänker på mig, som bryr sig om mig. Och just därför borde jag egentligen inte låta honom. Men jag gör det såklart ändå.

Och sen kommer jag hit. Till er. Och saknar N tills jag knappt kan andas. För var ska jag annars göra det? Under mina mysiga fikastunder, eller högljudda middagar? På stammisbaren eller ett dansgolv klockan halv tre på natten? Nej, bara här får jag sakna honom, bara med er. Jag kan inte låta honom få mer plats i mitt liv, när han valt att lämna det. Om jag gör det, om jag gråter över honom och inte över vackra sånger, fina sms, sorgliga filmer och annat som känns, då kommer jag gå under helt. Och då kanske jag inte hittar tillbaka till livet, för det är så jävla mycket enklare att bara ge upp.

Men jag vet. Jag vet att jag inte borde låta honom. Men ibland (väldigt ofta) så känner jag mig bara så fruktansvärt ensam. Så oerhört, genomträngande, hjärtskärande ensam.

one small step for mankind is a giant leap for me.

Åh vad jag har saknat er! Och ändå smiter jag mest in här för att skjuta upp den här bokanalysen ännu lite till. Inlämning om 48 timmar och jag har knappt börjat. För att inte tala om dom där 150 sidorna om medeltidalitteratur. Och jag som faktiskt brukar ligga rätt bra till med sånt här! Idag blir det hur som helst inget mormor, utan jag och mitt älskade skrivbord, hela dagen lång. Kanske med någon liten ica-paus, och så måste jag förbi banken en sväng. Lyssnar på Friday när jag pluggar, tror jag blir lite peppad av att lyssna på någon som faktiskt tar itu med sitt liv och jobbar hårt för sin musik.

Minnie fick ett stort fång färgglada liljor och rosor, för hon är liksom typen som har retro-saker och en stor röd soffa hemma. Inte sådär stilla och svalt vit som jag alltså. Och så fick hon en cdskiva (jag vet, riktigt old school) med Miles Davis och en rolig bok med en massa fantastiska personlighetstester som gjorde att vi ramlade ihop i små skratthögar i den där röda soffan (fast kanske var det allt bubbel). Hon fick den mest för att den passar hennes humor, men också för att den var en svartvit bild på en 50-tals hemmafru på framsidan och det kändes också väldigt Minnie. Men den riktiga presenten är att vi ska gå på teater, hon jag och Chloé, och se en föreställning om Sammy Davis Jr. Middagen var sådär löjligt god som den alltid blir när Minnie lagar mat, jag tog mer tre gånger. Och Kimmie hade gjort en hallonpannacotta paj som gick åt i rasande fart, och som jag redan nu längtar efter. Så jag rullade hem istället för ut, och somnade (ja, ingenting mer) med Tintin vid ett.

Den här veckan har bjudit på terapi, låtskrivarsession, fika med Angelica (som har stort födelsedagskalas imorgon) och allmänt hemmamys. Sedan har jag, måste jag motvilligt erkänna, kanske låtit Tintin, som sovit här igen, spendera lite för mycket tid med handen i mitt hår och sina läppar mot min nacke, men jag intalar mig att det är väldigt vänskapligt och oskyldigt allting och ni vet ju hur mycket jag tycker om sånt där. Det är så svårt bara när någon bryr sig om dig, och frågar hur du mår hela tiden, och säger att han tycker om dig exakt precis som du är och att du är viktig och att han inte någonsin vill att du ska vara något annat än den där konstigt, intelligenta, fascinerande flickan, som läser för mycket böcker, och tittar på 50-tals filmer, och dricker minst fem koppar te om dagen. Som ibland är ledsnast i hela, hela världen, och som skrattar jättehögt, eller är rädd för att hon inte finns. Då är det svårt att låta bli.

Men vet ni. Jag saknar N mer och mer för varje dag som går. Man tycker ju att det borde vara tvärtom. Att tiden ska läka alla sår, och sånt där som alla säger. Men istället finns det en stund varje dag då saknaden tar över allt. Jag gör så mycket hela tiden, och dagarna går fort, fort, och jag kommer längre, och längre bort från honom och oss. Men det gör bara tomrummet större istället, och avståndet gör mig mer rädd än lättad. Jag kommer på mig själv med att krampaktigt hålla kvar i minnena, och att plötsligt brista ut i tårar, när jag tänker på mitt huvud mot hans axel en söndag i september, hans hand i min en sommarkväll i juni, eller hans kropp över min en morgon i oktober. Jag saknar hans röst och hans doft, och sättet han fick mig att känna. Herregud vad jag saknar hur han fick mig att känna.

det kommer annat i mellan och det är bra.

Jag tror jag undviker er för att jag försöker undvika mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är när jag inte kan skriva så som jag brukar. När kärleken inte omringar allt. Jag sover mycket, drömmer mardrömmar, fruktansvärda mardrömmar, varje natt. Men jag drömmer om honom också. Vilken ironi eller hur? Att enda sättet, enda stället där jag kan få vara nära honom, är där mardrömmarna också finns.

I torsdags var jag hos mormor, fick Övertalning av Austen, och önskar jag fick gömma mig i dess sidor dom närmaste dagarna. Men jag har 150 sidor facklitteratur om medeltidens litteraturhistoria, en halv roman och en bokanalys som behöver bli gjorda. Efter mormor så mötte jag upp älskade killkompisen Mikey, gick i affärer och åt sushi/yakiniku. Pratade om livet i allmänhet, sådär som man gör med pojkarna, lite avslappnat och härligt ytligt, drack té och bara gladde mig åt hans smilgropar och hans minspel. Just hans ansiktsrörelser, och så små saker som sättet att gå, eller dom olika röstlägena, tryggheten när man känt någon länge och kan allt det där utantill, men ändå ses tillräckligt sällan för att man ska uppskatta det och inte bli hemmablind.

Igår var det skola med min hopplösa klass och min fladdriga lärare, följt av nytt id-kort hos polisen. Min bild blev hemsk. Nej, alltså, på riktigt, hemsk. Jag ser ut som en riktigt sliten ensamstående flerbarnsmamma som har minst tre jobb. Vilket vore okej om jag inte var en ung singeltjej på 20-någonting. Och då var det ändå försök nummer två, på försök nummer ett, såg jag precis ut som jag föreställer mig att mr Rochesters första fru såg ut. Ni vet den psyksjuka som bits och hålls instängd i ett vindsrum i Jane Eyre? Vågade mig dock inte på ett tredje försök, så jag fann mig i mitt öde och gav upp.

Nu ska jag strax iväg till stan. Ska möta upp Chloé, för att leta efter födelsedagspresent till Minnie. Ikväll blir det middag hos födelsedagsflickan med hela gardet, vilket lär bli jättetrevligt, bortsett från att jag inte kan gå med ut efter. Sliten tvåbarnsmamma bild till trots så är jag faktiskt typen som alltid blir leggad, ofta mest för sakens skull, men ändå. Så det lär bli en tidig kväll för mig, men det är kanske lika bra. Önska mig lycka till med presentletandet, känner mig helt oinspirerad och allmänt velig. Helst blir det någon bok, om jag får bestämma. Älskar verkligen att köpa böcker till folk.

list it.

I brist på annat så kör vi en liten onsdagslista, för att fira att vi överlevt ännu en halv vecka. Eller något. Stulen nästan rakt av från Nio till Fem bloggen, som i sin tur tagit den från någon annan.

1. Hur gammal är du om fem år?
Inte ens trettio.

2. Vem tillbringade du minst två timmar med idag?
Åh, ingen annan än mig själv. På jobbet går man lite om varandra.

3. Hur lång är du?
164 cm, men det står 165 på mitt id-kort.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Mogambo (Clark Gable, Ava Gardner, Grace Kelly)

5. Vem ringde du senast/vem ringde dig senast?
Tintin (kan vi kalla honom)/ Minnie (som fyller år idag!)

6. Senast skickade sms/senast mottagna?
"Det är så jävla sällsynt bara. Känslosamt brukar liksom bli hett men okomplicerat kan lätt bli platt. Jag har precis hämtat boken om litteraturhistoria. Själv då?"

"Jag förstår, jag förstår. Nu ska jag spela hockey."

7. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Ring om du har mycket info som ska fram snabbt, annars sms. Kravlöst och bra.

8. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Hm. Gifta.

9. När såg du senast din mamma?
Helgen innan senaste. Kanske?

10. Vilken ögonfärg har du?
Åh, den är mörkast av alla mörkbruna.

11. När vaknade du idag?
Vaknar ju varje timme, men vaknade och gick upp 05.45.

12. Vilken är din favoritjulsång?
Have yourself a merry little christmas.

13. Vilken är din favoritplats?
På hans axel, under hans hals, mot hans nyckelben, i hans händer. Fortfarande.

14. Vilken plats föredrar du minst?
Vårdcentralen.

15. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Vitt hus på landet, hoppas, hoppas, hoppas.

16. Vad skrämde dig om natten som barn?
Åh herregud ni vill inte veta. Isblåa genomskinliga ögon och doften av alkohol.

17. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
På riktigt? Måste varit Julina någon gång i lördags mellan andra och tredje flaskan prosecco, efter Melissa Horn playlistan, men innan den med Glee.

18. Hur stor är din säng?
160 himmelska centimeter.

19. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar. Men väldigt stationerad.

20. Sover du med eller utan kläder?
Sover egentligen helst utan, men har någon underlig grej för just sovkläder och söta hemma-outfits.

21. Hur många kuddar har du i sängen?
6 stycken vanliga, alla helt oumbärliga. Och så några till när det är prydnadsdags.

22. Hur många landskap har du bott i?
Ett.

23. Hur många städer har du bott i?
En. (Fan vad ocreddigt detta känns nu då...)

24. Skor, strumpor, eller barfota?
Barfota, tror det är en thai-grej.

25. Är du social?
Beror nog på vem man frågar. Känner mig totalt socialt missanpassad 99% av tiden, har svårt att ställa frågor och intressera mig för folk, samt att samtala med främlingar hur som helst. Men vissa tycker jag är en riktig mingelprinsessa så jag vet inte. Men, nej?

26. Vilken är din favoritglass?
Päron och melon, sorbet, och så älskar jag mjukglass. Brukar äta det till lunch vissa dagar.

27. Favoritefterätt?
Har ingen, är ingen desserttjej. Men allt med maräng och bär är bra.

28. Tycker du om kinamat?
Ja, och det ska gärna vara väldigt enkelt och nästan lite slarvigt. Pluspoäng för klyschiga lyktor, vinkande lycko-katter och en massa rött. Det är en del av grejen liksom.

29. Tycker du om kaffe?
Nej.

30. Vad dricker du till frukost?
Grönt té, kanske ett glas juice (apelsin/ananas).

31. Sover du på någon särskild sida?
Innerst/höger sida om det är någon jag gillar, ytterst/vänster sida om jag egentligen helst skulle vara någon annanstans. Har jag märkt.

32. Tycker du om att mysa/kela?
Är på riktigt allergisk mot båda orden. Men jag tycker om hud, ja, det gör jag.

33. Är du en beroendemänniska?
Tycker den här formuleringen är lite konstig. Tänkte svara på frågan ändå. Men nu stör formuleringen mig så mycket att jag inte kan.

34. Känner du någon med samma födelsedag som din?
En tjej i skolan hade samma födelsedag som mig. Oerhört frustrerande då dom satte upp provresultat på en lista med personnummer (6 första siffrorna.)

35. Vill du ha barn?
Men. Känns som det är det enda jag skriver, tänker, drömmer om.

36. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, tycker inte min tyska räknas, och verkligen inte min skolspanska.

37. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej, men polisbil. Till sjukhuset alltså, annars hade det varit lagom irrelevant.

38. Föredrar du havet eller simbassäng?
Havet. Men det är ju definitivt lite lättare att träningssimma i en pool.

39. Vad spenderar du helst pengar på?
Mat! Och museum/hudvård/smink/inredning/presenter/snittblommor.

40. Äger du dyrbara smycken?
Nej, faktiskt inte. Dyraste är nog diamantringen från mamma.

41. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Ett hus på landet, Antikrundan, Slottsliv, allt med Gordon Ramsay.

42. Kan du rulla med tungan?
Haha. Tänk om det här vore en anställningsintervju. Hahaha.

43. Vem är den roligaste människan du känner?
Minnie är nog den som får flest att skratta, oftast och snabbast.

44. Sover du med gosedjur?
Jag har som sagt 6 kuddar, får inte plats med så mycket mer.

45. Vad har du för ringsignal?
Ljudlöst is the shit.

46. Har du kvar klädesplagg från när du var liten?
Dopklänningen med spets och sidenband.

47. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Ett fotoalbum som jag fick från mormor.

48. Flirtar du mycket?
Oh-ja. Alldeles för mycket kanske.

49. Vilken var den senaste boken du läste?
Läser som sagt en litteraturhistorie-bok just nu.

50. Läser du någon dagstidning?
SvD och DN, men bara kulturdelen.

51. Prenumererar du på någon tidning?
Elle interiör, och just nu Elle mat&vin också.

52. Dansar du i bilen?
Sittdansar nog alltid om det spelas sån musik.

53. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Skriver ofta ner samma saker; come what may, this too shall pass och jag tänker aldrig mera älska någon som inte vet vad kärlek är. Som påminnelser.

54. När var du i kyrkan senast?
I höstas.

55. Är du lycklig?
Jag vet inte. Tycker ni det?

och fast jag bara skriver om vardagen så saknar jag dig varje natt.

Ja, jag tappade min plånbok i lördags. Vilket såklart komplicerar allt väldigt mycket. Har inget pass, utan bara mitt internationella id-kort, och ingen förenklad inloggningskod till banken. Kan därför inte få ett nytt bankkort utan ett nytt id-kort. Och kan inte få ett nytt id kort utan papper från skatteverket samt en anhörig som legitimerar sig. Vilket kära pappa såklart har tid med tidigast fredag. Vilket innebär att jag får mitt nya id-kort först nästa vecka, bankkortet veckan efter det, och koden som skickas separat, i värsta fall, veckan efter det. Och tills dess har jag inte tillgång till en enda krona. Livet är så roligt, non?

Men det kunde varit värre, det kunde varit en plånbok jag tyckte om, eller ännu värre, min iphone. I söndags såg jag My Week with Marilyn på bio (tur att man har vänner som bjuder när livet går emot en) och jag blev alldeles för berörd. Satt där med en smygande obehagskänsla av hur väl jag identifierade mig med den där eviga sorgen i bakgrunden av även det högsta skrattet, och den där desperata önskan, och behovet av att någon, vem som helst, ska älska en. Den där känslan av att man inte finns annars. Att hur man än skulle vilja vara någon annan, så vet man ändå i hjärtat att man inte kan vara mer. Instabiliteten, det destruktiva, det lilla, lilla sköra som stundtals tar över allt, allt, allt. Hur älskad man än blir påmind om att man är, varje dag. Quod nutrit me destruit.

Igår städade, diskade och tvättade jag för första gången på en månad, Minnie och Chloé kom över på kycklingpasta, grönt té och mörk choklad med havssalt på kvällen, och sedan läste jag om antikens litteraturhistoria till skolan på fredag. Idag har jag sjukanmält mig och hela huvudet snurrar av illamående. Tanken är att jag ska laga broccoli och bacon paj, läsa ännu mer, och hämta ett av mina fantastiskt fluffiga täcken till soffan, där det är jag och How to Marry a Millionaire, Mogambo, Breakfast at Tiffanys eller något annat vackert som gäller.

Och ni, jag hade rätt om pojken. Min kompis sa att hans kompis sa att han pratat om mig hela vägen hem i bilen och att han ville ha mitt nummer, och då sa min kompis till hans kompis att det var besvarat, och det känns som att vi är 16 år gamla, och allt är bara oskyldigt och fnittrigt och jag älskar den här stunden. När allt bara är enkelt och hjärtat än så länge bara har saker att le åt och ingenting skaver än. Man behöver mer sånt. Och sen borde man nog bara hoppa över dejtandet helt.

sånt man funderar över när man vaknar själv en söndag i januari.

Som jag kanske nämnt tidigare så älskar jag att göra listor. På allt. Och självklart har jag även en lista på 48 punkter som innehåller vad jag vill och inte vill ha i en kille. Känner dock att det är dags att fundera ut det igen, nu när jag är lite äldre, och förhoppningsvis lite visare. Nu när jag har älskat och varit kär. Och gärna något som är mer konkret än en fyra dussin lång lista.

Utseende: Jag vill så gärna tro att den här punkten inte är viktig för mig, men nog har jag en typ. En lång, bredaxlad sådan, gärna med bra benstruktur. Måste också erkänna att jag bara dras till svenska killar. Kan bero på att jag själv har andra färger och helst tittar på något annat än det jag ser i spegeln varje dag. Eller att jag älskar blandbarn och tänker långsiktigt. Annars tänker jag väl mer på att han ska ha händer som känns, och ögon som ser på mig som om jag är det finaste som finns.

Yrke: Här kan jag helt ärligt säga att jag inte bryr mig. Jag har dejtat musiker, jurister, butikschefer, dörrvakter, livscoacher, bartenders, poker-spelare, allehanda esteter, kockar, byggkillar, personliga tränare osv. Min första kärlek jobbade i min videobutik. Ja ni förstår. En snickare skulle jag dock vilja ha. Finns så många svenska snickarkillar och jag har inte snubblat över en enda. Men jobbnarkomaner har jag fått nog av på ett tag.

Intressen: När jag var yngre trodde jag att jag behövde en konstnärskille. Som älskar museum, tar med mig på balett, och gärna är svårförstådd och sitter uppe och röker i fönstret, eller gråter över sin skrivarångest. Nu har jag insett att en kille med egna intressen är att föredra, även om han måste kunna ta del av min värld också. Men han måste vilja läsa. Och jag säger vilja för det är ganska svårt att hitta någon som inte hellre gymmar eller tar en öl med grabbarna. Men viljan ska finnas där. För med mig tillkommer en himla massa bok-bagage.

Personlighet: Lugn och stabil (för jag är hetsig som fan), men med ett sånt där skratt som får en själv att skratta. Ödmjukt intelligent (för jag är en liten besserwisser) och med bra tålamod. Med hög självkänsla, och mycket integritet. Som stöttar och utmanar. Som vågar säga emot men som kan stilla mitt hjärta. Viktigast för mig är att det är någon som är självständig och inte låter mig ta över för mycket. Som får mig att vilja vara bättre.

Övrigt: Får gärna vara välutrustad, ha en båt/kunna segla, välklädd (då jag märkt att jag tittar mer på en fulsnygg kille med klädkoll, än en döläcker i ljusa jeans och för liten t-shirt med rocktryck), tribals och kinesiska tecken tatueringar går helt åt helvete bort, och jag skulle helst vilja träffa någon som fungerar med alla mina vänner. Oavsett om dom är creddigt söder, knepigt konstnärliga eller högljutt skämtsamma. Som kan gå på par-middag (ja, hjälp) eller ta en fika med mig och bästa killkompisen. En allt i allo kille, ska det vara så jävla svårt att hitta liksom. Och så får han inte, inte, inte lyssna på trance eller dödsrock, äta med öppen mun eller snusa.

Slutar nu för jag märker själv hur jag skulle kunna skriva en bok om allt en kille inte får göra eller vara, och det är inte särskilt produktivt att tänka så. Snart är det söndagsfika med den här fina flickan och efter det ska jag antingen gå på bio med några flicks, alternativt åka hem och krama sönder lillebror, diskutera klassiskt med papi, och avsluta hos mig själv med någon Marilyn Monroe film. Igår var jag hos Julina och åt sushi, drack prosecco och cava, och blinkade förföriskt åt en lång bredaxlad sak, iklädd en crémevit stickad tröja, som satt i gungstolen och drack kaffe när vi andra alkoholiserade oss, ganska tystlåten, med med ögon som konstant kisar, så det ser ut som att han ler hela tiden. Och vet ni, jag är ganska säker på att han blinkade tillbaks.

jag hör ditt namn och det känns fortfarande.

Vet inte varför mitt senaste inlägg blev postat först igår, var ju såklart i onsdags som spelningen var. Det var packat med folk och jag var sådär fladdrigt överhypad som bara jag kan vara. Musikern kom också. Tyvärr. Känslomässig huvudvärk deluxe. Vet inte ens hur jag ska beskriva vilken katastrof det var att ha honom där samtidigt som mina vänner. Eller vilket förödande beslut det var att följa med honom hem, eller varför jag drog sju på morgonen medan han fortfarande sov. Eller hur mycket mitt hjärta värkte efter N där i folkmassan mitt i allt det där kindpussandet. Nu har jag precis tagit ett långt bad och lyssnar på Maggio för att dra igång den här tjejhelgen (vilket är precis vad man behöver när man gjort sig av med ännu en pojke). Ikväll ska jag på middag hos Friday med lite flickor, och jag tänkte ta med en flaska av favorit-proseccon för att fira releasen, igen. Hon var så vacker och duktig min kära F!

I övrigt så tänker jag jättemycket på skrivandet just nu. Får ingen ordning på det, ena sekunden har jag tusen saker att berätta och den andra så kommer jag inte på någonting alls. Har olika idéer, som, så fort man tänker på dom för länge, falnar och inte alls går att brinna för som jag vill. Har det där inpräntat i huvudet om att man ska skriva det man kan, och hjärtat vill följa det rådet, men samtidigt så kan man inte skriva ännu en kärlekshistoria. Är så rädd för alla klyschor som det kan innebära, eller förutsägbara händelseförlopp som kanske kommer lyckas smyga sig på en utan att man märker det. Och ska man skriva om kärlek, så måste det vara mer än en kärlekshistoria, det måste vara något som känns i fingertopparna när man skriver, och i andetagen när man läser. Men hur, hur, hur?

dagen,dagen,dagen.

Det blev ingen tidigt bio i måndags, vi bestämde oss för att äta indiskt, ta en kvällsfika, och gå på halv tio bion istället. Har fjärilar i magen inför idag, fast det inte ens är min spelning. Ska bli så härligt att träffa alla och umgås, och jag är så stolt och glad över Friday! Finns också en stor chans att musikern kommer och det skulle innebära att han får träffa i princip alla mina närmaste vänner, vilket gör mig otroligt nervös. Vet inte alls om jag ska ge honom en tafatt kram eller kyssa honom tills luften tar slut. Och är, sorgligt nog, orolig för vad alla ska tycka, tänka, säga. Eller, dom får säga vad dom vill, men jag vill inte höra det. Inte höra att han borde vara äldre, och klä sig annorlunda, eller gymma mer. Inte få förmanande råd och kommentarer om att han är fel för mig. För sånt är människor otroligt bra på att säga. Skulle helst av allt be honom inte komma, så jag får fortsätta ha honom i vår lilla värld där i Vasastan, i en lägenhet varm av alla ljus, med vin i whiskeyglas, hans händer i mitt hår och hans sånger i luften. Är så rädd att något utifrån ska ta sig in och förstöra allting. Gud nåde den som himlar med ögonen eller gör något liknande idag.

Jag insåg såklart att allt jag vill ha på mig är i tvätten, så jag kör på lördagens outfit igen. Grå mockaleggings, viktoriansk blus med krås i urringning och ärmar, och kort mörkblå kavaj. Till det kör jag alla mina favorit smycken och vardagsklackarna. Jag doftar Flowerbomb och är taggad till tusen. Vi ses där!

jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara vet att jag måste göra det.

Efter en helg fylld av tårar, bubbel, tapas i Gamla stan, flera cafébesök, after hours häng på stammisbaren, och tröstshopping, så är jag nästan på väg tillbaka. Har bytt ut förra veckans blekrosa tulpaner mot krispigt vita, bestämt mig för att inte skicka mer sms till någon utav männen, och ska strax måla om naglarna. Petitesser tänker ni, framsteg säger jag.

Har faktiskt saknat er. Den här veckan bjuder på jobb, terapi, personalmöte och skola i vanlig ordning, men en favorit är tillbaka i stan efter en månad i sydamerika, en annan vacker flicka landar från Irland imorgon, och på onsdag har den här flickan spelning/releasefest på Södra teatern, vilket kommer innebära en massa underbara och talangfulla människor samlade på en och samma plats. Är ni i Stockholm tycker jag ni ska komma dit och trängas, njuta och kanske se en Kameliaflicka kindpussas och vara allmänt lycklig för första gången på veckor. Sedan kan ju hela den här veckan också gå åt helvete men så mycket otur hoppas jag att inte ens jag har.

Nu ska jag föna håret, fundera ut vilken av alla nya blusar jag ska inviga, och om jag vill vara silkigt vinröd, eller svalt ljusgrå och matt, och sedan ska jag ta en tidig bio med några killkompisar, för det tycks vara den enda manliga kontakten som inte gör mig dum i huvudet eller som skär i hjärtat.

att inte finnas.

Jag uppdaterar inte så mycket just nu, av den enkla anledningen att jag har en svacka. Jag känner mig deprimerad, sover antingen inte alls, eller tar dubbla dosen av alla tabletter för att sova bort halva dygn. Jag gör fortfarande saker, går på mn värdelösa terapi, eller fikar med världens underbaraste vänner. Men ingenting känns. Det är mer det. Och det är ju det jag skriver om här. Allt som känns. För första gången på flera år har jag ingen kille i mitt liv. Och, sorgligt nog, så får det mig att må såhär. Hamna i mitt vakuum.

Jag dör inte längre. Det har slutat nu. Eller upphört ett litet tag. Det har slutat tära, vittra, falla sönder. Nu känner jag mer att det är tomt. Knack, knack, ingen hemma. Nu när jagandas så är jag rädd att någon ska höra hur ihåligt det är och peka ut mig som den lögn jag är. Jag känner allt under bröstkorgen och nedåt, allt från axlarna och upp. Men det mittemellan är liksom inte där. Börjar redan känna mig lite konkav. Det lutar inåt och ingenting tar emot. Jag undrar om det syns? Om man kan höra att orden jag säger inte har någon kraft, inte vilar på någonting riktigt, utan bara förstärks av det inre ekot som försöker fylla ut utrymme och imitera tanke och känsla?

Nu ska jag äta, sedan ska jag fika med en vän, och äta middag med en annan. Jag börjar dock tro att ingenting är på riktigt, inte ens ni.

ännu ett kapitel, men som bara finns skrivet mellan raderna.

Men däremellan då? Mellan ett brev som blev läst för sent, och en förvirrande söndagsmorgon; vad hände egentligen där?

När jag hörde av mig så tyckte vi såklart båda att det var väldigt konstigt (och ändå inte, historien om oss upphör inte att förvåna) att första gången som vi hörs på månader är när jag råkar hitta det enda han någonsin skrivit till mig, på hans födelsedag, den första utan honom sedan vi lärde känna varandra. Så han bad om att få ringa dagen efter. Vilket jag såklart sade ja till, dum som jag är, naiv nog att tro att vi skulle kunna ha någon form av vänskaplig relation. Så han ringer, och det är distanserat artigt, men ändå omtänksamt familjärt på samma gång och sedan lägger vi på. Men sedan, i samma naiva anda, så föreslår jag att det vore trevligt att ses, säga hej hej någonstans och ta ett glas. Och han, idioten instämmer såklart. Men kvällen går och vi lyckas inte riktigt ta oss från våra respektive liv, trots intensivt smsande och tillslut blir det för sent att ses, enligt mig.

K: Tror vi får ge upp. Verkar inte gå det här. Men vi gjorde i alla fall ett halvhjärtat försök :)
J: Eller kanske ett helhjärtat? Att ge upp nu känns tråkigt.
K: Ett helhjärtat försök hade förmodligen inneburit att vi faktiskt setts.
J: Det kan fortfarande gå, om du vill.

Vilket leder till att han efter väldigt mycket om och men kommer hit fem på morgonen, efter att ha somnat på tunnelbanan och åkt nästan en halvtimme i fel riktning, inte fått tag på en taxi, och efter 20 minuters väntan i minusgrader, åker tillbaka hela vägen och kommer hit. Men hittills, hittills är allt helt i sin ordning. Han kommer in och vi dricker té, pratar civiliserat på varsin sida av soffan. Jag har inte tänt några ljus, jag är fullt påklädd och inställd på att stanna i vardagsrummet (J vid den tiden på natten brukar innebära att jag tänt ljus i sovrummet, möter honom iklädd endast sidenmorgonrock och parfym, men i bästa fall någon form av lättklädd utstyrsel, och sedan bestämt återgår till min säng). Men den här gången tänkte jag verkligen att nu, nu ska vi inte vara sådär destruktivt hopplösa som bara vi kan vara, utan nu ska vi minnsann dricka té.

Efter en stund så säger han att han vill gå och lägga sig, och jag erbjuder mig att bädda i soffan, på vilket han svarar med ett skratt och höjda ögonbryn, innan han går och lägger sig i min säng, utan tröja men med jeans på sig. Och jag är för trött för att protestera, följer efter i linne och sovshorts. Och allt är fortfarande mer än okej. Vi pratar om hur vi inte är attraherade av varandra längre, vi brukade vara elektriska, man kunde liksom ta på det, och nu är det inte så. Och sedan så pratar vi om oss. Hur dåligt allt slutade, hur fint allting var, allt vi ångrar och allt vi kände. Jag försöker byta ämne, och frågar hur han har det, vad han gör nu för tiden hela dagarna. Och då helt plötsligt så drar han mig till sig, lägger armarna om mig, håller om så hårt att jag inte kan andas, begraver sitt ansikte mot min hals, och jag känner hur han drar in doften av mig med varje andetag. Och sedan ligger vi så länge, länge, då och då försöker jag göra något svagt försök att dra mig bort, bara för att känna hur han håller hårdare. Och mitt hjärta slår förvånansvärt fort, fast vi ligger helt stilla, och jag inser att helvete det är fortfarande där. Jag kom bara inte ihåg det. Jag hade bara glömt hur han kändes. Tillslut drar jag mig ändå ur, och vi är båda tysta, ingen av oss vet vad vi ska säga. Men när han sedan börjar prata så går det inte att få tyst på honom, trots att jag ber honom att inte säga något.

J: Jag. Jag vet inte riktigt. Jag känner mig så förvirrad. Alltså jag känner så mycket. Jag vet inte om jag borde säga allt jag känner just nu.
K: Nej gör inte det, snälla gör inte det.
J: Jag är verkligen jättelycklig just nu, den jag är med är perfekt, hon är underbar, allt är verkligen jättebra.
K: Jag vet, och jag är glad för dig, jag vill att du ska vara lycklig.
J: Låt mig prata.
K: Du borde inte.
J: Jag måste. Jag är så lycklig men du kommer liksom alltid vara... du är liksom... speciell för mig. Jag kommer alltid bry mig om dig, alltid undra hur du har det. Du betyder så mycket för mig.
K: Snälla J, du är trött, och vi har båda druckit ikväll. Du är bara trött.
J: Jag visste att du skulle säga något sånt. Men det är inte så. Jag vill säga det här. Och samtidigt vet jag inte vad det är jag vill säga. Jag känner mig så konstig. Du och jag, det är speciellt. En del av mig kommer alltid att ha känslor för dig, och kommer aldrig att glömma dig. Vi fick aldrig en riktigt chans. Och en del av mig glad för det, för då kunde vi inte förstöra det, då kan jag alltid minnas oss som det vi hade... men en annan del, en annan del känner fortfarande... väntar fortfarande på att vi ska få den där chansen.
K: Jag vet.
J: Och jag har varit långt ifrån perfekt, men när jag ser tillbaka på allt så blir jag så ledsen för att vi inte tog det för vad det var, och för att vi blandade in saker som inte spelade någon roll. Vi kanske inte var som andra par, men det vi hade var så fantastiskt, det bra var sånt som andra drömmer om.
K: ... men vi jämförde bara oss med mallen för vad ett förhållande är, och när det inte stämde in på oss, så trodde vi att det inte var på riktigt.
J: Ja, precis.
K: Du borde inte kommit hit.
J: Jo, verkligen.
K: Nej. Vi kan inte prata om sånt här, du borde inte ligga här, med mig.
J: För att?
K: För att det finns folk som skulle bli ledsna.
J: Jag bryr mig verkligen inte just nu. Det enda jag bryr mig om just nu, är dig och mig. Och vi behövde det här, jag gjorde i alla fall det. Och jag tycker folk borde ha förståelse för det, för oss. Har dom inte det är det fel på dom.
K: Kan man verkligen vara så speciella för varandra?
J: Ja, det kan man. Och jag tror inte att vi kommer kunna avsluta det här på väldigt länge.

Och han drar mig till sig, jag ligger i hans armar, och vi rör bara vid varandra mjukt och ligger med våra ansikten mot den andras hud och jag viskar att han inte får somna, för då blir det morgon snart och sedan kommer vi inte ses på väldigt, väldigt länge. Och han säger att vi kan prata mer när vi vaknar, smeker min hand i sömnen. Men han försöker inte för en sekund att göra något mer, även om jag märker att han kontemplerar att kyssa mig, och andas väldigt tungt, tar djupa andetag som för att få så mycket som möjligt medan han kan.

Och det hade ju kunnat vara bra så, eller hur? Vi hade kunnat säga allt det där, fortsätta med våra enskilda liv, och känna att vi ändå vet, var vi har varandra. Men sedan skulle jag sätta in min mobil i laddaren och ta ut hans, och då ser jag att han har hennes bild som bakgrund, och inget knapplås. Så jag gör något jag aldrig gjort förut, och aldrig skulle göra under andra omständigheter, något som är så otroligt olikt mig. Jag läser hans sms. Från och till henne. Och min värld går sönder litegrann, på ett sätt som gör att ingenting någonsin kan bli som förut. För inte bara skriver han att han älskar henne, vilket jag verkligen inte trodde att han gjorde, och kallar henne älskling i varje sms, gör hjärtan och dylikt. Nej, han ljuger också. När han planerat att träffa mig, har han skickat minst tre sms där han uttrycker sin kärlek för henne (jag älskar dig, älskling, du vet väl det? jag älskar dig mest, du är det finaste som finns. du vet väl det?) och sedan har han i tre sms till skrivit kärleksfullt och övertygande om att han är hos en killkompis och ringer henne imorgon (oj det blev så tokigt här med tågen, åker hem med den här killen, men du är världens bästa flickvän, och jag hoppas du vet att jag älskar dig?). Och nu tror ni att jag blev ledsen för att han känner så för henne? Men då känner ni inte mig alls.

Jag blev arg. Jag blev arg för att han inte har sagt till mig att han älskar henne. Jag blev arg för att jag inte visste att hon var... viktig. Jag visste att han var lycklig och det är ju helt okej, men lycklig kan man vara med så många människor om man är lagd åt det hållet, och jag visste att hon var underbar, men vem är inte det, bara man är söt nog så är man ju underbar. Men att hon skulle vara viktig. Det är ju jag som är viktig. Och jag blev ledsen, och arg, för att han inte bara ljuger litegrann, han förskönar och gör lögnen till kärlek. Han fick mig att tappa den respekt jag hade kvar för honom, och min bristfälliga tro på relationer och känslor, den bara dog lite mer. Han har fått mig att ifrågasätta, inte bara honom, utan alla. Och jag blev arg, så otroligt arg, för att han satt mig i den situationen, att jag på något sätt också, utan att hon vet det, har sårat den här lilla förälskade flickan. Och jag tänker på E och hur jag var den andra i två år, och jag tänker på N som inte heller vet vad kärlek är, och jag undrar hur fan det kommer sig att alla jag älskar gör mig besviken, och visar sig vara något helt annat än vad jag tror. Så jag slår och knuffar på honom tills han vaknar och säger sammanbitet och kallt att han måste gå. Han ligger kvar och mumlar om att sova lite till, och jag knuffar hårdare. Fortsätter upprepa att han måste vakna och försvinna, flera gånger till, innan han förstår vad som pågår.

- Jag är allvarlig. Du måste gå nu. Du kan inte ligga kvar här en sekund till. Du måste verkligen bara gå nu. Nu, genast.
- Okej... okej, jag går...
- Tror du att vi älskade varandra? Frågar jag efter en stunds tystnad, när jag väntar på att han ska klä på sig.
- Jag har redan sagt allt jag har att säga om oss, har jag inte det? Svarar han, letar efter sina tillhörigheter.
- Din mobil är här, säger jag föraktfullt och håller upp den, och med en blick så vet han. Han tar emot den, inte skamsen, bara trött.
- Jag visste inte att du älskar henne. Varför har du inte sagt att du älskar henne? Jag hade aldrig låtit dig komma hit då. Hur kan du göra så mot någon du älskar? Frågar jag, halvt anklagande, halvt föraktfullt, men mest besviket, när han sätter på sig jackan, och letar reda på sina skor ute i mörkret.
- Jag ber om ursäkt för allt jag har gjort som har fått dig att känna såhär, säger han och står kvar i hallen, och jag vet att han menar det, men han har ändå inte förstått alls.
- Det är inte mig du borde be om ursäkt, svarar jag stilla och vänder mig om, ligger med ryggen mot dörren som så många gånger förr när han gått, men den här gången så vet jag ingenting om någonting.

Men ni vet ju, ni vet vad som skapat stormen i hjärtat. Det är inte några kärlekssms till någon annan, lögnerna eller allt han säger sig känna för mig. Det är, att anledningen till att jag varit så okej med att han har gått vidare, med att han är lycklig, orsaken till min storsinta acceptans, har varit att jag någonstans känt att jag ändå är jag. Och att vi ändå är vi. Och att en dag så kommer vi att få vår chans, att det kommer en tid för oss, bara inte nu. Att just nu behöver vi andra, och vi behöver vara ifrån varandra, för att en dag ha samlat kraft och glädje till oss. Jag har varit okej med att vi inte varit avslutade, för att jag kände att jag och J alltid skulle hitta tillbaka till varandra tillslut. Och nu? Nu är det också trasigt, precis som allt annat. Allting går liksom sönder. Och jag är så besviken, och arg, och ledsen för att han gör såhär. Men jag är lika jävla besviken, arg, och ledsen för att jag gör så mot mig själv.

att minnas sånt som brukade kännas.

Jag har så mycket tankar och känslor just nu, Vet inte ens hur jag ska formulera allt. Och samtidigt känns det som att jag måste göra det, och jag inte ska ligga här med ett ovädershjärta. Det började i fredags, vi skulle planera en kommande kulturkväll, skriva upp punkter som scen, akter, marknadsföring och kontakter, och jag hämtade ett block. Som visade sig vara det block som jag och J tog med till sjukhuset när jag var sjuk förra vintern. Och i det, hittade jag ett brev från honom, som jag inte sett tidigare. Och chocken, av hans existens, gjorde att jag började gråta. Jag har inte tänkt på honom på månader, inte känt någonting inför oss, ingenting annat än bitterljuv acceptans. Och så ser jag det.

Ring mig exakt när du vill. Vet att du aldrig skulle be mig om fler saker. Lite för mycket stolthet ibland. Hoppas du i alla fall känner någonstans att det kanske någon gång skulle gå. Hatar allt som har med sjukhus att göra. Känns som att allt alltid bara är skit och hemskt. Kunde inte följa med mamma en enda gång. Vore bättre om jag lät dig skriva det här, har väl inte riktigt samma ord. Undrar hur ett liknande brev skulle se ut, om det var du som skrev det. Både hoppas och inte på samma gång att jag får läsa något någon gång. Skulle ju betyda att det var jag som behövde ligga på det här idiotstället med alla andra. Låter löjligt men mår verkligen dåligt av att se dig såhär. Kanske märktes förut. Tror du har somnat nu. Kan ha fel, skulle inte förvåna mig om du tjuvlyssnar på raspet från pennan. När du läser det här sen kanske du får något att le åt (den vidriga handstilen alltså).

Ring mig när du vet något/ J.

Så skrev han mitt i natten efter fem timmar på en stol bredvid mig, innan han mot sin vilja åkte hem. Men jag låg och grät av smärta, eller sov av smärtstillande och minns verkligen inte. Och det gjorde så ont att minnas hur viktiga vi var för varandra, och hur mycket vi brydde oss om varandra, även om vi inte kunde erkänna det förens det redan var för sent. Så jag hörde av mig och det visade sig vara hans födelsedag. Och den stunden ledde i sin tur till ett ögonblick klockan nio imorse då jag slängde ut honom. Resten av dagen har jag skiftat mellan apati, ilska och tårar. N har inte tid att prata och musikern verkar ha tröttnat på mig, vilket är förståeligt så dubbla signaler som jag skickar ut. Så då återstår ni.

du är den enda som vet sanningen om mig i den här staden.

Ännu en lång stökig storstadskväll är över. Hjärtat är mer tomt än på länge. Dricker en kopp vanilj och rabarberté och ska snart få lägga mig i min underbara säng. Druckit cava, vilket lite känns som ett genomgående tema på mina utekvällar. Började först hemma med mojitos och tequila, och sedan gick jag ut en sväng. Blev Ljunggrens och Fasching och världen är så ytligt, hjärtskärande, inte alls min. Det finns kvällar då man inte kan bli lycklig hur man än gör. Musikern verkar inte heller vilja värma upp ensamheten eller dämpa min ångest. Och det är okej. Jag kan kanske inte både ha kakan och äta den. Smaka på hans hud men inte vilja ta in vem han är. Be honom hålla ihop bitarna av mitt hjärta utan att våga röra vid hans. Men gud vad jag hade behövt honom i natt. Det är så kallt. Men vill liksom inte be honom om någonting, när han kan vara ute och hitta någon som har kärlek kvar, vilket är vad han borde göra. Inte ligga instängd med någon som knappt vet vad det är längre, och som saknar någon annan när hon vaknar med honom. Varför kan jag inte bara vara okej?

tack gode gud för att man är tjej.

Har hittills haft en riktig tjej-helg. Gårdagen innehöll pasta och rödvin, minst 20 tända ljus och en väldig massa underbara men högst tvivelaktiga sånginsatser till Maggio, Britney och svenska 90-tals hits. Blev en väldigt sen kväll som resulterade i en tom box vin och två tomma chipspåsar. Vaknade för att förtära ännu mer pasta, och gråta till filmen Dagboken. Nu saknas bara ett paket glass och kakdeg för att man ska uppfylla klyschan på riktigt, men vi tänkte trycka i oss semlor istället.

Sedan ska jag ta ett långt bad för att få mig själv att se respektabel ut igen, sätta på mig något som svajar fint när man rör på sig och måla läpparna röda. Blir ett glas på Gondolen vid 22 och sedan får vi se. I övrigt skickade jag alldeles för mycket fyllesms igår om jag inte vågat läsa än, och är allmänt trött på män och kärlek. Men det känns ganska okej just nu.

Hörs senare darlings.

jag ljuger så bra.

Jag är ledig idag, och har passat på att sova många mer timmar än jag egentligen behöver. Har så mycket känslor att sova bort. N ringde igår. Och det var ett väldigt konstigt samtal. Han kändes främmande, och jag kändes främmande, och vi kändes som ett minne. Så när vi lagt på hamnade vi i en lång, hopplös, sorgsen sms-diskussion. Och jag börjar inse att han verkligen aldrig kommer att kämpa för det här, eller ge mig en anledning till att göra det. Han kommer på riktigt låta oss försvinna. Så jag svalde allt så gott jag kunde och sms:ade musikern, för det är så jag alltid gör när jag inte får det jag behöver.


K: Är du vaken?
A: Ja... och jag har en existentiell livskris. Vad gör du?
K: Typ samma.
A: Okej... kom hit då?
K: Ligger redan i min säng. Och du börjar tidigt imorgon. Hur yttrar sig din kris?
A: Jag börjar inte tidigt imorgon, har sjukskrivit mig. Den yttrar sig i ångest, tårar och misslyckade låtar. Hade behövt dig här ikväll. Hur går det själv?
K: Men. Det här fungerar ju inte. Jag som är ledig imorgon. Och du... du behöver ju min hud. Varför har du inte sagt till för? Jag tycker tårar smakar vackert. K har tagit tre bad ikväll för det är bara då hon lyckas gråta. Nu ligger hon mest panikslagen och behöver andas någon annan.
A: Jag tänkte höra av mig, men orkade egentligen inte träffa någon, och tänkte att du ändå var upptagen. Men du hade ju kunnat andas mig och jag hade kunnat glömma den här dagen. Jag önskar att jag hade ett badkar. Och jag önskar att du låg i min säng nu.
K: Vet vad du menar. Quod me nutrit, me destruit, och så vidare. Tänkte också höra av mig när kvällen slutade vid nio istället för nu. Men tänkte att vi inte borde ses för mycket. Så jag åkte hem och nu längtar jag efter dina händer. Men det här hjälper lite, att du är vaken på andra sidan staden.
A: Jo, det hjälper lite, men samtidigt känner jag mig ännu mer konstig. Nu ska jag läsa mig trött. Vad gör du imorgon?
K: Då ska jag ordna en massa saker, och träffa lite människor, och sen ska jag låta dig kyssa bort allting.


Så ja, nu vet ni vad mina planer för idag är. Hörs imorgon finaste.

för man kan inte älska någon som inte vet vad kärlek är.

"Nåå?" tänker väl ni, kanske. Vad är det egentligen som pågår i den där lägenheten i Vasastan, kommer Kameliaflickan påbörja ännu en hopplös kärlekshistoria? Jag vill i alla fall försäkra er om att jag inte har några som helst intentioner på att låta musikern bli långvarig. Jag känner mig så trött i hjärtat. Jag åker dit och han spelar nästan ingen musik alls för mig, tittar knappt på mig, rör bara vid mig när jag lutar mitt huvud mot hans axel och viskar att jag känner hur ångesten växer inuti mig, att det är en sån där kväll när jag måste gömma mig någonstans. I hans ord, eller hans musik, eller hans hud. Då kysser han mig, sådär varsamt som en trasig flicka behöver, och rör vid mig som om jag känns. Och jag behöver det, jag behöver det för förra veckan skickade jag följande sms till en vän mitt i natten:

Det känns som att jag dör inuti. Inte utanpå, utanpå finns jag. Men inuti känns det som att jag dör och jag vet inte vad jag ska göra för att få det att sluta. Förstår du vad jag menar? Jag vill liksom inte dö, jag bara gör det ändå. Inuti.

Så ni förstår, när han är nära så får han det att sluta, i alla fall för en liten stund. För några minuter så vittrar jag inte sönder, och det tär inte på mig inifrån och ut. Någon kysser dig, och rör vid dig, och för en stund så blir du påmind om, stundtals till och med övertygad om, att du lever. Att du inte alls dör. För då skulle de där händerna inte kännas, och du skulle inte veta hur han smakar, eller hur otroligt blåa hans ögon faktiskt är när, när han är så nära att hans ögonfransar snuddar vid ditt ansikte då och då. Och så läker man, lite grann. Men mest av allt, mest av allt läker mina vänner, som svarar på ovanstående sms, kommer med spontana kärleksförklaringar, och påminner mig, ja, nästan övertygar mig, om att jag finns, och att jag är någon.

I övrigt så förstår jag mig inte alls på honom, vad jag gör där, eller vad jag egentligen håller på med. Jag bara vet att det gör det lite, lite bättre, och att jag måste få andas någonstans. Jag tror inte att han vet heller. Vad jag gör där, eller varför han vill ha mig där. Men nu gör vi det här ett litet tag till, några veckor i alla fall. Tills livet tar mig bort från den där känslan av att dö (som förföljer mig och liksom lurar i varje hjärtslag, andas man för djupt kommer döden dra med dig, andas du inte tillräckligt så kvävs du, andas du på fel sätt så kommer den få hjärtat att föra in det i blodet på dig, tills det rinner ut i allt du är och någonsin har varit.) Så jag måste, måste kyssa honom. Jag bara önskar att han förstod det, att han visste varför, och inte envisades med att dricka té och kolla på film, eller dagdrömma om att åka till Paris eller söka till scenskolan tillsammans. Jag vill inte ha allt det där, jag vill ha hans läppar på min rygg eller mina händer på hans nyckelben. Hud, och ännu mera hud.

Och vet ni vad N skrev när jag var där? Att han tänker på mig. Väldigt mycket. Och vad svarade jag? Bra, svarade jag. Inte mer, inte mindre. Man kan inte älska någon som inte vet vad kärlek är.

att vara självisk.

Jag sov bort större delen av dagen, skulle träffat massor med människor idag, men mådde inte bra imorse, och så kände jag att jag hade regnat bort om jag gått utanför dörren. Imorgon är det jobb igen, och närmaste dagarna är tacksamt nog fullbokade med vänner. Hade helst legat hemma resten av kvällen också, men insåg att jag inte skulle få plats med musikern någonstans innan helgen, så åker dit en stund istället.

Det känns så konstigt allting. Det tar emot i hjärtat att träffa honom, för jag är så rädd för att det ska bli knepigt, inte från mitt håll, men från hans. Men jag gör det i förebyggande syfte, för den där ångesten som jag vet kommer mitt i natten, eller som hugger till mitt i vardagen. Jag gör det, för att det lugnar mig, att kunna minnas en annan människas läppar, eller hur någon annan känns på min hud. Det gör saknaden efter N uthärdlig, på ett sätt som ingenting annat kan. Men det är något mer som gör att det känns fel att gömma mig bland smekningar och musik, och det är att jag har dåligt samvete. För att jag gör så mot någon egentligen är så himla fin. För att jag har gjort så förut och jag borde inte. Och jag försöker, ställer mig med huvudet lutat mot dörröppningen och påminner honom om att han inte får tycka om mig, i alla fall inte för mycket. Men då ser han så ledsen ut, och jag känner mig bara ännu sämre.

Men ja, nu åker jag dit. Tänker dock åka hem ikväll. Jag måste göra det. Hörs imorgon mina finaste.